.

När jag var liten och mamma berättade om något roligt vi skulle göra inom en snar framtid

var hon snabb med att göra det till en safe deal.

 

"Vi ska åka till Tanumstrand och bada på torsdag, EVENTUELLT. Om inget annat oförutsätt händer."

 

Till en början var det nog bara ett "eventuellt" som lades till löftet om något spännande men jag antar att hon som alla andra föräldrar någongång lovat något som sedan inte blivit av och då lärt sig att ett tillägg på "om inget annat oförutsätt händer" var en smart idé.

 

Barn lär sig av vuxna och jag minns att jag brukade använda mig av mammas meningar när jag ville något.

 

"Mamma? Eventuellt, om inget annat oförutsätt händer kanske vi kan fika i Strömstad på lördag?"

 

Måste ha låtit fantastiskt roligt när det kommer från ens 6-åriga dotter.

Vad jag kan minnas så blev det oftast som mamma eller pappa hade lovat.

De gav mig ingen anledning att tvivla när de sa att vi skulle göra något tillsammans.

 

Kanske det som gjort mig korkad idag.

Nej, korkad var fel ord.

Vad var det Tessan sa när jag gick in till henne i torsdags för att byta ett av mina helgpass och ta komp för ett annat för att bli ledig en jobbhelg?

 

"Blåögd." Så var det.

Hon har helt rätt. Som alltid.

Blåögd och fortfarande i min värld (lite korkad)

Ville knappt tala om varför jag ville byta helg, det låter alltid värre när jag säger det högt.

Som att be någon bryta av högerarmen när vänsterarmen fortfarande är gipsad.

 

Jag är bäst i världen på att säga "Det här var sista gången, nu fan räcker det!"

Två dagar senare sitter jag där igen.

Insmetad i samma härva, väl medveten om min egen dumhet eller brist på självdiciplin.

 

Kan nog jämföras med de som varje måndag lovar och svär att de ska börja sitt "nya" liv.

Äta bättre, träna och ja ni vet.. Sätta sig själva i det första rummet och andra löften som får mig att kräkas lite i munnen.

 

Jag vet att det finns undantag.

De som säger "på måndag", som verkligen menar det och kör från där.

Noll återfall och aldrig fusk.

Dans på rosor?

Knappast men ändå starka nog att stå emot.

 

När det gäller träning är det enkelt för mig.

Vågar påstå att jag sätter mig själv i första rummet där.

Säger nej till Pt-kunder om jag känner att jag inte hinner träna själv.

Lägger mycket pengar på att äta det jag mår bra av.

 

Då kanske det inte gör något att resten blir pannkaka?

Om vi behandlar en del bra.

Med omtanke och förnuft så kanske det inte gör något att den andra delen alltid blir besviken och sårad?

Det kanske bara är bra?!

En schysst Balans?

 

Nu tänker du att jag tappat det helt.

Att jag resonerar som en galning.

 

Jag vet.

Det gör ingenting.

Jag försöker bara övertyga mig själv om att jag inte är galen här.

 

När jag satt där inne hos Tessan på hennes pilatesboll och hon frågade om jag verkligen var säker så nickade jag bara.

Det var inte bara timmarna, helgmecket och förlusten av pengar hon menade.

 

Jag?

Säker?

Absolut inte...

Fullkomligt livrädd för att behöva stå ut med smärtan efter.

Sårad och med de envisa tårarna rinnande fastän jag egentligen borde vetat.

 

Då behövs inget

"Vad var det jag sa?"

Jag lovar.

 

Vet att ni aldrig skulle säga så men jag kör en "safe deal" jag med. 

 

Jag hör vad ni säger, jag säger det själv hela tiden.

Det spelar liksom ingen roll.

För här sitter jag, fräknig och blåögd.

Hoppas på att denna gången kanske..

Den här gången.

 

Hoppas ni får en underbar helg. 

Kärlek.