.

Alla som sett mig köra pass, apa runt på fester, klättra i lyktstolpar på stan efter krogen (nykter givetvis) eller hört historier om när jag liftade i Ghana förstår att jag är lite knasig, lite careless över vad andra människor tycker om mig och de tror säkert att jag älskar maskerader.

Fester där man klär ut sig o apar sig.

Fy satan alltså.

Det är det värsta jag vet.

När folk ska vara så jäkla sköna och påhittiga så de ordnar maskerad.

"För det är ju jätteskoj!"

Nej.

Det är absolut inte skoj om ni frågar mig.

Det är ångest innan och det är ännu värre när man kommer dit.

Hela kvällen ska man berömma alla för sina roliga kostymer och dessutom ska jag hela kvällen kasta oroliga blickar mot dörren för snart kommer den.

Den där obligatoriska jäkla clownen.

Jag avskyr clowner.

Jag vet att vi alla är olika, alla har sina issues men allvarligt talat,

Clowner? 

Vem gillar clowner på riktigt.

Vet att clowner besöker barn på sjukhus.

Stackars barn.

Clowner på cirkus. 

Fruktansvärt.

Jag tar alltid omvägar runt utklädda personer på stan.

Oftast ser de mig o känner rädslan och kommer efter.

Varför gör de så?!

Hemska!!

Jag vet inte om det är alla färger, kläderna, håret o näsan eller om det är något i hur de rör sig.

Tror det handlar om deras ansiktsuttryck.

Det finns inget alls där att hämta.

Oberoende av vad jag säger eller gör så ser de likadana ut och det går inte ihop med min världsbild.

Jag har inget filter.

Jag kan känna att hela världen attackerar mig från alla håll samtidigt och jag kan absolut inte värja mig mot det på något vis. 

Jag kan verkligen på riktigt bli ledsen av saker som inte alls handlar om mig.

Jag har svårt för alla utklädnader.

En person i mask eller utklädnad blir oberäknelig.

I verkliga livet är det ännu värre.

När jag inte förstår en person blir jag osäker.

När jag tror jag känner någon och sedan inser hur fel jag haft  blir det som ett slag i magen.

Då blir den personen min clown.

Jag kan identifiera mig med mina barn i lilla gruppen på simskolan ibland. För de visar det mesta. 

Rädsla, glädje, kärlek, när de känner sig missförstådda eller ledsna.

ALLA känslor syns för de saknar filter.

Jag tror vi alla skulle må bra av att kunna vara ärliga mot oss själva och varandra lite oftare.

Jaga bort clownen i oss.

Det var någon som sa att det spelar ingen roll hur rädd du är eller hur mycket du skyddar dig själv och ditt hjärta.

Så länge du inte släpper in någon så kommer du vara ensam.

Tror många clowner egentligen känner sig ensamma. De vet bara inte riktigt hur man gör för att ändra på det.

Sminket har suttit på så länge att det är svårt att tvätta bort.

Men det går.

Tålamod och en bra tvål är det enda som funkar.

Och att man faktiskt bestämt sig.

Det börjar alltid hos dig själv. 

Hörde en underbar låt igår kväll och vaknade till den imorse.

"Save you" m Matthew Perryman Jones

Jag tror musik kan ändra allt.

Jag tror alltid på musiken.

"Help me decide

Help me to make up

make up my mind

wouldn't that save you"

Lyssna på låten.

Fundera på saken.

Hur stor är clownen i dig?

Trevlig helg ❤