Keep it slim, so they like you

I onsdags när jag var i gymmet hann jag känna en väldans massa saker under väldigt kort tid.
Lite typiskt mig kanske.
Tidseffektiv när det kommer till tankar och känslor.
 
Böjer lätt huvudet bak och brister ut i skratt, brusar upp lite upprörd, blir arg för att det snabbt ska gå över.
Jag är inte långsint. Ganska easy going.
 
Lättare än du tror blir jag ledsen och kanske sårad.
det blir så när känslorna sitter som hos ett barn.
Lite på utsidan, alltid tillgängliga.
 
Jag hävdar att jag alltid väljer om jag ska bli sårad eller inte. Det är lite kaxigt att tänka så.
Inte heller helt sant. Men det funkar oftast för mig.
 
Tänker lite för mycket, besvärar hjärnan lite extra vissa dagar.
 
Körde ett ryggpass i gymmet i onsdags och vid ett tillfälle när jag kollade i spegeln blev jag nöjd över det jag såg. Snyggryggen precis så som jag vill ha den och det första jag tänkte var
"fan så är det ingen här jag kan visa den för"
Lika snabbt som tanken kom och passerade blev jag förbannad istället.
 
"Varför ska det vara så jäkla viktigt att alla ska se eller berömma mig för vad jag
lyckats med eller hur jag ser ut?"
Fan heller.
                                                              Tröttnat.                                                                 
 
Tröttnat på den biten, att livet går ut på att duga för alla andra. 
                                                         Att vända ut och in på sig själv för att känna att man räknas till något bra.. Speciellt när ingen av de människorna som verkligen räknas värderar mig i mitt utseende eller mina prestationer.
 
 Igår såg jag och delade en länk där Colbie Caillat i en musikvideo trotsat alla ideal och tvättade bort all smink under videon tillsammans med andra helt naturliga kvinnor som gjorde samma sak.
Tvättade bort sina tillgjorda versioner och blev lika vackra och vardagliga som du och jag.                                      
Jag har ingen aning om det är en PR-kupp eller om hon faktiskt ledsnade.                  
Det ligger inte i mitt intresse direkt att bli hennes bästis så jag behöver inte veta hennes skäl.  
                                                                          Bra gjort tycker jag oavsett.                                            
Vi säger att samhället kräver och förväntar sig perfektion.                                                                                             
Tror inte på det.
 
                    Det finns inte någon i min vänkrets eller familj som inte duger och som måste ändras för min kärlek. Frågar du alla var för sig tror jag inte de skulle säga att jag kräver att de ska sminka sig, fixa håret eller träna för  att förtjäna min kärlek.
Tror de flesta håller med mig.
Det är väl ingen som på riktigt gör så mot sina nära och kära eller?
Ändå står vi där i gymmet, framför spegeln eller i löpspåret för att glädja alla som inte bryr sig.
 
Inget fel att fixa sig eller träna om du vet varför du gör det. Om det är val som är dina egna som faktiskt på riktigt får dig att må bra.
Var stolt över din kropp.
Vill du fota den? Men kör! Gör det, du gör vad fan du vill men tänk efter innan du lägger den på Facebook eller skickar till alla på snapchat. 
 
Vad vill jag få ut av detta?
Bekräftelse?
 Eller är det är bara sant om det ligger på Facebook?
 
Om jag går på en fest och bara fotas med tjejer som sminkar sig kan jag för en sekund känna mig tråkig.
Platt eller grå.
Sedan dansar jag och börjar svettas.
Går in på wc och sköljer ansiktet i kallt vatten.
Glad att jag inte sminkar mig.
Kom på varför jag låter bli.
 
För jag har varit där.
På samma plats som många varit och där många är idag.
Böjt mig tills jag nästan gått av.
 
"Fortsätt, det är det här du vill. Bara lite till så blir det bättre sedan."
Aldrig varit den som sminkat mig eller fixat håret.
Anorexin lämnade ingen plats för det.
 
Insåg tillslut att jag inte kom någonstans så länge jag inte stod ut med mig själv.
Oavsett hur jag försökte.
Andras åsikter var alltid dåliga eller lögn så tillslut spelade det absolut ingen roll vad andra tänkte om mig i vilket fall som helst.
 
Jag har gjort några val i livet.
Aldrig mera banta.
Aldrig mer sträva efter en kropp jag tror att andra vill se mig i.
Då  får du fråga någon annan för jag är klar där.
 
Kommer aldrig bli någon sminktjej.
Aldrig fixa hår eller naglar.
Jag är ingen BABAAM tjej.
Kommer aldrig bli.
Ingen man vänder sig om efter på gatan. Förutom när de vill veta vem det var som skrattade så högt.
 
Det är helt okej för mig.
 
Ni som känner mig tycker kanske jag jobbar lite väl dubbelmoral nu?
"Du bryr dig ju om träning, vikt och hur du ser ut!"
 
Ja det gör jag. Och vet ni en sak.
Det spelar inte någon som helst roll hur andra älskar din kropp.
Hur alla vänder sig om på stan när du går förbi.
Hur du är den där tjejen eller killen alla vill vara med eller önskar att de själva vore.
 
Det är sant att jag tränar och bryr mig.
För min egen skull.
Det är inte heller bra alla gånger.
Hatar när jag inte trivs med mig själv.
Önskar nästan då att andra ogillar min kropp och att jag fullkomligt älskar den.
 
Jag vänder mig ut och in till och från.
Men inte för din skull.
Jag jobbar med mig själv hela tiden.
 
Inte minst här och nu.
För om du inte känner det själv.
Om du inte förstår vad alla andra ser, ja då spelar ett "Wow" ingen roll alls.
Kommer inte vara värt något för dig då.
 
Varför ska du bry dig om vad alla andra tycker om dig?
Egentligen?
För när du sitter själv.
Helt ensam.
Hur känns det då?
 
För det är faktiskt det enda som är viktigt.
Det enda som spelar roll.
Den viktigaste kompisen du har är dig själv.
 
Nästa gång jag är på gymmet eller någonstans jag vill fota ska jag skicka en snapchat till mig själv.
Bara.
Det kommer bli som att det aldrig har hänt.
För er.
Inte för mig.
 
Mitt i sommaren.
Semester?
Jobb?
Vilket som.
Ta hand om er själva  och kom ihåg vem som är viktigast i ditt liv.
 
Kärlek.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0