.

Mamma har en morgonrutin jag älskar.

Hennes sambo går upp halv sex, hämtar tidningen och sätter på kaffet till mamma innan han åker till jobbet.

Så ligger hon i sängen, dricker kaffe och läser tidningen.

 

Jag gör det ibland men det blir inte alls lika mysigt som hemma hos mamma.

Det sitter liksom inte i väggarna här på samma sätt.

Så varje gång jag hälsar på mamma vill jag att hon väcker mig när hon ska dricka kaffe och jag tar med mig hela mitt täcke och går som en zombie in till hennes säng, precis som när jag var liten.

 

Så dricker vi kaffe, läser varsin del av tidningen och pratar skit.

 

Jag prenumererar på Svd.

Jag läser inte hela varje dag, får inte riktigt tiden att räcka till det men jag försöker läsa lite varje dag.

Vill hålla mig uppdaterad och lära mig.

 

Igår påväg hem från jobbet läste jag en bra text på ledarsidan.

En kvinna som skrev om integration.

 

Hon var svensk men bodde i USA. 

Snart Thanksgiving där.

Lika stort som vårt julfirande.

 

Som "utlänning" som hon och hennes familj faktiskt är där har de blivit bjudna till massa olika familjer för att få fira med dem. 

Få vara med och fira en högtid som för dem är lika stor som julen för oss.

Den högtiden de reser runt som galningar för att få träffa en avlägsen släkting och samla familjen.

 

De bjuder med för att de vill visa hur de firar, inkludera de nya och visa gästfrihet.

 

Hur många av oss bjuder hem främmande människor på jul?

"Nej men är du GALEN?!

Julen är ju för familjen!

Vår familj och ingen annan.."

 

Tråkigt.

 

I mitt förra jobb jobbade jag hos en syriansk familj.

Alla barn är vuxna och födda i Sverige men de har deras kultur och sättet att vara på kvar.

Vilket betyder att du är välkommen dit i stort sett vilken tid på dygnet som helst.

Tar du med din kompis eller kärlek kommer de krama och hälsa nykomlingen välkommen 

 

Jag var anställd för att träna sjukgymnastik, massera och ta hand om deras son men de suddade ut gränserna. 

 

Jag var anställd-ja.

Jag var även som en familjemedlem, fick sova över där när jag jobbade långa skift och jag blev bjuden på dotterns bröllop förrförra sommaren.

 

Oproffsigt i vissas öron kanske.

Av mig att ta hela familjen till mitt hjärta och oproffsigt av dem att sudda ut gränserna.

Jag bryr mig inte.

Jag skötte mitt jobb och de skötte sitt.

Kan inte se något fel att ge lite extra när man vill och kan.

 

 Jag vill inte döma någon men jag tror det är ytterst få svenska familjer som skulle öppna upp sina hem och hjärtan på samma sätt.

Jobb är jobb och till det hör inga privata känslor.

 

Däremot så tror jag inte att det är försent.

"Nej men du vet, jag är svensk och vi jobbar inte med att inkludera."

 

Det är en ursäkt.

Tror vi kan lära oss.

Jag har alltid haft min mobil i vänster jackficka.

SL-kort och nycklar i den högra.

Varje gång jag ska ta upp mobilen och byta musik etc så måste jag byta hand och hålla på.

 

"Skulle slippa allt om jag bara bytte plats på allt i fickorna"

Medveten om både problem och lösning men gör inget åt det.

Invanda rutiner är svåra att bryta.

Stora som små.

 

Igår när jag läst texten i Svd och gick uppför trappan på Kallhäll station bytte jag plats på mobil och SL-kort.

Tog två sekunder.

Liten förändring men stor skillnad.

Det är bara att bestämma sig och göra.

 

Vi kan lära oss att bli bättre, träna på att öppna upp våra hem, hjärtan och sinnen för den som behöver.

 

Jag har en fantastisk kollega som förra veckan träffade en helt främmande kille från London på t-centralen.

Han hade blivit av med pass, pengar, ja rubbet.

 

Hon tog med honom hem och han sov där tis-lör.

Hon gick till jobbet, lämnade honom ensam i lägenheten.

Hon kom hem och sov där.

I samma lägenhet som en fullkomlig främling.

Hon valde att lita på honom.

GALET!!!

 

Ja kanske lite..

Helt ovärdeligt för honom.

En räddande ängel när han behövde det som mest.

 

Vad tror ni han sa om Sverige när han kom hem?

Att han blev bestulen på allt glömde han nog bort, vi minns ju som bekant bara det bra.

 

Hon har blivit idiodförklarad både en och två gånger för att hon tog hem honom.

Inte av mig.

Hon är en förebild.

Så jäkla cool.

Vet inte om jag hade gjort samma sak. 

Hoppas det.

Jag är lite mer svensk än hon.

"Nä men det kan jag väl inte göra?"

Samtidigt så är jag ju lite galen så...

Varför inte?

 

Sudda ut gränserna lite så tror jag vi får en vackrare värld att leva i.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en månad landar jag i Dar es Salaam.

 

Ser fram emot att träffa alla barnen, se skolan och få spendera dygnets alla timmar med Linnéa.

Spendera tid med någon som verkligen uppskattar mig.

 

Jag har lagt mycket tid på dåliga tankar sista tiden.

Det är det sämsta. 

När någon annans känslor blir min sanning.

När en annan person påverkar vad jag tycker om mig själv.

 

I höstas frågade en kollega om jag hade haft en bra sommar

 

"Jag fick hem min bästa vän i Juni och sedan dess har vi mer eller mindre suttit ihop. Vi sågs under konstiga omständigheter för typ 4 år sedan och sedan första dagen vi hängde bodde vi typ ihop."

 

"Åh, vilken underbar historia!!!!" sa hon när jag berättat. 

"Det är ju precis så man vill att det ska vara när man hittar kärleken i sitt liv! 

Jag gick hem till hen och sedan gick jag aldrig därifrån!"

 

Jag skrattade. För precis så är det.

När Linnéa dök upp i mitt liv ändrades allt och det jag inte förstod då är att hon är kärleken i mitt liv.

 

Vem har sagt att kärleken i livet måste vara den man är tillsammans med eller blir kär i?

 

Kärleken i livet borde väl vara den som alltid kommer finnas för dig, aldrig förhandla om kärlek, alltid vara ärlig och alltid tycka om dig, oavsett vad du presterar eller misstag du gör?

 

Kärleken i livet borde väl vara den som aldrig ger upp om dig, som vet vad du kan när du själv tvivlar som mest?

Den som alltid har ett knä för ditt huvud och tröstande ord för dina tårar.

 

Vi jagar toppen.

Lite högre, lite bättre.

Att få allt men förlora så lite som möjligt. 

Jag vet jag gör det.

Så ibland glömmer jag bort vilken tur jag har..

 

Jag har en bok där jag skriver om allt mellan himmel och jord.

Bra och dåligt.

Mycket citat och kloka ord.

 

"Det bästa i livet har inte hänt än"

 

Jag vet inte om jag håller med.

Jag är inte bitter nu och bara "nä fan det blir inte bättre..."

utan mer för att jag har svårt att se hur något bättre skulle kunna hända än att jag fått Linnéa i mitt liv. 

 

Jag är tacksam för den dagen hon kom.

Tror det kan ha räddat mitt liv.

Inte fysiskt kanske, det har jag andra att tacka för. <3

 

Jag trodde allt var bra.

Så kom Linnéa och visade mig vad lycka och glädje var igen.

Tillsammans med henne är inget omöjligt och varje dag är en fest.

 

Det är bättre än på film.

 

Med det sagt menar jag inte att vi ska nöja oss med saker som är dåligt för att en sak är bra.

Utan mer att vi ska se och uppskatta det fina vi har i livet även när det känns tungt och motigt.

 

Jag kommer fortsätta att jobba med saker jag tycker är roligt, omge mig av fantastiska människor och hoppas att det finns någon som kommer vilja kämpa för mig.

Någon som får hjärtat att slå lite snabbare.

 

Hörde en fin mening för ett par veckor sedan som fastnade.

 

"Belive in possibilites and taking chances 

even when life gives you a lots of reasons not to belive"

 

 

 

 

 

Läste en artikel i Svd i veckan.

Om förslaget att fixa fler jobbmöjligheter men att de isåfall inte var tillsvidare tjänster utan mer tillfälliga.

 

Det rådde delade meningar från de tillfrågade. 

Någon tyckte det lät bra, bättre att många får lite än att många blir utan.

Sounds fair.

 

En annan tyckte det var kasst.

Han ville skaffa familj, bygga hus och den där lilla hunden ni vet..

Det vill han inte göra när något känns tillfälligt.

 

Fair enough.

Verkligen.

 

Ni förstår att jag aldrig ska ha en chef position.

"Alla ska få bestämma." 

Mardröm.

 

Hursomhelst.

Samtidigt som jag förstod hur han menade började jag fundera lite.

 

Inte på själva jobbsituationen utan det andra han pratade om.

Tillfälligheterna.

 

Livet består bara av tillfälligheter.

 

Inget varar för evigt.

På gott och ont.

 

Det vore ju fantastiskt om de där dagarna då allt känns perfekt.

Kroppen är stark, hjärtat helt, skrattet ligger nära och alla du älskar mår bra.

Alla vill nog trycka på pause knappen där och då.

 

När hjärtat är krossat, smärtan känns konstant eller saknaden känns outhärdlig.

När du står på jobbet och får det där samtalet som får knäna att vika sig och luften att ta slut.

När du vaknar efter en helt okej nattsömn. Känner en obehagkänsla i magen och undrar kort varför något inte känns bra.

"Just ja. Fan."

Usch, ont i magen.

Då vill vi bara blunda och att det onda ska vara borta när vi öppnar ögonen.

 

Känslor är tillfälliga.

Goda som onda.

Tillfälligt kan vara allt mellan en minut upp till flera år.

 

Men tillfälligt är aldrig konstant.

Livet är inte konstant.

 

Vi kan inte skjuta upp allt.

Alla drömmar och alla planer.

 

För att det ska vara perfekt eller för att allt måste klaffa.

 

När jobbet finns kanske kärleken tagit slut eller i samma stund som du skriver på ditt anställningsavtal kanske mobilen ringer med ett besked om något du inte hade väntat dig.

Något som vänder din värld upp och ner.

Det kommer alltid dyka upp hinder som gör livet lite svårare.

 

Det är inte hur du har det utan hur du tar det som spelar roll.

 

"Vi kan inte gå runt och oroa oss."

Det är vad alla säger.

Lätt? Absolut inte.

Vi kan bara göra vårt bästa.

 

Alltid lite till.

Samla på goda ögonblick.

För din egen skull.

 

Solen skiner idag. Tillfälligt?

Kändes skönt att springa långpass idag. Tillfälligt?

Skogen underbar. Konstant?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om jag får leva tills jag passerat 80 hoppas jag på några små saker..

 

Jag hoppas på en frisk och glad kropp. Krämpor, ja givetvis.

Har jag passerat 80 vore något annat konstigt.

Men fortfarande min bästa vän som tar mig från A till B utan tusen hjälpmedel.

 

Om jag får önska..

 

Jag hoppas att jag är hon som sitter på pendeltåget och ger en näsduk till det lilla hjärtat som sitter med tårar rinnande nedför kinden medan hon sitter och tittar ut genom fönstret och lyssnar på något vi inte lyssnade på under min tid.

Hoppas jag ler lite finurligt mot henne och säger att allt kommer bli bra.

Och att det är sant.

Att den lilla tösen är 27 år och fullt vuxen spelar ingen roll. 

Just nu är hon liten och det är okej.

 

När hon tittar på mig och lite upprörd utbrister

"Och du tycker väl att det som inte dödar gör mig starkare också?"

"Det skulle jag aldrig säga. Det måste vara det mest korkade att säga till någon som är ledsen.

Tror bara att vi måste ta oss igenom vissa saker. Även om det gör ont."

 

Jag skulle alltid ha några extra näsdukar med mig.

För man vet ju aldrig.

 

Mitten av November.

Snart kommer alla börja fråga

"Vad önskar du dig i julklapp?"

"Inget"

"Något måste du väl vilja ha? Träningsskor, köksredskap, kläder, ett smycke?"

 

"Nej. Inget."

Jag känner inte att jag saknar en endaste pryl.

Skulle kunna köpa hela Alderwalds sortiment.

Alla deras friluftskläder. Nemas problemas, men mer för att jag är nördig än att jag behöver.

 

Vet ni vad jag önskar mig?

 

Dig.

Jag önskar mig Dig.

 

Alla ni som jag tycker om.

Jag mår bra av att vara med människor jag älskar.

Tycker om att känna att jag lever.

Göra roliga resor, äta mysiga frukostar, dansa, bada, prata, skratta och gråta.

 

Jag önskar mig dig.

Vill att du ska komma hit.

Vara där jag är hela tiden för jag mår så bra med dig.

Vill vara hos dig. 

 

Vill inte sakna hela tiden.

 

Det värsta med att tycka otroligt mycket om människor är att det gör satans ont att

vara utan.

 

Ni som kan stänga av med ett fingerknäpp,

jag avundas er ibland.

När jag är ledsen och saknar önskar jag att jag vore er.

Slippa det där jobbiga med att sakna.

 

Sedan tänker jag lite längre.

Om jag inte kände en massa.

Om mina känslor inte var en bergodalbana.

Om jag inte var som en fyraåring, med nära till skratt och nära till tårar.

 

Då skulle jag inte varit jag.

Jag älskar inte alltid att vara mig. 

Men hur det än är så vill jag alltid vara mig när jag går och lägger mig på kvällen och det är det som betyder något.

 

Så om du tänkt fråga mig vad jag önskar mig så gör det inte.

Nu vet du.

Jag önskar mig dig.

Lite av din tid. 

 

Om du bara läser min blogg utan att känna mig så bra.

Tänk efter vilka människor du saknar i ditt liv eller träffar för lite.

Gör en ansträngning.

 

Du kommer inte ångra dig.

 

Kärlek

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter varje gång jag genomfört något som gett mig grym prestationsångest eller gjort mig väldigt

nervös tänker jag alltid att jag har lärt mig något.

Att jag utvecklats mer och att det nästa gång 

kommer bli mycket lättare.

 

Väntar fortfarande på den dagen..

För det blir inte lättare..

 

Nästa gång jag ska göra något som skrämmer mig, något som känns läskigt så är känslan densamma.

Allt jag lyckats med tidigare är bara borta.

Det räknas inte längre. Det är bara nu som gäller och jag kan inte leva på gamla meriter.

 

Första gången jag skulle föreläsa om livet med anorexi mådde jag illa hela dagen.

Trodde jag skulle gå sönder av nervositet.

 

Andra gången var det lika läskigt. Bara det att jag mådde lite mindre illa.

Tycker att det efter den gången borde vara enkelt att prata om tex kost med ungdomar eftersom jag redan 

föreläst om det värsta i mitt liv men icke..

 

Lika nervös ändå..

 

Igår var det sista dagen på Bodypump utbildningen.

Var det roligt? frågar alla

 

Nej.

Två dagar konstant prestationsångest.

 

Eller jo, det är klart det var kul också.

Instruktören var härlig.

Påpekade saker jag inte sett innan och han hade humor.

Jag gillar den kombinationen.

Det här attraktiva med människor som älskar sitt jobb ni vet.

Han hade DET.

Jag har både lärt mig och skrattat.

 

Mamma ringde när jag satt på tågen igår morse.

"Du måste inte vara bäst gumman. Det räcker att bli godkänd."

 

Skönt att åka hem igår kväll.

Godkänd.

Släppa tankarna på koregrafi, teknik och allt.

Hem och ligga på soffan och skratta med kompisar.

 

Karin Magnusson, kostcoach som reser runt och föreläser på olika skolor tyckte min föreläsning var grym och har sålt in den till Bosön.

 

De vill ha en föreläsning för hela skolan.

Vet inte hur jag ska förbereda mig för den.

"Tänk att du är grym."

Jo tjena.. När jag ska prata inför kanske 100 pers om det som påverkat mitt liv mest 

hjälper det inte att tänka att jag är grym.

 

Då är det bara att bestämma sig för att överleva och tänka att jag kanske kan hjälpa någon som lyssnar.

 

Behöver inte tänka att jag ska göra mitt bästa.

Det gör jag alltid ändå.

110 procent.

Mindre finns liksom inte.

 

Kärlek.

 

 

 

 

När jag flyttade till Stockholm för ca sju år sedan gick jag inte på något gym.

Jag sprang på morgonen och simmade i Farsta på dagen.

 

Jag hatade sträckan mellan omklädningsrummet och bassängen. 

Tänkte varje steg på alla som såg och dömde ut min kropp.

Fy vilken hemsk känsla...

 

Det har hänt mycket. 

Inte bara med kroppen fysiskt utan med min hjärna psykiskt.

Jag matar den inte med lika mycket elaka tankar längre.

 

Det som var skönt i Farsta var att det var oftast bara jag och tanterna där.

De gick på vattengympa, jag simmade och sen sågs vi i bastun.

 

Jag gillade att simhallen var lugn. Gamlingarna struntade fullständigt i att jag kom dit och såg ut som ett trafikljus med alla färger på kläderna. 

De myste mest åt det.

 

När jag började jobba i stan skulle jag börja träna mer.

"På Friskis är det så skönt för alla ser ut som de vill"

Det var det alla sa.

Alla andra gym hade medlemmar som sminkade sig före passen osv.

 

Jag köpte kort på Friskis.

Grejen var att det var bara ledarna som såg ut som något hämtat ur en barnfilm.

Det är inte de som väljer kläderna och jag tyckte lite synd om dem men körde på.

 

De andra som gick och tränade där hade köpt nya fina träningskläder, nya skor och vissa hade absolut bättrat på sitt läppglans före passet.

 

Jag mådde lite illa av det..

 

Idag är det samma sak.

Jag älskar att gymma men oavsett vart jag går är det samma sak.

De som står och speglar sig 90% av passet, de som går runt och spanar mer än tränar, de som kikar upp och ner på andras kläder och bildar sig uppfattningar baserat på personens klädval.

 

När jag går på dessa gym påverkas jag av hela grejen.

Vi har ett fint Friskis nere vid vattnet här i Kallhäll och jag gillar att betala för drop in ibland och bränna av ett gympass.

 

Råkar jag gå dit i mina shorts med vita färgfläckar ångrarjag mig alltid.

Blickarna säger mer än ord.

 

Tråkigt!

 

Då är det så jäkla skönt att sticka till KC.

På klättringen är det inte alls så.

Där står ingen framför spegeln hela passet eller bättrar på sminket mellan klättringarna. 

 

"Kom som du är" passar verkligen där.

Jag älskar att komma till klättringen både för att träna och för att jag trivs med att spendera tid där.

Personalen känner igen en så bra att de inte ens alltid säger hejdå, men ibland gör vi det. När det passar.

 

När jag är på bra humör kan jkag stanna på vägen in o småprata men vill jag bara in och klättra behöver jag inte snacka bara för att.

 

Folk har på sig allt mellan himmel och jord på klättringen och ingen bryr sig om det. 

Det är klättringen som räknas.

Tittar någon på dig i gymmet är det för att fråga dig vad det är för övning du gör och så delar man med sig av sin kunkap.

 

Klättring är en dyr sport på sätt och vis. 

Många har lagt mkt pengar på utrustning och vissa kläder.

Det är skönt att ha en Houdini mellan klättervarven men sedan kan jag ha på mig trasiga kläder för övrigt.

 

Ingen bryr sig.

Där är det träningen och gemenskapen som räknas.

Gick dit igår kväll.

 

Lite dumt att klättra när jag idag och imorgon ska ha BodyPump utbildning.

 

Kände bara att jag behövde andas lite KC.

Lite "fuck dresscode".

 

Nu ska jag borsta tänderna och åka till stan och gå på utbildningen.

Lite pirrigt ja..

Ska försöka ha lite KC känsla i kroppen.

"Fuck it jag är grym" 

 

Ha en underbar helg!

Puss!

 

 

I helgen läste jag om hur människor ser på sina jobb.

Ingen avancerad forskning utan många människors synpunkter och det är väl det mest konkreta vi kan gå på egentligen.

 

Många strävar efter att nå lite högre, tjäna lite bättre och få lite mer status i sitt yrke.

Vissa är nöjda där de är, oavsett statusen på sitt yrke.

                                              De känner sig betydelsefulla för sin uppgift ändå.

 

De här två kategorierna trivs med sina jobb, intalar jag mig.

Antingen sporras de av att kämpa sig uppåt eller så mår de bra av att göra bra saker för andra eller sig själva.

 

Tyvärr så verkar många se jobbet som ett nödvändigt ont.

Måste tjäna pengar, betala hyran och få mat på bordet.

Det är allt.

Det stod "få människor är priviligerade att jobba med något de faktiskt gillar"

 

Först blev jag helt paff.

Trodde det var ett skämt.

Sedan kände jag mig lite korkad. 

När jag tänker efter är det inte varje dag jag träffar någon som helt lyrisk berättar om sitt jobb utan det är oftare 

"Jaha.. då var det måndag igen... SUCK"

 

Det finns inte mycket som är mer attraktivt än någon som är helt såld på sitt jobb.

Det utstrålar en så härlig energi och pondus att det blir hett!

 

Eller hur?! 

Tänk dig världens snyggaste kille eller tjej helt menlöst berätta om sitt trista jobb medan hen har något dött i blicken.

Förlåt men jag tappar intresset på två röda.

Vill bara ruska om och skrika.

"Vad brinner du för då????"

 

Missuppfatta mig rätt.

Jag älskar att vara ledig.

Jag är grymt bra på att vara ledig utan att bli rastlös.

 

Däremot så älskar jag även mitt jobb.

Mina arbetsuppgifter, stämningen på jobbet och mina kollegor.

 

Helgen var hellre än bra.

Det var skönt att gå till jobbet i måndags.

Känslan att komma dit och göra saker som får mig att må mycket bättre.

Kom upp ur vattnet efter sista simskolegruppen och kände att jag log på riktigt.

 

Mitt liv detsamma som för tre timmar sedan men någon har kanske utmanat sig själv och klarat simma 75 m utan att stanna.

Hennes dag kanske just blev minnesvärd och mycket bättre.

Det är inte bara jag som räknas.

 

Men jag räknas likaväl som någon annan.

Känslan att bli sedd.

 

Jag har aldrig haft ett jobb där så många bryr sig på riktigt.

På mina gamla jobb har jag sagt "det är bra" och alla tror det.

Så länge man inte gråter är det bra.

 

Nu är det något annat.

"Det är bra.."

"Fast det är det ju inte..."

"Nej.. Det är det inte.."

Sen kan jag välja om jag vill stanna och börja gråta eller gå och fokusera på jobbet.

Jag känner mig synlig.

Någon vet och det är okej.

 

Behöver inte prata om det men sen dimper det ner ett sms eller mess på facebook.

Ett hjärta, en fråga eller bara några fina ord. 

 

Jag känner mig priviligerad för jag älskar mitt jobb.

 

Jag brinner för hälsa och har valt helt rätt i livet.

På den punkten i alla fall.

Är lite av en expert att strula till mitt liv överlag. 

Men i min yreksroll är jag grym.

Skönt att luta mig mot den just nu.

Fokusera på det som fungerar.

 

Älskar du ditt jobb?

Om inte..

Kanske borde tänka till då.

Du tillbringar faktiskt större delen av dina vakna timmar på jobbet så välj med hjärtat.

 

Det är aldrig försent men ibland kostar det lite mer mod att våga försöka.

 

Kärlek.

 

 

 

 

 

"When life gives you a hundred reasons to cry,

show life that you have a thousand reasons to smile"

 

En av tjejerna på simlärarutbildningen hade det citatet tatuerat och jag log när jag läste det.

 

Jag gillar när citat inte krånglar till det eller blir för mycket.

Enkelt med ett träffsäkert budskap. 

Då sätter det sig.

 

Skulle jag tatuera mig igen skulle jag skriva

"Varför inte"

på min vänstra vrist.

För jag älskar att ha den inställningen till livet, "Varför inte?!"

 

"Ska vi resa till Cayman island?" -Varför inte?

"Ska vi ses och ta en kaffe och prata om allt mellan himmel och helvete?" -Varför inte?

"Vill du börja med Poledance?" -Varför inte?

 

 

"Say yes" är ett roligt sätt att tänka men jag gillar "varför inte" bättre.

För jag säger inte alltid "ja" till allt.

För ibland vill och behöver jag säga nej.

 

Sätta ner foten och säga stopp.

Det räcker.

 

Satt mittimot en kvinna på tunnelbanan.

Hon läste Metro och såg ganska sur ut. 

Det är svårt att gömma sig på tunnelbanan.

På pendeln kan jag välja ett tvåsäte och slippa ha någon mittimot. Samma sak på bussen.

Den typen av säten finns inte på tunnelbanan.

 

Lyssnade på musik och tittade ut.

Fönstret kallt mot pannan.

Höst ute. Fina färger.

 

Så tog hon ner tidningen och böjde sig fram.

Jag tog ut ena luren och tittade på henne.

 

"Vem som än har sårat dig och gjort dig ledsen så förtjänar inte den personen några av dina tankar."

Fick till ett leende. Svagt, men ändå.

 

"Hur gör man om man har sårat sig själv då?

Det är svårt att stänga ute mig själv från mitt eget liv.."

 

Hon blev lite förvånad, så tänkte hon kort.

"Då min vän. Då är det dags att du förlåter dig själv.

Det är bara du som kan göra det.

Inget blir bättre av att du mår såhär"

 

Då skrattade jag lite.

Med ett leende utbrast hon

"Så ja! Ser att du är en glad tjej. Ett busigt troll ska vara snäll mot sig själv"

 

Jag gick av tunnelbanan.

Tackade för pratstunden.

Bannande mig själv för att jag dömt ut henne att vara sur.

 

Livet är inte alltid som det verkar.

Tänk på det.

 

Vi kan inte vrida tillbaka tiden, inte göra misstag ogjorda men vi kan förlåta oss själva.

Lära oss av livet och möta nya utmaningar och möten med en nyfiken inställning.

 

"Varför inte?"

 

Ett tyst men tydligt ja till livet är ett starkt ja till dig själv! 

 

Var snäll mot dig själv och andra.

Kramas mycket.

Ha en trevlig helg!