.

"Allt som var på riktigt känns på låtsas nu."

 

Ni känner kanske igen meningen från Melissa Horns spellista?

"Det kommer svida till men jag behöver det."

 

Den senaste månaden har vi haft vår vardag i Söderhavet.

Vi har vaknat varje morgon i en gigantisk säng, antingen på ett budget hostel på Rarotonga eller i en ljuvlig bungalow på Aitutakis kritvita sandstrand.

 

Vi har njutit varje dag.

Vi har tagit tid för att verkligen se paradiset.

 

Vi har jobbat med att inte prata om L.A eller framtiden.

Försökt att bara vara i nuet. Svårt till och med när man är i paradiset.

 

Vi har liftat precis överallt i en månads tid.

Vi har träffat härliga, konstiga men väldigt vänliga människor.

 

Sett ut som russin nästan varje dag efter allt badande. Stått på händer och huvud eller tränat Fjärilsim.

 

Vi har utan problem dragit oss i sängen med varsin kaffe till långt fram på förmiddagen och sedan ätit frukost. Vi har haft så gott om tid att vi aldrig känt oss stressade.

 

Vi har vandrat tvärsöver Rarotonga och badat i svalkande vattenfall. Högsta toppen på den leden var 413 m och utsikten var slående. Här uppe kunde man ta en avstickare till en utkikspunkt. Jag gick dit och försökte lagra allt jag såg i mitt minne. En bit bort såg jag en klippa med en varningsskylt;

 

"DANGER!!! Walking track ends here. Climb the north side at your own risk. Think BEFORE you climb"

 

Såg att minsta felsteg skulle leda till att man faller cirkus 400 m rakt ner i djungeln. Bannade mig själv för att vara så jäkla nyfiken hela tiden och började klättra.

 

Halvvägs kom det en vind som tog tag i mig och när jag kände hur stark den var stannade jag upp.

 

"Om jag trillar här kommer ingen veta. Då är jag bara borta. Sanna kommer vara den som tillslut räknar ut att något gått riktigt åt helvete."

 

Hur gärna jag än ville upp på klippan så bröt jag där. Klok eller feg? Lite både ock kanske. För några år sedan hade jag inte tvekat. Numera så tycker jag inte att man ska göra en sådan här klättring ensam. Det är onödigt dumt.

 

Ska man ändå göra det ensam så ska någon iallafall veta vart man är.

 

Adrenalinpåslaget hann kicka in på den biten jag klättrade ändå.

 

Händerna skakade när jag kom ner och Sanna var ytterst tacksam att jag hade klättrat ner i tid. Det är något speciellt med att vandra i djungeln.

Luften är ren och klar, nästan lite svalkande trots att svetten bara rinner i hettan. Det dagliga regnet ger djungeln sina vackra färger chansen att verkligen komma tillrätta och blomma ut.

 

Det rekomenderas att man ska göra denna vandringen med en guide. Det var uteslutet.

 

För det första såg det inte ut att vara en så avancerad led och dessutom är jag trött på att hitta rätt hela tiden utan att ens behöva titta eller tänka.

 

Den enklaste utvägen är inte alltid den bästa. Det var inga problem att gå själva. Det krävde lite mer fokus men är det något jag vill vara när jag gör sånt här så är det just fokuserad och närvarande.

 

När vi var på Aitutaki åkte vi på en lagoon cruise och eftersom det är lågsäsong blev det bara Sanna, kaptenen och jag. Vi hade alla öar helt för oss själva en hel söndag mitt i februari. Inte en kotte så långt ögat kunde nå. Vi gick iland helt ensamma på varenda ö.

 

När kaptenen släppte av oss på Honeymoon island vadade vi över till Makina island. Där låg vi i vattenbrynet och försökte greppa vart vi var någonstans medan kaptenen lagade resans godaste måltid åt oss. Han grillade parrotfish, grillade breadfruit och korv. Han gjorde en kall papayasallad med curry och majo. Till det fick vi även potatissallad och alla frukter han hade i sin trädgård. Ananas, passionfrukt, mango, papaya och stjärnfrukt. En trädgård han visade oss senare på eftermiddagen.

 

Så mätt som jag var efter den lunchen har jag inte varit sedan julafton tror jag..

 

Ett par timmar snorkling på det. Mitt ute i lagunen stannade han båten och där kunde vi stannat hur länge som helst. Vi fick sällskap av en fisk som var ca 1,5 m lång. Jättefin! Sanna tyckte den var lite läskig så givetvis skulle hon simma efter Sanna hela tiden. Bästa var när de vid ett tillfälle mötte varandra och båda blev lika rädda och kastade sig åt varsitt håll.

 

Ett kodak moment som kameran tyvärr missade men jag fångade det och sparar det i mitt minne.

 

När vi kom tillbaka till Aitutaki körde han upp oss till toppen av ön. Där byggde han sitt andra hem. Han visade oss runt. Från sängen såg man bara djungel och sedan ut över den turkosa lagunen. Han lät oss plocka med oss ananas, papaya och passionfrukter.

 

Världens bästa kapten.

Det spelar ingen roll hur jag än anstränger mig för att försöka förstå. Jag kommer pricka av Cook Island på kartan när jag kommer hem men jag kommer ändå inte förstå att vi varit här tror jag.

 

Sydney var fantastiskt. Verkligen. Det satte sig ännu hårdare denna gången. Fan alltså.

 

Jag skulle kunna göra mycket för att få uppleva samma månad igen eller åka tillbaka nu. Det var underbart men ändå greppbart. Jag förstår att vi hade den där sjukt klockrena månaden.

 

Allt dansande på bord, golv och stolar. Alla missions och underbara möten.

 

Surflägret och känslan när vi kom upp på brädan första gången. Glädjen den där fredagen när vi var ett gäng som surfade efter skolan.

 

Frihetskänslan att stå på klipporna mellan Bondi och Coogee när gigantiska vågor slår mot klipporna och vinden tar tag i en..

 

Lukten av grillat och den härliga gemenskapen när man är ett helt gäng som har bbq på Coogee en lördag och lyssnar till gapskratt och stämningsfull musik från någons högtalare.

Att stanna minst tio gånger påväg från krogen i gryningen och skratta med främlingar..

 

Träffa underbara människor och veta att de bor på andra sidan jorden.. ALLT detta och lite till sätter sig. Det gör mig lycklig och ledsen på samma gång. Mycket känslor men jag vet att det har hänt.

Jag känner det som ett slag i magen.

 

Söderhavet har tagit andan ur mig ett antal gånger.

Jag har vaknat och svept mitt lakan runt mig. Mitt solblekta hår och ärren på mitt högra knä från korallrevet påminner mig varje morgon om vart jag är.

 

Gjort kaffe och satt mig på terassen och stirrat ut över havet. Lyssnat till palmernas lugna svajande och försökt att förstå.

Vetskapen att det är lånad tid. Lånat paradiset och snart ska vi lämna tillbaks det.

 

Jag är inte redo att lämna tillbaka något jag inte fattat att jag haft.

 

Samtidigt så vet jag att begripligheten inte kommer bli större om jag skulle stanna.

Jag vill ha veckan i L.A som vi snart ska få.

 

Förälskade mig i den staden förra året så jag vet att jag kommer le med hela ansiktet när vi landar på LAX. Jag ser fram emot känslan att komma fram till Matanana också. Längtar efter alla underbara ungar på barnhemmet och ser fram emot att få andas lite Afrika. Själen behöver alltid Afrika.

 

Jag vill bara vänta lite. Pausa och få mer tid.

 

"Mer ska ha mer och fan ska ha fler." Så sa alltid mamma när jag var yngre. Det är lite så.

 

Även om jag är tacksam och lycklig så gapar jag efter mer. Vill pausa tiden och få mer av allt.

 

"Well I deserve nothing more than I get, cause nothing I have is truly mine" -Dido.

 

Jag ska ta den här overkliga känslan och försöka placera ut den någonstans eller springa en sväng kanske.. Det kommer garanterat att svida till men jag behöver det.

För allt som var på riktigt känns på låtsas nu.

 

 

                                                                                                   

 

Dag 14 av 28 på en (nästan) öde Ö.

"Vilken dag är det idag?

  "Öhhhh... Lördag...kanske..?"

Vet egentligen inte varför jag fortfarande frågar och undrar eftersom det inte spelar någon roll alls.

Samma sak med klockan. Vet inte varför jag inte slutat titta på klockan heller. Vi har inga tider alls att passa förutom flygtider men det är knappast varje dag. (Tack och lov) Det är som att min västerlänska hjärna vill veta vad klockan är så jag vet om jag är berättigad att vara hungrig, trött eller stiga upp på morgonen.

Däremot har jag slutat kolla hur länge jag springer eller kör styrka på stranden. Springer tills jag tycker det är dags att vända eller när hungern tar över. 

Inatt vaknade jag klockan 03.00 och kände ett svart hål i magen. Hungrig som en varg. Ville bara att klockan skulle bli åtta så jag kunde få svepa en tygbit runt mig och gå ner till "Tav" och njuta av  maten och kaffet hon brygger varje morgon åt oss. Första koppen funkar, sedan häller hon bara på vatten i bryggaren och då blir det mer en teliknande dryck jag helst undviker. Då går jag över på snabbkaffet.

Det är mer helheten och stämningen som gör njutningen och inte kaffet i sig.

Imorse gav hon mig en kram när jag kom ner till stranden.

"Oh Annie my sweatheart. I love your hair this morning!"

Log nyvaket och kramade henne tillbaka. 

 "Haha yeah.. It´s kind of messy and unkempt. Salty and everywhere."

Alla dagar smälter ihop till en och samma här på Aitutaki. Vakna, äta, bada, läsa, plocka mangos och papaya repeat.

I Sverige kostar en trådig, smaklös mango ca 20 kr. EN mango.               

Här får vi plocka så många mangos och papaya vi orkar bära. Träden är på andra sidan vägen och kan vara det godaste jag ätit i fruktväg.

När jag publicerat detta och du läser så är vi tillbaka på Rarotonga.

Tillbaka till internet och lite mer liv och russel.

Vi har då haft en internetfri vecka på Aitutaki och tro mig, vi hann inte ens lämna Rarotonga fören vi hade glömt att internet är något som vi annars anser oss vara beroende av. På Cook Island använder vi internet bara för att ladda ner uppgifter för distanskurserna samt lugna föräldrar, Sannas Fredrik, påminna några få vänner om att vi existerar samt publicera blogginlägg.

Mobilen på flygplansläge hela februari. Häromdagen hörde jag för första gången sedan vi lämnade Sydneys flygplats en ringsignal från någons mobil. Kände mig helt bakom.

I Sydney hade vi fritt wifi och det gjorde att vi satt mer på internet, medvetna om att det inte gav oss ett skit. Vi kunde skicka bilder på snapchat och svara på sms på whats app nästan direkt och det var alltid en aktuell konversation i någon av grupperna.

Jämfört med i Sverige så var vi väldigt sparsamma med internettid i Australien. För att vi inte hade wifi överallt och för att vi ofta lämnade telefonerna för att umgås istället.

Ändå så känner vi oss väldigt mycket mer närvarande med varandra på kvällarna här än i Sydney. Vi pratar, ser på film eller spelar kort. Dricker öl och äter nötter i sängen och skrattar så vår lilla Bungalow skakar.

Jag hatar den delen av mig som är beroende av mobilen i Sverige. Jag på riktigt hatar den versionen av mig. Varför ska jag behöva åka till jäkla Australien eller Söderhavet för att tycka det är enkelt att vara utan? Pappa, om du läser detta antar jag att du ler nu? (Pappa tycker alltid att jag är för beroende av min telefon och jag blir irriterad eftersom han trycker på en öm tå.) 

Teknik gör människor stressade och olyckliga. Det vet vi.          

Ändå slutar vi inte. Det vet vi också.                                         

Kunskap sägs vara makt men det verkar inte finnas någon medvetenhet eller kunskap i världen som lyckas väcka oss ur den här mardrömmen av plattor, mobiler, internet och bekräftelse.

Vi satt och pratade med Tav igår efter frukosten. Hon berättade att dagens ungdomar lämnar ön i jakt på något bättre. Sju av hennes nio barn bor i Sydney nu. De vill hitta lyckan precis som alla andra och tycker inte att ön motsvarar deras drömmar.

Som jag ser det finns det generellt två typer av människor.  

 Om vi ska göra en hårddragen linje alltså.                                       

De som bestämmer sig för att livet är dåligt och orättvist. Säker på att man aldrig kommer vara nöjd och sen finns det de som faktiskt gör sitt bästa för att alltid eller oftast vara lycklig.

Jag lägger mycket tid på att förstå vad det är som får mig att resa så mycket som jag gör.                                                                              

Varför får jag obehagliga ilningar i kroppen av att tänka på att jag ska hem om mindre än sex veckor?

Jag vet att många tycker att jag är impulsiv och kanske springer från mina problem ibland.

Jag väljer att se lite annorlunda på det. Jag vet vem jag vill vara. Annie som skrattar och är positiv till livet är min favoritperson. Om hon känns långt borta eller är lite vilsen ser jag till att göra något åt det istället för att bli bitter och tycka att livet är något orättvist och dåligt.

Resa har blivit mitt sätt. För att det alltid funkar. Jag använder min nyfikenhet som verktyg. Att jag vill träffa nya människor, lära mig om andra kulturer osv. Vilket jag också gör.

Jag lär mig om mig själv och andra varje resa. Lärdomar jag tar med mig i mitt liv hemma i Sverige. Samtidigt så borde jag kunna hitta detta närmre än Cook Islands eller hur?

Fast jag tycker inte att det är ett måste. Jag tycker att det är helt okej att vara nyfiken. Att alltid vilja lite till och att göra det som får mig att vara lycklig. När jag väl är i Sverige så tycker jag det är vackert. Då är det där jag vill vara. Omställningen från att resa till att komma tillbaka till livet hemma är alltid jobbig för mig.

Jag är inte den som sitter på flygplatsen i ett annat land och tänker på hur skön min säng ska bli eller att jag längtar efter Svensk mat. Jag mår dåligt första tiden hemma. Längtar bort, känner mig missplacerad och vilsen. Fråga mig inte hur jag haft det för jag orkar inte prata om det. Inte för att jag är otacksam eller dryg utan för det får mig att vilja gråta.

När jag fått landa och börjar andas normalt kan alla härliga historier få komma upp till ytan. Då är jag redo att dela med mig av mina äventyr.

Mina resor får mig att uppskatta mitt hem mer.

Pannberget blir inte mindre underbart för att jag får vakna till Söderhavets brus varje morgon nu.                                                

Tvärtom. Faktiskt, helt på riktigt.      

  Jag älskar det faktum att vi har fyra årstider. Jag älskar lukten av skog i Sverige.                                                                                          

Jag blir lika faccinerad varje höst när löven faller och målar Sverige i röda, gula och  bruna nyanser.

Ju mer jag ser av världen, desto mer förstår jag hur liten del av allt jag är. Desto fler vackra platser och härliga människor jag träffar desto mer älskar jag västkusten och min egen familj.

Det var efter min första Afrika resa till Ghana som jag började uppskatta Sveriges höstar till exempel.                                            

Jag missade en och insåg sommaren därpå att jag såg fram emot nästa. Före dess tyckte jag bara hösten var mörk och tråkig.

Så hur är det egentligen? Är gräset grönare på andra sidan?      

Jag tror att allt handlar om hur väl vi vattnar gräset vi har.

Världen är inte vår egendom.                                                                

Vi är tilldelade en viss tid här på jorden och det är upp till var och en att göra sitt bästa av den. Vi frågade Tav om hon såg hur vackert hon bor och hon sa att hon gör det nu. Hon är 57 och efter 50 började hon se och inse vilket paradis hon bor i.

Så det kanske är bra att ungdomarna lämnar ön för ett tag?      

  Får uppleva och låta livet lära. Inse att de hade paradiset utanför dörren. Kanske kommer de hem igen redan efter några år, redo att förstå vilken tur de haft. Istället för att stanna kvar för att alla andra tycker att de borde.

Risken med att stanna för andras skull är att de då slutar upp som bittra och arga medelålders män och kvinnor som tycker livet är orättvist och ser sin ö som ett fängelse istället för vad det är.      

Ett paradis.

Det är väl underbart om vi inte behöver fylla 50 innan vi förstår och uppskattar vad vi har?                                                           

Dessutom kanske de som inte är lyckliga i sin vardag kan hitta ett nytt paradis att bli lyckliga i.  

För som du säkert vet så spelar det ingen roll hur många gånger någon försöker övertyga dig om något du inte tror på - du måste själv hålla dig vaken så du inte missar det som är viktigt.

Jag har inte världens coolaste utbildning. Skulle absolut inte få alla rätt på högskoleprovet heller. För mig gör det absolut ingenting, för jag vet att du kan släppa ner mig på de allra flesta platser på jorden och jag skulle klara mig. Säger inte att jag aldrig skulle vara rädd men mina resor har gett mig en kunskap och ett självförtroende varken skolbänk eller internet kommer i närheten av.

Så om du frågar mig?

Logga ut från facebook, sätt mobilen på flygplansläge och boka en resa du alltid velat göra. 

   

 Igår morse vaknade jag av mitt eget gapskratt. På riktigt.

Vaknade och kände hur jag låg och bara skrattade. Det väckte Sanna som snällt klappade mig på huvudet och vände sig för att somna om. Imorse vaknade jag inte med ett skratt utan istället med en "nyp mig i armen" känsla. Mitt i söderhavet, på en ö jag för ett år sedan inte visste existerade.

 

Vakna så är inte helt fel det heller. Vi bor i en bungalow PÅ stranden.

Den motsvarar mer än vi vågade drömma om innan vi kom hit. Nu sitter jag ute på vår terrass och skriver samtidigt som två söderhavskvinnor ställer ut en tropisk frukostbuffé.

(Måste säga söderhavet minst fem gånger per dag för att verkligen fatta att vi är här.)

 

Tio meter framför oss har vi (SÖDER)havet och det enda som skymmer en gnutta utav havsutsikten är två klassiskt lutande palmer. Det bästa med att alltid resa budget är att när man kliver in i en bungalow som denna, med vetskapen att det kommer vara vårt hem i en vecka gör mig barnsligt lycklig. Förstår ni hur fantastiskt det känns att ha TVÅ kuddar var och ett jättefint badrum som bara är vårt och som ligger i vår lilla bungalow?

 

Om Raroronga var ett paradis så vet jag inte riktigt vad jag ska kalla Aitutaki. Jag vill inte förminska Rarotonga men det här är svårslaget. Ändå var det nära att jag aldrig fick se det. Igår kom vi till Rarotongas lilla flygplats och skulle checka in till Aitutaki. Inga pass, inga biljetter, ingen id-handling alls behövdes utan namnet räckte fint. Vilket namn som helst. Nä, nu skämtade jag faktiskt men lite så kändes det. Ingen kontroll av bagage heller. Lite skillnad från att flyga till eller från USA. Eller flyga rent generellt.

 

Med en timme kvar till start sätter vi oss och väntar. Jag ser planet ute på landningsbanan. Planet var litet, nätt och gulligt. Jag vet inte vad du tycker men jag vill inte ha ett litet och gulligt plan när jag ska flyga. När vi klev ombord hade jag plats 5a. Adrig haft ett så lågt nummer på en flygstol tidigare.

Att jag hade det nu berodde inte på att jag flög 1:a klass. Nej det var för planets insida såg ut som en BUSS. Max 40 platser totalt. Ont i magen.

 

"Det är sådana plan som störtar utan att någon alls, överhuvudtaget, någonsin får reda på det"

(Jag jobbar mycket med att välja rätt sorts tankar när jag ska flyga)

 

Till vardags just nu har jag inte på mig mina ccy armband och inte heller armbandet med ett flygplan som Linnéa gav mig min senaste födelsedag. Vill inte förstöra dem i allt saltvatten eller tappa dem på en galen utekväll i Sydney. Dessutom trillade flygplanet av på nyårsafton och även om Viktor var snäll och lagade det så krävs inte mycket för att det ska gå sönder. Jag har det bara speciella tillfällen och ALLTID när jag flyger. Letade upp det innan vi lämnade Rarotonga. Så med en hand om mitt armband satt jag på min plats och andades bara.

 

Motorerna går igång och det låter som att motorn sitter inne i bussen, ursäkta, planet. Så tystnar det. Vår enda flygvärdinna rynkar pannan och går fram till piloterna som kort därefter gör ett utrop i bus..PLANET. "Tekniskt fel på planet" Orkar inte.. Fick kliva av och det skulle ta tio minuter att fixa sa dom. Vet inte varför men det känns nästan värre att det bara ska ta tio minuter att fixa.

 

Vad hinner de göra på tio minuter? Sätta silvertejp, limma eller ctrl, alt, delete?!

Vi satte oss inne i terminalen och nu gjorde det på riktigt ont i magen.

 

"Vi måste inte åka vet du. Vi väljer om vi vill kliva ombord på det här planet igen" säger Sanna Jag funderade helt ärligt i några sekunder. Tankar som "Är det nu man ska skita i det? Är det här gången man får en varning och borde lyssna? Är det nu vi stannar på marken och ser planet störta över havet som i filmen Final Destination?"

 

"Nej... fan det går ju inte. Jag är för nyfiken.." svarade jag

"Hahaha ja det är klart du är" skrattade Sanna

Fyrtio minuter senare fick vi gå ombord igen. Jag kände att jag var tvungen att få veta vad som hade varit fel, annars skulle jag nog inte klara av att sitta i den där buss... PLANET.

 

Till mig sa besättningen att det var en lampa som ska lysa vid landningen som inte hade fungerat men som nu gjorde det. Det var inget farligt men piloten ville ta det säkra före det osäkra. Jag kommer aldrig få veta hurvida det var sant eller bara ett tröstade försök att lugna mig men det spelar egentligen ingen roll. För det fungerade. Flygningen gick bra. Jag känner ju det jag känner men det var en bra flygning. Kaffet smakade lite blaskigt men jag drack det och var tacksam.

När vi kom nedanför molnen uppenbarade sig Aitutaki och jag höll andan.

Det går inte beskriva hur vackert det är. Ön, lagunen och det turkosa vattnet som möter det mörkblå. Vi blev hämtade av en kvinna som bor på ön. Vi frågade om hon kunde se att hon var född i paradiset och hon skrattade. "Ja.. det är mitt hem."

Rarotonga är vackert på många sätt och vis men det skiljer sig en del mellan öarna. Inte bara att det är lugnare och mycket färre människor här utan befolkningens attityd över att vara här.

På Rarotonga har de blivit influerade av Nya Zeeland och de fnyser när vi frågar om de kan se hur vackert de bor. De tycker mest att det är dyrt och att sett sig blinda på naturen. Här vet människorna att det är vackert och de tycker förvisso att det är dyrt men deras hyror är bättre osv.

De hymlar inte med nackdelar men de lyfter allt som är bra. Det finns ingen brottslighet på ön. Det vore för pinsamt att göra något olagligt eftersom de resterande 1849 personerna på ön skulle veta om det och frysa ut dig för det.

 

Det är svårt att få tillstånd att flytta hit. Kvinnan som hämtade oss jobbade i vår bar på stranden igår kväll så vi satt och pratade med henne. Hon berättade om en man från USA som gift sig med en kvinna från ön. De har två barn men han måste ändå åka till USA var tredje månad för att få komma tillbaka till sin familj.

Det tar många år innan man blir öbo på riktigt. Jag beundrar mannens ihärdighet och undrar hur fasen han har råd att åka fram och tillbaka sådär men jag tycker ändå att det är en bra regel. Det betyder att man måste visa att man verkligen vill bo här och vill det bästa för ön.

Helt rimligt. Människorna som lever här äger ön och de vill skydda och bevara den.

De är givmilda mot oss turister. Vi får plocka hur mycket frukt vi vill. Ingen kommer ut och hytter med näven och skriker efter en.

De tycker att det är självklart att vi norpar papaya, breadfruit, mangos, stjärnfrukter och bananer från deras träd.

 

Om du kan läsa det här inlägget betyder det att vi överlevde buss-, förlåt flygresan tillbaka till Rarotango och att vår vecka på Aitutaki är slut. Skriver idag den 12:e februari 2015 och jag vill bara att tiden ska stanna.

 

 

 

 

 

 

Jag tänker inte ens försöka tänka på vilken dag det är idag eller ens vad klockan är. Min telefon har tydligen inte ändrat sig sedan vi mellanlandade i Aukland och det bästa är att det inte alls spelar någon roll. Varken dag eller tid.

Ett sms jag skrev i Aukland i förrgår. "Vi åkte från Sydney imorse (söndag) och vi kommer landa på Rarotonga igår kväll. (alltså lördag)"

Logik när den är som bäst.

Ni vet när man googlar på olika resemål och får upp alla de bästa bilderna. Det som visas är liksom alla guldkorn och det är bara den vackraste solnedgången som publiceras på nätet. Helst med några schyssta filter.

Allt vi sett om Rarotonga är sant. Bilderna på google ljuger inte. Filter eller inte.

Wifi ägs av en enda person här på ön så det existerar inte något fritt wifi. Vi får betala 60 kr för 150 MB wifi.

Så nu skriver jag mina inlägg i anteckningar utan internet och det bästa med det är att jag just nu sitter på vår lite sunkiga gratisfilt vi lyckades få på Sydney festival.

Nere på stranden, en kaffe inom räckhåll medan Sanna fotar solnedgången. Vår nya kompis "Banana Sunday" har legat här intill och kliat sig som en galning. Vill inte veta hur mycket bett den där stackars hunden har.

En kokosnöt guppar förbi nere i vattnet. Flyter vidare som att den inte har ett dugg bråttom. Låter havet bestämma vart den ska och hur snabbt den ska ta sig dit.

Vågorna bryter ca 50 m ut i havet runt hela ön och intill stranden är det bara turkost och klart vatten. Det är korallrevet som stoppar vågorna där ute. Vi är glada för det. Njutning att ligga och plaska i stilla vatten och se vackra fiskar när vi snorklar. Vi har fyllt upp kvoten på vågor i Sydney.

Är det tillåtet att känna sig lite subtilt nere när man är mitt i det här paradiset? För helt ärligt så skäms jag när jag gör det.

Jag vet att Sanna saknar Fredrik ibland. Helt förståeligt och jag vet att när man känner så kan ingen riktigt ta bort det så jag försöker bara låta henne vara. Finnas nära men utan att tjata för jag vet att det blir bättre efter en dag eller två.

Grejen är att när någon annan är nere så börjar jag automatiskt tänka mer än vanligt. Jag längtar inte hem. Inte för att jag inte tycker om eller saknar er som är hemma utan mer för att jag vet att vi ses snart.

Däremot så saknar jag Sydney. Igår vaknade jag och solen sken här på Rarotonga. Gick till det mysiga hostelköket som består av ett stengolv, åtta gasolplattor på en köksö med en murad pelare intill. Fyllde upp tekannan med vatten och kokade vatten till mitt kaffe.

Gick ner till stranden med mitt kaffe och tittade ut över havet. "Om det är långt bort att vara i Nya Zealand.. Tänk då att nu har vi flygit 3,5 timmar ytterliggare längre bort"

Till en jäkla ö. 3.5 timmar med flyg.. Svårt att greppa kan jag tycka.

Hela kroppen skriker "Men var lite jävla lycklig då din bortskämda idiot!"

Det kommer bli bättre. Jag behöver nog bara landa och smälta allt. Sydney blev mer än jag någonsin vågat hoppas på. Vi har haft så sjukt jäkla roligt och vi har fått riktiga vänner för livet.

Vi har även fått "vänner". Ni vet de som addar en på facebook och medan jag accepterar undrar jag varför vi ens ska bli vänner på facebook när vi knappast lär höras någonsin igen.

Det jobbiga är att jag absolut kan se mig bo och leva i Sydney. Precis som när jag var där förra gången så älskar jag den där staden. Klimatet, människorna och livet i allmänhet.

Jag var inte klar med Sydney ännu. Typiskt mig. Jag har varit duktig på att hålla "farliga" personer på avstånd i Australien. Sista två veckorna var det svårare. Blev lite för nyfiken antar jag. Sista dagarna gick det tydligen inte alls. Hoppas kroppen tar hand om det själv. Kommer inte orka tänka på någon som är på andra sidan jorden. Nog för att jag verkar dras till komplicerade saker men någonstans måste jag faktiskt dra gränsen.

Idag sov jag till jag vaknade, när nu det var. Gick till stranden med kaffe. Lät kaffet och vattnet väcka mig till liv. Sovit gott. Vi liftade in till stan och handlade lite svindyr mat. Jag skämtar inte men konserverna här kostar typ dubbelt så mycket som i Sydney och vi tyckte det var dyrt där..

Träffade sköna personer när vi liftade så det var trevligt och gratis. När vi kom tillbaka gick jag på upptäcksfärd. Gick till en hiking led och tog mig upp till ett vattenfall. Badade där. Simmade runt och vattnet var svalt och lent mot min varma kropp. Underbart. En familj från ön där. Annars helt tomt. Då kändes allt riktigt bra.

Ett bad i ett vattenfall och det bara finns där. Mitt i djungeln. Sanna låg på stranden vid hostelet så jag gick dit sen. Somnade på filten. Knall fall. Semester. Vaknade av en regndroppe på ryggen. Vi gick hem och åt middag innan vi gick tillbaka hit som jag avslöjade i början. Solnedgången ni vet. Nu har det mörknat och myggen kommit. Dags att lämna stranden för idag.

Hur mår ni alla? Hoppas ni tar hand om er ordentligt.

Pussar och Kramar från Rarotonga.