.

I söndags morse lämnade jag Stockholm för en blåsig och regnig västkust.

Vaknade i måndags morse och sprang min favoritrunda.

Skog, hav och broar i en perfekt blandning.

Solen letade sig fram lite bakom bergen när jag kom ner till Pannberget och jag blev lite varm i hjärtat.

 

Inte så mycket som behövs egentligen.

Bara det där havet och känslan att allt är som vanligt.

Att inte mycket har ändrats sedan i augusti när jag senast var där.

Pannberget är alltid detsamma oavsett vad som har hänt i mig.

Vattnet har blivit kallare men annars detsamma.

 

När jag skulle gå och lägga mig för att sova låg det ett häfte på bordet vid sängen

"Till mitt barnbarn"

 

En klump i magen.

Farmor?

Visste inte att hon hade skrivit ett sånt häfte till oss barnbarn.

 

Vände på bladet och började läsa.

Skrivstil.

 

Bland det svåraste att läsa idag. För jag gör det aldrig.

 

Jag läser dagligen särskrivna och förenklade sms, texter på nätet eller i tidningen.

Vem skriver skrivstil idag? Upp med en hand.

Vem läser skrivstil obehindrat idag?

Inte jättemånga? Misstänkte det...

 

Fick lite panik.

Här i handen hade jag det bästa jag någonsin skulle kunna önska mig.

Sagan om henne jag saknar så det värker i bröstet.

Ord nedskrivna på papper från rösten jag fortfarande hör när jag anstränger mig och lyssnar.

För att vi ska veta.

 

Känslor från hjärtat innanför det fräkniga bröstet som jag bara skriker efter att få ta del av.

Saker jag hört och saker jag inte hade en aning om.

Ögonblick jag vill minnas. Ögonblick jag vill få veta om.

Saker jag tappat på vägen och trott varit förlorade föralltid. 

 

Här finns historien om hur farfar friade till farmor, min bästa väns drömmar om livet.

Hur hennes mamma och pappa var och hur det var att vara just henne.

Allt i mina händer men ändå så långt borta.

För att jag har blivit dålig på att läsa skrivstil. 

 

För i den "riktiga" världen så jobbar vi pekskärm idag.

Idag är det Juldagen och igår slet barn upp paket med mobiltelefoner, ipads och allt annat de önskat sig.

Vissa barn har ingen aning om vad en ipad är för något.

Tyck inte synd om dem.

Tro mig, de är lyckligare utan.

 

Jag tycker det är sorgligt att det blivit såhär.

Vi tappar greppet om det som betyder något.

Det sämsta är att vi försöker övertala oss själva om att vi gör vardagen enklare och livet mer tillgängligt.

 

Jag tror att vi glömmer bort vad som spelar roll.

 

Vi gör oss mer tillgängliga men mer frånvarande.

Här men på hundra andra ställen samtidigt.

Kvantitet före kvalitet.

Hur sjutton blev det något positivt?

 

Alla minnen läggs på en hårddisk eller ett usb. 

Hjärnan glömmer. Tekniken lagrar mycket men inte känslor.

 

Antalet vänner på facebook talar om hurvida du är ensam eller inte.

Fast alla har fler vänner än någonsin (om du kollar på facebook) tror jag vi känner oss mer ensamma än någonsin.

 

Vi satt i köket kvällen före julafton och ett roligt missförstånd gjorde att vi började skratta så vi kiknade.

Mamma skrattade så hon knappt kunde andas och vet ni vad det sorgliga var?

 

Jag tänkte "detta skulle jag vilja filma"

Sen kom jag av mig.

Jag kom tillbaka där jag skulle vara.

I nuet.

Till köksbordet och det där underbara skrattet.  

 

Jag ser fram emot Afrika.

Distans.

Leva och känna.

Barn som berör.

Vakna av att solen stiger och somna för att det är för mörkt för att göra något annat.

Somna och vakna intill min bästa vän och veta att det inte är en dröm.

 

Slippa tekniken och det ytliga som kommer med samma leverans som den där jäkla paddan.

Den där jävla paddan som ungarna bara MÅSTE ha för att livet ska vara värt att leva.

 

Jag ska kämpa vidare med den där skrivstilen.

Ska bli den där som ni kommer till när ni undrar om en text på skrivstil.

Som en utrotningshotad art.

På Nordens ark kan vi få en liten bur

"De bakåtsträvande. De som kan läsa skrivstil men struntar fullkomligt i era plattor, ipads och smarta prylar"

 

I och med det här inlägget tar jag en liten paus från facebook.

Inte för att jag tycker att facebook är ett dåligt forum eller så.

Det vore dubbelmoral att påstå något sånt.

 

Utan för att jag behöver koppla bort.

Koppla bort och hitta tillbaka.

 

Hoppas ni haft en God Jul hittills och att er Nyår blir underbar.

Klä er varmt så ni slipper huttra det första ni gör det nya året.

Du är värd en fin början på 2014.

 

Mycket Kärlek

Annie