.

I onsdags när vi hade stängt badet gick vi som alltid en runda för att kolla så allt var grönt innan vi checkade ut.

Det är lite mysigt på något vis.

Santina, Pontus och jag är sist kvar varje onsdag.

Vi delar inte upp oss för att saker ska bli snabbare klara utan vi gör allt det sista tillsammans eftersom vi ändå har tid för det. Hinner prata utan avbrott och inget som stör.

 Mitt i snacket om allt och ingenting fäller Pontus en skön kommentar.

 

"Släpp sargen, Annie"

 

Blev lite paff.

Minns inte helt vad det var vi pratade om men jag antar att just den kommentaren grundade sig i min rädsla att släppa in vissa människor. För jag vet att när jag väl öppnat på glänt så är det kört sedan.

Då kan du lika gärna sparka in hela dörren.

Då släpper jag in hela vägen och blir så otroligt sårad efter.

 

Lite för ofta kan jag tycka att människor är vårdslösa med andras känslor.

Ord är bara ord och människor är bara människor.

Djungelns lag. Den starkaste överlever.

 

Jag tycker att jag är smart nu. Nu när jag håller distans till allt eftersom jag snart ska åka iväg.

Tror fortfarande att det är en bra idé att inte involvera mig i olika saker men jag använder gärna resan som ursäkt för att inte behöva ta risken.

Det är lite trist.

Vad är det man säger om de som brinner för kärlek?

 "Sucker for love?"

Jag tror verkligen på att kärlek är bland det viktigaste i livet.

 

Tror att det är kärlek som räddar oss från mycket av det som är jobbigt i livet.

Kärlek hjälper oss att vara den bästa versionen av oss själva.

Just nu är jag skeptisk.

Mest hela tiden.

 

När vänner berättar om hur nykära de är och hur fantastiskt allt är blir jag jätteglad och livrädd samtidigt.

Den där jäkla rösten i mig som håller händerna för ögonen och skriker

 

"Nejnejnej, åh vad sårad någon kommer bli när det här går åt helvete!"

 För det kommer det göra, vänta bara.

 

Skön inställning va?

Att förutse att saker bara ska göra ont. 

Taskig attityd, jag vet.

Speciellt från någon som knappt minns hur det är att vara kär.

Sådär på riktigt.

De senaste åren har jag mest jobbat på att ha någon hos mig för att orka släppa eller lämna någon annan.

Intalat mig att det är så det ska kännas. 

Hittade ett koncept som verkade funka.

Jag hade fel.

 

 Nu i höstas så vaknade jag och kände mig ledsen.

 Ledsen och ensam. Utan att veta vem det var jag var jag saknade.

Det är fan illa på riktigt.

I våras/somras behövde jag lämna och släppa taget.

Hjärtat hade fått nog. Äntligen.

Var tydligen inte stark nog att göra det på egen hand.

Behövde ha någon annan för att klara det.
Skäms faktiskt lite för det.

Jag tänker ju att jag är Pippi Långstrump i egen tappning.

 

 Det här målar inte upp en bra version av mig direkt.

Det gör inget.

 Är inte en kontaktannons jag skriver ändå.

 

Jag tänker att du kanske, men bara kanske är likadan?

Bara inte har tänkt på det?

Ibland hjälper det när någon annan sätter ord på vissa känslor.

 

När jag var yngre hade jag vänner som träffade en ny kille eller tjej nästan direkt efter det tagit slut med den gamla och jag fattade aldrig det.

Att alltid ha någon runt hörnet, ett ess i jackfickan.

Jag förstod aldrig poängen med att vara med någon överhuvudtaget i för sig.

 

Jag ville ju bara vara själv så jag hade väldigt svårt att förstå hela den grejen.

Är det så hemskt att vara själv?

 

Jobbigt att komma på att jag de senaste åren jobbat på samma sätt. Sett till att ha ett kort

i jackfickan. För att slippa slutföra det jobbiga.

 

Blir rädd för mångas rädsla att vara själv.

Därav även min egen.

Missuppfatta mig inte nu snälla,

Jag tror på kärlek, jag tror på tvåsamhet.

Jag tror på allt det där.

Jag vill inte heller åldras ensam.

 

Men jag tror inte på det om det kommer av fel anledningar.

För att komma över någon annan, av stress eller för att "alla andra" har någon.

 

Om någon av de tre är avgörande så är jag rädd att vi skjuter oss själva i foten.

Eller någon annan i hjärtat..

 

"Det är ju jättejobbigt att vara nykär och vänta på sms!" kved Ello under en "halv åtta middag" nyligen hos henne

 

"Ja titta inte på mig. Jag skulle kunna lämna min telefon hemma två veckor och inget spännande skulle hänt!" svarade jag

 

"Skaffa en iphone 6, då blir livet roligare" skojade Hanna

 

Så jäkla skön kommentar av Hanna. :)

Vi skrattade massor och jag vet ju själv att det är precis det jag behövt.

Inte en ny telefon utan lugn och ro.

 

Jag har behövt lite tid för mig själv.

Har lyssnat.

En kollega sa åt mig att sitta i båten när det stormade som värst.

So I did.

 

Inte så lätt alla dagar. Men nödvändigt.

Det bästa är att jag har hittat tillbaka till mig själv igen.

Att gå vilse ibland hjälper mig att hitta rätt.

 

Inte letat bekräftelse hos någon annan än mig själv.

Sagt god natt till en jäkligt snygg brud i spegeln varje kväll det senaste. ;)

 

 Dessutom har jag så fantastiska vänner i mitt liv att jag vill nypa mig själv i armen varje dag.

Förstår inte hur jag lyckas behålla er alla så nära mig?

Att ni orkar med all galenskap, knasiga upptåg och känslomässiga stormar.

Jag tänker inte analysera för mycket. Bara vara glad att ni finns.

 Tack.

Snart nytt år.

För ett tag sedan kände jag mig väldigt INTE redo för ett nytt år.

Vill aldrig börja ett nytt år med att vara ledsen eller förvirrad.

 

Nytt år ska vara en nystart eller bra fortsättning.

Nu känner jag mig redo.

 

Jag är nyfiken. Jag känner mig jordad.

Öppen för vad som komma skall.

 

Ska försöka släppa sargen helt.

 

När vi ändå pratar om att släppa sargen..

 

I förrgår ledklättrade jag en 6b :)

(säger 6b inte dig ett dugg så var det bra jobbat för att vara rädda mig.)

Vilade två gånger mest för att jag var rädd.

Bestämde mig för att inte låta rädslan vinna och kände mig nöjd när jag satte i den sista och ropade ner till Lasse att jag var klar.

 

En hand mindre på sargen. :)

 

 

Pyjamasparty hos den här gosen i torsdags