.

Efter ha rest ett tag tappar jag fullständigt det här med att bedöma avstånd och ha tidsperspektiv är inte min kopp te.

Efter 9 timmars bussresor där man tror man ska smälla varje kvart och har ett toalettbesök under hela resan känns en trygg tågresa med fria toabesök mellan Gbg o Sthlm som ett skämt. 

Varför brukar jag tycka det känns länge att sitta 4 timmar?

Jag är lite trött nu. På ett skönt sätt.

Sovit intill lillprinsen hela helgen o igår tyckte jag Pippi skulle få sova ut så jag lovade att ta mumsen hela natten.

Imponeras av alla dessa föräldrar.

Inte bara för orken och jobbet

utan för modet. 

Vid ett tillfälle inatt när jag fixat välling och trött låg och kikade på honom när han nöjd låg och åt vaknade jag till och blev klarvaken.

Han låg och grejade med sitt öra som han älskar och jag tänkte att det är sånt här som är viktigt sedan.

"Kommer du ihåg när han var liten.."

Jag har ingen stor längtan efter en massa barn.

Inte heller att vara utan.

Jag är nog för rädd för att fundera över det.

Vet inte när jag blev så harig.

När mamma var här hade hon med en kartong m gamla saker.

Hittade två foton jag tog i helkroppsspegeln för tio år sedan.

Iklädd endast underkläder.

"NEJ!! Du får inte se på dem!"

Mammas största rädsla.

Hennes värsta ångest.

Att jag skulle bli sjuk igen eller att något skulle hända mig eller Martin.

Jag är inte rädd att få återfall.

Lämnat den hetsen bakom mig.

Även om jag ser något annat i bilderna.

Kan känna en belåtenhet i bilderna.

 Att ingen kan kalla den tjejen stor eller kompakt. Även om jag tyckte det då.

Är inte rädd för samma saker längre.

Är rädd för förlusten.

Att bli lämnad, kvar eller ensam.

Att behöva sakna de jag älskar skrämmer skiten ur mig just nu.

Känns som att alla andra är lugna och tycker att riskerna är värda belöningen. 

Vet inte varför jag måste vara annorlunda.

Men som min arbetsledare sa på vårt lönesamtal förra veckan

"Det är roligt med dig. Ibland tystnar du och får en rynka mellan ögonen och sedan berättar du en känsla du precis fått. En känsla som jag vet att alla människor har och tycker är "normal".

Så berättar du och korsar armarna o utbrister "och det tycker jag är jättekonstigt!"

Så "normala" känslor för dig verkar skilja sig en hel del från andras.

Så kanske det är och jag vet inte riktigt men jag vill att rädslan ska gå över.

 

Den klär mig liksom inte.

Jag behöver nog bara lite tålamod. Från mig själv och från andra.