.

 Igår morse vaknade jag av mitt eget gapskratt. På riktigt.

Vaknade och kände hur jag låg och bara skrattade. Det väckte Sanna som snällt klappade mig på huvudet och vände sig för att somna om. Imorse vaknade jag inte med ett skratt utan istället med en "nyp mig i armen" känsla. Mitt i söderhavet, på en ö jag för ett år sedan inte visste existerade.

 

Vakna så är inte helt fel det heller. Vi bor i en bungalow PÅ stranden.

Den motsvarar mer än vi vågade drömma om innan vi kom hit. Nu sitter jag ute på vår terrass och skriver samtidigt som två söderhavskvinnor ställer ut en tropisk frukostbuffé.

(Måste säga söderhavet minst fem gånger per dag för att verkligen fatta att vi är här.)

 

Tio meter framför oss har vi (SÖDER)havet och det enda som skymmer en gnutta utav havsutsikten är två klassiskt lutande palmer. Det bästa med att alltid resa budget är att när man kliver in i en bungalow som denna, med vetskapen att det kommer vara vårt hem i en vecka gör mig barnsligt lycklig. Förstår ni hur fantastiskt det känns att ha TVÅ kuddar var och ett jättefint badrum som bara är vårt och som ligger i vår lilla bungalow?

 

Om Raroronga var ett paradis så vet jag inte riktigt vad jag ska kalla Aitutaki. Jag vill inte förminska Rarotonga men det här är svårslaget. Ändå var det nära att jag aldrig fick se det. Igår kom vi till Rarotongas lilla flygplats och skulle checka in till Aitutaki. Inga pass, inga biljetter, ingen id-handling alls behövdes utan namnet räckte fint. Vilket namn som helst. Nä, nu skämtade jag faktiskt men lite så kändes det. Ingen kontroll av bagage heller. Lite skillnad från att flyga till eller från USA. Eller flyga rent generellt.

 

Med en timme kvar till start sätter vi oss och väntar. Jag ser planet ute på landningsbanan. Planet var litet, nätt och gulligt. Jag vet inte vad du tycker men jag vill inte ha ett litet och gulligt plan när jag ska flyga. När vi klev ombord hade jag plats 5a. Adrig haft ett så lågt nummer på en flygstol tidigare.

Att jag hade det nu berodde inte på att jag flög 1:a klass. Nej det var för planets insida såg ut som en BUSS. Max 40 platser totalt. Ont i magen.

 

"Det är sådana plan som störtar utan att någon alls, överhuvudtaget, någonsin får reda på det"

(Jag jobbar mycket med att välja rätt sorts tankar när jag ska flyga)

 

Till vardags just nu har jag inte på mig mina ccy armband och inte heller armbandet med ett flygplan som Linnéa gav mig min senaste födelsedag. Vill inte förstöra dem i allt saltvatten eller tappa dem på en galen utekväll i Sydney. Dessutom trillade flygplanet av på nyårsafton och även om Viktor var snäll och lagade det så krävs inte mycket för att det ska gå sönder. Jag har det bara speciella tillfällen och ALLTID när jag flyger. Letade upp det innan vi lämnade Rarotonga. Så med en hand om mitt armband satt jag på min plats och andades bara.

 

Motorerna går igång och det låter som att motorn sitter inne i bussen, ursäkta, planet. Så tystnar det. Vår enda flygvärdinna rynkar pannan och går fram till piloterna som kort därefter gör ett utrop i bus..PLANET. "Tekniskt fel på planet" Orkar inte.. Fick kliva av och det skulle ta tio minuter att fixa sa dom. Vet inte varför men det känns nästan värre att det bara ska ta tio minuter att fixa.

 

Vad hinner de göra på tio minuter? Sätta silvertejp, limma eller ctrl, alt, delete?!

Vi satte oss inne i terminalen och nu gjorde det på riktigt ont i magen.

 

"Vi måste inte åka vet du. Vi väljer om vi vill kliva ombord på det här planet igen" säger Sanna Jag funderade helt ärligt i några sekunder. Tankar som "Är det nu man ska skita i det? Är det här gången man får en varning och borde lyssna? Är det nu vi stannar på marken och ser planet störta över havet som i filmen Final Destination?"

 

"Nej... fan det går ju inte. Jag är för nyfiken.." svarade jag

"Hahaha ja det är klart du är" skrattade Sanna

Fyrtio minuter senare fick vi gå ombord igen. Jag kände att jag var tvungen att få veta vad som hade varit fel, annars skulle jag nog inte klara av att sitta i den där buss... PLANET.

 

Till mig sa besättningen att det var en lampa som ska lysa vid landningen som inte hade fungerat men som nu gjorde det. Det var inget farligt men piloten ville ta det säkra före det osäkra. Jag kommer aldrig få veta hurvida det var sant eller bara ett tröstade försök att lugna mig men det spelar egentligen ingen roll. För det fungerade. Flygningen gick bra. Jag känner ju det jag känner men det var en bra flygning. Kaffet smakade lite blaskigt men jag drack det och var tacksam.

När vi kom nedanför molnen uppenbarade sig Aitutaki och jag höll andan.

Det går inte beskriva hur vackert det är. Ön, lagunen och det turkosa vattnet som möter det mörkblå. Vi blev hämtade av en kvinna som bor på ön. Vi frågade om hon kunde se att hon var född i paradiset och hon skrattade. "Ja.. det är mitt hem."

Rarotonga är vackert på många sätt och vis men det skiljer sig en del mellan öarna. Inte bara att det är lugnare och mycket färre människor här utan befolkningens attityd över att vara här.

På Rarotonga har de blivit influerade av Nya Zeeland och de fnyser när vi frågar om de kan se hur vackert de bor. De tycker mest att det är dyrt och att sett sig blinda på naturen. Här vet människorna att det är vackert och de tycker förvisso att det är dyrt men deras hyror är bättre osv.

De hymlar inte med nackdelar men de lyfter allt som är bra. Det finns ingen brottslighet på ön. Det vore för pinsamt att göra något olagligt eftersom de resterande 1849 personerna på ön skulle veta om det och frysa ut dig för det.

 

Det är svårt att få tillstånd att flytta hit. Kvinnan som hämtade oss jobbade i vår bar på stranden igår kväll så vi satt och pratade med henne. Hon berättade om en man från USA som gift sig med en kvinna från ön. De har två barn men han måste ändå åka till USA var tredje månad för att få komma tillbaka till sin familj.

Det tar många år innan man blir öbo på riktigt. Jag beundrar mannens ihärdighet och undrar hur fasen han har råd att åka fram och tillbaka sådär men jag tycker ändå att det är en bra regel. Det betyder att man måste visa att man verkligen vill bo här och vill det bästa för ön.

Helt rimligt. Människorna som lever här äger ön och de vill skydda och bevara den.

De är givmilda mot oss turister. Vi får plocka hur mycket frukt vi vill. Ingen kommer ut och hytter med näven och skriker efter en.

De tycker att det är självklart att vi norpar papaya, breadfruit, mangos, stjärnfrukter och bananer från deras träd.

 

Om du kan läsa det här inlägget betyder det att vi överlevde buss-, förlåt flygresan tillbaka till Rarotango och att vår vecka på Aitutaki är slut. Skriver idag den 12:e februari 2015 och jag vill bara att tiden ska stanna.