.

När Linnea berättade för mig att hon skulle bygga en skola i Tanzania blev jag lite orolig ska jag erkänna. 

Orolig för att det inte skulle bli av och att hon skulle bli sårad av nedslaget.

 

Vet inte varför jag oroade mig..

Är det något jag har lärt mig efter mina underbara år med Linnea är det att hon om någon klarar allt.

 

Stark som en oxe, envis som synden, smartare än någon jag känner och med det varmaste hjärtat på precis rätt ställe.

Har man de egenskaperna kan man komma hur långt som helst.

 

Efter att vi kom hem från Tanzania har Linnea jobbat med allt det vi inte gjorde på barnhemmet.

Istället för att tvätta eller leka med barnen jobbar hon med att säkra deras framtid.

Det är det tuffaste jobbet.

 

Det är jobbigt att sitta med en liten skrutt i famnen och veta motståndet hemma i Sverige.

Vi mjölkar våra vänner, familjer och bekanta på allt de äger och har.

De är underbara som ställer upp men det är svårt att nå ut till resten.

Svårt att få förtroende i en värld där alla tycks luras.

 

Det gör ont att tänka så.

Att människor inte vågar ge för de tror att pengarna hamnar i fickan hos en rik gubbe eller kärring.

För det händer!

Inte hos oss. Hur får man det att bli trovärdigt?

Linnea och jag åt en banan eller ett ägg till frukost varje dag i Matanana.

Ibland både ock men aldrig mer.

Inte för att svälta oss själva utan för att något annat känns överflödigt.

 

 Vi badade barnen  varje dag vi var där.

Det behövs varje dag.

När en tvååring äter alla mål på egen hand syns det både på kläderna och i hela ansiktet.

Älskade ungar..

 

Alltid tvättade kläder efter badet, sällan rena.

Så fina de kan bli men knappast rena.

Med Svenska mått "trasor".

Här fyller de sin funktion.

 

Förra veckan skrev Linnea till Aftonbladets resebilaga och berättade om projektet.

Fick ett lite drygt svar från en "Sture" på Aftonbladet där han tackade nej till att skriva om det och

hänvisade till

baksidorna med volontärarbete, hur många bara åker för att bocka av det från sin "to do list"

och bara skapar oro för barnen osv osv osv.

 

Här är Linnea bäst.

Hon blir arg. Skriver ner allt hon känner på handen och avvaktar.

 

Låter det gå några timmar.

Sansar sig och skriver ett långt svar där hon förklarar allt.

Allt hon vet.

Allt hon gör.

Skillnaden på de som bara checkar av och de andra.

De som vill hjälpa på riktigt.

För talan för de som gör skillnad.

 

Medvetenheten om baksidorna och framsidorna.

 

Ställer honom mot väggen.

Reporten som förmodligen aldrig satt sin fot i Afrika och som aldrig besökt en skola där barn blir slagna,

aldrig sett en mamma skrika rakt ut med sitt döda barn i famnen.

Reporten som inte sett Anette och Getrida leka tillsammans som syskon på barnhemmet.

Sett hur de gråter när den ena måste åka bort över dagen.

Hört deras skratt när de återförenas.

 

Reporten som lever i Sverige och skriver om det som säljer.

Linnea svarade honom.

Inte för att övertyga honom utan bara för att känna att hon fått säga sitt.

 

"Tack då vet jag att ni inte är intresserade men det här vill jag att du ska veta..."

 

Senare samma kväll svarar Sture.

 

"Tack för dina fina och kloka ord Linnea.

Jag ändrar mig och vill absolut skriva om dig och ditt projekt.

NÄR kan du träffa mig?"

 

ÄGD!!!!!

Hahahaha

Så jävla ägd av världens bästa människa.

 

Stolt över henne varje dag och hela tiden.