.

Jag tänker inte ens försöka tänka på vilken dag det är idag eller ens vad klockan är. Min telefon har tydligen inte ändrat sig sedan vi mellanlandade i Aukland och det bästa är att det inte alls spelar någon roll. Varken dag eller tid.

Ett sms jag skrev i Aukland i förrgår. "Vi åkte från Sydney imorse (söndag) och vi kommer landa på Rarotonga igår kväll. (alltså lördag)"

Logik när den är som bäst.

Ni vet när man googlar på olika resemål och får upp alla de bästa bilderna. Det som visas är liksom alla guldkorn och det är bara den vackraste solnedgången som publiceras på nätet. Helst med några schyssta filter.

Allt vi sett om Rarotonga är sant. Bilderna på google ljuger inte. Filter eller inte.

Wifi ägs av en enda person här på ön så det existerar inte något fritt wifi. Vi får betala 60 kr för 150 MB wifi.

Så nu skriver jag mina inlägg i anteckningar utan internet och det bästa med det är att jag just nu sitter på vår lite sunkiga gratisfilt vi lyckades få på Sydney festival.

Nere på stranden, en kaffe inom räckhåll medan Sanna fotar solnedgången. Vår nya kompis "Banana Sunday" har legat här intill och kliat sig som en galning. Vill inte veta hur mycket bett den där stackars hunden har.

En kokosnöt guppar förbi nere i vattnet. Flyter vidare som att den inte har ett dugg bråttom. Låter havet bestämma vart den ska och hur snabbt den ska ta sig dit.

Vågorna bryter ca 50 m ut i havet runt hela ön och intill stranden är det bara turkost och klart vatten. Det är korallrevet som stoppar vågorna där ute. Vi är glada för det. Njutning att ligga och plaska i stilla vatten och se vackra fiskar när vi snorklar. Vi har fyllt upp kvoten på vågor i Sydney.

Är det tillåtet att känna sig lite subtilt nere när man är mitt i det här paradiset? För helt ärligt så skäms jag när jag gör det.

Jag vet att Sanna saknar Fredrik ibland. Helt förståeligt och jag vet att när man känner så kan ingen riktigt ta bort det så jag försöker bara låta henne vara. Finnas nära men utan att tjata för jag vet att det blir bättre efter en dag eller två.

Grejen är att när någon annan är nere så börjar jag automatiskt tänka mer än vanligt. Jag längtar inte hem. Inte för att jag inte tycker om eller saknar er som är hemma utan mer för att jag vet att vi ses snart.

Däremot så saknar jag Sydney. Igår vaknade jag och solen sken här på Rarotonga. Gick till det mysiga hostelköket som består av ett stengolv, åtta gasolplattor på en köksö med en murad pelare intill. Fyllde upp tekannan med vatten och kokade vatten till mitt kaffe.

Gick ner till stranden med mitt kaffe och tittade ut över havet. "Om det är långt bort att vara i Nya Zealand.. Tänk då att nu har vi flygit 3,5 timmar ytterliggare längre bort"

Till en jäkla ö. 3.5 timmar med flyg.. Svårt att greppa kan jag tycka.

Hela kroppen skriker "Men var lite jävla lycklig då din bortskämda idiot!"

Det kommer bli bättre. Jag behöver nog bara landa och smälta allt. Sydney blev mer än jag någonsin vågat hoppas på. Vi har haft så sjukt jäkla roligt och vi har fått riktiga vänner för livet.

Vi har även fått "vänner". Ni vet de som addar en på facebook och medan jag accepterar undrar jag varför vi ens ska bli vänner på facebook när vi knappast lär höras någonsin igen.

Det jobbiga är att jag absolut kan se mig bo och leva i Sydney. Precis som när jag var där förra gången så älskar jag den där staden. Klimatet, människorna och livet i allmänhet.

Jag var inte klar med Sydney ännu. Typiskt mig. Jag har varit duktig på att hålla "farliga" personer på avstånd i Australien. Sista två veckorna var det svårare. Blev lite för nyfiken antar jag. Sista dagarna gick det tydligen inte alls. Hoppas kroppen tar hand om det själv. Kommer inte orka tänka på någon som är på andra sidan jorden. Nog för att jag verkar dras till komplicerade saker men någonstans måste jag faktiskt dra gränsen.

Idag sov jag till jag vaknade, när nu det var. Gick till stranden med kaffe. Lät kaffet och vattnet väcka mig till liv. Sovit gott. Vi liftade in till stan och handlade lite svindyr mat. Jag skämtar inte men konserverna här kostar typ dubbelt så mycket som i Sydney och vi tyckte det var dyrt där..

Träffade sköna personer när vi liftade så det var trevligt och gratis. När vi kom tillbaka gick jag på upptäcksfärd. Gick till en hiking led och tog mig upp till ett vattenfall. Badade där. Simmade runt och vattnet var svalt och lent mot min varma kropp. Underbart. En familj från ön där. Annars helt tomt. Då kändes allt riktigt bra.

Ett bad i ett vattenfall och det bara finns där. Mitt i djungeln. Sanna låg på stranden vid hostelet så jag gick dit sen. Somnade på filten. Knall fall. Semester. Vaknade av en regndroppe på ryggen. Vi gick hem och åt middag innan vi gick tillbaka hit som jag avslöjade i början. Solnedgången ni vet. Nu har det mörknat och myggen kommit. Dags att lämna stranden för idag.

Hur mår ni alla? Hoppas ni tar hand om er ordentligt.

Pussar och Kramar från Rarotonga.