.

Häromdagen skrev min bästa vän ett klockrent inlägg om orättvisan i vårt samhälle.

Helt lysande.

Satt där det skulle, rätt i magen.

 

 Vi pratade om det här på resan. 

Vi satt smusiga och äckliga på flygplatsen i Doha och drack kaffe på ett café utanför en väntelounge som mer liknade ett hotell än något annat.

Vi skojade om vilka som fick gå in där och vad de fick betala för det.

 

Alla har olika smärtgränser för vad som kan anses prisvärt och inte.

Alla har vi olika syn på vad som är rättvist.

Alla har olika gränser för vad som är rätt och fel.

Alla vill göra olika mycket för att skapa lite balans i världen.

 

Här sätter ialla fall jag mig själv i en rävsax.

 

För jag är en av "dom."

 

En av dem som betalar dyra pengar och reser till varma länder med milslånga stränder och njuter av en färskpressad juice i solstolen.

Fast jag vet att det bor en hemlös man 15 minuter från mitt hotell så lägger jag pengar på att åka ut och snorkla en dag på min semester.

 

Packar ner löparskor för 1000 kr och upptäcker ön eller staden springandes varje morgon.

Ser säkert en hel del misär och orättvisa under den här löprundan och jag väljer hur mycket det ska kännas.

 

Tjejen som betalar 180 kr för en hotellfrukost en ledig söndag.

Den tjejen är jag.

 

Friluftsnörden som köper ett par vintertights för 1200 :- att åka längdskidor i.

Den nörden är jag. 

 

Jag har kommit på mig själv att tänka mycket mer sedan jag kom hem från Tanzania nu.

Frågar ofta mig själv, är det värt det?

Behöver jag göra detta? 

 

För just nu känner jag mig som en dålig människa mest hela tiden och det är inte meningen att man ska känna så.

 

Inget barn i Afrika mår bättre av mitt dåliga samvete.

Ingen hemlös får plötsligt ett hem för att jag går runt här hemma och grottar ner mig.

 

Alla val jag gör är mina egna och den enda som dömer mig för det är jag själv.

Att jag känner mig dömd för att göra alla dessa val sitter i mig själv.

Jag dömer mig för att jag inte är Linnea. Jag önskar att jag hade lite mer av hennes goda hjärta och vilja.

 

Eftersom det sitter i mig är det bara jag som kan jobba bort den känslan.

För jag tycker inte att det är roligt att ha dåligt samvete för att jag äter en god lyxfrukost med en god vän eller när jag ligger på en strand och njuter av varm sand mellan tårna.

Speciellt inte när jag sparat ihop pengarna själv och betalat för det.

Vill inte ha skämselkudden framför ansiktet för att min pappa och mamma gett mig en bra start i livet.

Vill inte ha dåligt samvete för att jag föddes i Sverige.

 

Därför tycker jag att alla ska gå tll sig själva.

Fråga sig på riktigt.

 

Vem är jag?

Hur värderar jag livet och vart lägger jag mina pengar?

Vad är viktigt i mitt liv och finns det något jag kan göra för att påverka allt som är orättvist i världen?

Stänger jag av när någon pratar om obekväma saker eller tar jag till mig?

 

När någon fyller år samlar vänner, kollegor o bekanta in pengar till blommor till personen i fråga.

Då säger sällan någon att de inte har en femtiolapp till övers.

 

Jag tycker att livet är orättvist.

Tycker det är sjukt att vissa människor aldrig får se något annat än sin hemby medan andra får se hela världen.

 

Tycker det är orättvist att vissa får äta fem gånger om dagen medan vissa knappt får äta varje dag.

 

Tycker också det är sjukt att man kan betala 10.000 kr extra för att få resa första klass.

För att få skåla i skumpa, äta varma nötter och kunna spela fotboll med utrymmet som ges vid dina fötter.

 

Tycker det är orättvist att barn är ensamma. Att deras familjemedlemmar dött som flugor eller bara lämnat dem åt sitt öde.

Tycker det är orättvist vare sig de kommer från Afrika eller Sverige.

För det pågår överallt.

 

Jag tycker att ALLA kan hjälpas åt.

Alla kan göra lite.

Se det som en förmån att du fått de förutsättningarna du fått och tänk vad mycket bra du kan göra av allt du lärt dig genom livet.

Om vi alla gör något positivt av vårt överskott så kommer världen bli en bättre plats att leva i.

 

Vad du brinner för är din ensak och jag vägrar vara heliga Maria i detta och peka på dig och tala om vad du

ska göra...

 

Världen kommer inte sluta att vara orättvis men för varje människa vi hjälper, varje gång vi väljer att 

se istället för att blunda så kommer livet se helt annorlunda ut för den personen.

 

Livet kommer alltid vara orättvist- Du bestämmer hur mycket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Alltid stavas ALLTID med två l och aldrig stavas ALDRIG med två l."

Så kommer jag ihåg att min fröken lärde mig skilja på alltid och aldrig i lågstadiet.

 

Nu är det stor skillnad på mina känslor för alltid och aldrig.

För mig som är väldigt envis och bestämd i mina åsikter har alltid och aldrig länge varit heliga ord och haft stor betydelse för saker jag gör och inte gör, känner eller inte känner.

 

Om jag säger att jag alltid älskat att tälta kommer jag aldrig erkänna något annat. Skulle aldrig säga att jag hellre skulle bott på hotell efter en kall natt ute i ett tält i oktober. Det finns inte på världskartan.

 

Jag har ALLTID varit väldigt spontan.

Väldigt "Äsch vi kör!"

Hoppas aldrig den egenskapen försvinner hos mig för då blir det jobbigt. Då kommer jag försöka fortsätta vara spontan för jag skulle aldrig klara av att vara någon annan än den "spontana sköna tjejen".

 

Jag har ALLTID varit väldigt envis.

Vägrar ge upp. 

 

På gymnasiet var jag 6 veckor i Norge och 6 veckor i Spanien på min praktik.

Aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Längtade hem varje dag.

Ringade mamma mitt i natten från Norge och kunde knappt prata.

Bara grät hejdlöst och fick fram att jag ville hem.

Grät när mamma kramade mig hejdå på landvetter när jag skulle till Malaga.

Visste att Spanien skulle bli värre än Norge men jag kunde inte stanna hemma.

 

Stod inte ut med att ändra mitt beslut.

För stolt för att ge upp.

Så jag åkte.

Längsta sex veckorna i mitt liv.

Men jag gjorde det. 

Vi var bara två som gjorde praktik utomlands det året.

Ingen kan någonsin säga att jag inte fixade det.

Du kan aldrig säga att jag gav upp.

 

Mina värden blev mycket sämre under den resan och min läkare ville att jag skulle "ge upp"

och komma hem för mitt hjärta var för svagt för att kunna skicka ut blodet i min kropp.

"Det du håller på med är livsfarligt."

 

Jag stängde ner det mailet och låtsades som att det regnade när besättningen på båten frågade vad min läkare sagt om mina svullna ben och mitt svullna ansikte.

 

"Det var ingen farligt, bara värmen trodde hon.."

Skulle aldrig ge upp. 

Hellre dog jag härnere.

 

Det gjorde jag inte.

Jag kom hem och fortsatte vara jag.

 

 

Ringde en annan kompis.

"Haha du är så skön! Klart du ska åka! 

Om det är det du vill alltså?"

"Moa.. Om jag inte vill åka längre kommer folk tycka att jag inte är jag längre.."

"VA? Nej! verkligen inte!

Du är den som alltid gör exakt det du vill för din egen skull. Du har alltid varit ärlig mot dig själv 

och det är det vi andra tycker är ballt. Att du inte bryr dig om oss andra. Du bara kör."

 

Funderade på vad hon sagt.

Frågade hjärtat vad det ville.

Ringde fritidsresor och sa nej tack.

"Jag ska stanna i Sverige nu för det är här mitt hjärta vill vara.."

 

Sedan den dagen funderar jag inte på vad andra tror, tycker, hoppas, vill eller förväntar sig att jag ska göra.

Jag känner efter.

Väger för och emot och sedan kör jag.

Spontant eller inte?

Roligt eller tråkigt?

Tippat eller otippa?

 Rätt eller fel?

 

Frankly my dear, 

I don´t give a damn.

 

Man ska aldrig säga aldrig och alltid behöver inte vara för alltid.

Försök att vara ärlig mot dig själv.

Det tycker jag faktiskt att vi alltid ska vara.

 

Ljuvliga unge. Du är helt rätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vaknade tidigt.

Drömde att jag var i Afrika. 

Inget stämde när jag vaknade.

Sängen var för mjuk för att det skulle vara Matanana.

Inga grisar som lät, ingen Linnea intill.

Ingen Lea i rosa klänning i knäet vid elden.

 

Satans ont i benen.

Träningsvärk.

Inte från något jag gjort i Afrika.

Måste ha drömt något som gjorde att jag hellre vill vara där än här för jag kände mig helt tom när jag klev upp.

Ingen idé att försöka somna om ens.

Fattar inte.

Skrattade mycket igår.

Underbara människor i mitt liv.

Glad när jag somnade inatt.

 

Ledsen när jag vaknade.

Tomt och tyst.

Ensam.

Vet att det är en obefogad känsla men att en känsla inte är befogad tar inte bort faktumet att den känns.

 

 

Krypit in i en stor skön tröja.

Känner mig alltid trygg i stora kläder.

Hos pappa använder jag alltid hans stora röda fleecetröja.

Han skrattar alltid för den går nedanför knäna på mig.

 

Lämnade jag den i rummet jag sov i över jul?

Lät jag den ligga kvar på övervåningen som inte längre finns eller tog jag ner den igen...?

Fan..

 

Lyssnar på Howie Day och "Collide"

 

"Even the best fall down sometime, even the wrong words seems

to rhyme

out of the doubt that fills my mind

I somehow find

you and I collide"

 

Vi lyssnade på den här låten en dag när vi satt i bilen från barnhemmet och jag vet att jag tänkte

"Åh den här fina låten..

Undrar hur det kommer att kännas att lyssna på den när jag kommit hem?"

Nu vet jag... 

Idag får det bara tårarna att komma.

Tacksam att jag inte minns vad jag drömde för att vakna och känna såhär.

 

Tack för att det ligger snö ute.

Ska dricka upp mitt kaffe och ta en promenad ner till vattnet.

Vatten hjälper mot allt.

 

 

 

 

 

 

 

 

En morgon när jag och Linnea gick till Buma och barnen pratade vi

om våra hem och känslor för dem.

Minnen i väggar, bilder och känslor.

Största skräcken är att det skulle börja brinna hemma.

Kom till barnhemmet och jag tänkte att jag hoppas att barnen här kommer älska sitt hem som jag älskar mitt i Sverige.

 

Sista kvällen på barnhemmet kändes lite som att vrida en kniv i bröstet, eller dagen mer än kvällen.

Jag satt ute på gården och Des kom springande och satte sitt huvud mellan mina knän och skrattade.

Jag pussade henne i nacken och kände hur det sved i ögonen.

 

Hur gör man när man lämnar någon som man tycker om så mycket?

 

På kvällen gick det bättre. Förmodligen för att de små barnen inte gjorde en grej av det. Hur skulle de kunna göra det när de inte ens fattade att vi skulle åka?

 

Önskar ibland att jag inte ska fatta saker..

Jobbiga saker.

 

Vi fick en härlig heldag i Dar es Salam. Åkte till en strand, badade och drack juice i tetrapack.

Bara vi.

Mysigt.

 

En mellanlandning i en annan del av Tanzania där vi gjorde oss redo för Sverige.

 

Efter ett och ett halvt dygn på resande fot utan sömn gick vi av planet på Arlanda.

En kille gick bakom oss och skrattade lite åt oss. 

Fräkniga, ruffsiga i håret, en tröja som fortfarande luktade eld från brasan i Matanana och med fötter bruna från sol och smuts i flipflops gjorda av bildäck gick vi och skrattade åt allt och ingenting.

 

Pappas 53 års dag.

Ringer för att önska min älskade pappa en underbar födelsedag.

Frågar hur de haft det medan jag varit borta.

Lite på skoj eftersom jag vet att två veckor hemma är typ ingenting jämfört vad man hinner vara med om på resande fot under samma tid.

 

"Har du inte fått mina sms?" säger han försiktigt.

Det har jag inte.

Jag har haft mobilen på vid något tillfälle för att kolla om mamma skrivit.

Annars inget.

 

Går en kall ilning genom hela min kropp.

"Nej. Nej jag har inte fått något sms."

Borde jag verkligen det? kände jag spontant.

 

"Huset hemma har brunnit."

"Alltså, brunnit som i att en vägg fått en svart fläck?"

Nej, brunnit som i att hela övervåningen brunnit.

Knäna vek sig och jag bara stannade.

Killen bakom gick rakt i mig och jag bad inte ens om ursäkt.

 

Jag bara stod där och tänkte att det inte är sant.

Vi pratade ju om det här!

Vi sa att det inte får hända!

Inte MITT hem!

Inte väggarna där min barndom sitter med alla fina minnen och all kärlek.

 

"Men det gick bra gumman. Fem minuter senare hade vi inte klarat huset.

Det gjorde vi nu. Det gick bra. Tak och det är kvar, vi mår bra och om tre månader kan vi bo där igen"

 

Tårarna bara rann nedför kinden på mig.

Jag stod mitt bland alla glada resenärer vid bandet som skulle ge oss våra väskor.

Väskor vi fyllt med olika minnen från olika resor.

 

Där stod jag och grät mitt i allas lycka.

Jag var ju nyss jätteglad!

 

"Jag ringer upp dig snart pappa."

Linnea fångade upp mig.

Älskade Linnea.

Slutade gråta.

Tacksam.

Tacksam att alla mår bra och att huset står kvar.

Vi gick förbi all tullpersonal och jag började gråta igen.

På sjukhus är man van att se människor gråta.

När någon åker kan man gråta men när det kommer en flight med glada människor ser det lite konstigt ut när en av alla glada bara gråter.

 

Linneas tröstande arm runt mig.

"Jag gråter för att jag är tacksam att huset är kvar. Samtidigt är jag så ledsen över att halva mitt hem aldrig kommer se ut som förr igen."

 

Linnea till Norrland.

Jag hem till Kallhäll.

Min lägenhet.

El, rum och rent. 

Inga jordgolv, halmtak och ingen risk att möta en svart mamba på vägen till toan.

 

Kontraster.

Från hettan i Dar till snöfall i Kallhäll.

Tur att det snöade.

Älskar snö.

Snurrade på mig mina gympaskor o sprang långt.

Första träningspasset på 17 dagar.

Sjukt.

 

Sprang och kände mig glad, ledsen, tom, fylld, ensam och älskad på samma gång.

Sprang förbi mitt favorithus vid Ängsjö.

Ett stort fint hus.

Som mitt hemma fast nyare.

Nyare och det hade inte brunnit där nu.

Det stod stadigt, vitt och fyllt av ljus.

Ont i magen.

 

Dåligt samvete.

För att jag just lämnat 16 barn som är föräldralösa och ändå tänker på mitt hus.

 

Tycker så synd om pappa och Milli.

Deras hem, deras sovrum och det enda som var kvar att fixa var badrummet på nedervåningen.

100 steg tillbaka.

 

Det var en konstig dag igår.

Känner mig bakis idag.

 

Ska till jobbet om ett tag.

Längtar.

Ska köra min första Bodypump klass.

Fjärilar i magen.

 

Saknar barnen.

Får man göra det redan?

Ska försöka att vara glad hela dagen.

Vill vara glad idag.

 

Kärlek.