.

Mina fantastiska ben

När jag var yngre, 16 och kring där så avskydde jag mina ben. Verkligen på riktigt, från insidan och ut.

Jag tyckte det var stora, tjocka och fulla av missprydande ärr.

Ingen modellkarriär för de där spirorna inte..

 

När jag flyttade ihop med Linnéa satt vi en kväll och pratade om kroppsdelar och dess betydelse för oss.

Jag berättade om relationen till mina ben.

"Jaha, vad konstigt.." sa hon

"För mig har aldrig benen varit något annat än transportmedel. De tar mig dit jag vill liksom."

 

Smart tjej det där..

Hennes ord fastnade i mig. Efter det där samtalet började jag acceptera mina ben och mina ärr.

Började vara tacksam för att mina ben gjorde mitt aktiva liv underbart.

 

Såg till att jag kunde dansa på krogen, springa långt i skogen, simma på sommaren och åka snowboard på vintern.

Ja ALLT det där som jag tog för givet att jag skulle kunna göra.

När jag ändrade inställning till mina ben började jag tycka om mina ärr.

Ärren blev länken till min barndom och den vill jag aldrig glömma.

 

Är det något som jag får komplimanger för idag så är det mina ben, vilket jag fortfarande har svårt att förstå.

I våras när värmen kom hade jag på mig en hängslekjol i jeans och när jag kom in i klassrummet utbrister Kim direkt "Fan va snygga ben du har!"

Jag tittade ner på mina ben, undrade om han drev med mig...

När jag och Linnéa var i Amsterdam i somras kom en kille fram,

 

"Damn girl! You´ve got really nice legs!"

 

Jag vände mig om för att se vem han pratade med och Linnéa garvade 

"När ska du fatta att du har snygga ben?"

 

Varför ägnar jag ett helt inlägg åt att berömma mina ben då?

Jo, för idag var vår klass på Bosön och fick en lektion i rullstolskörning.

Det var jätteroligt och väldigt lärorikt.

"Piere" som höll i lektionen berättade att han har suttit i rullstol i tjugo år. I januari för tjugo år sedan var han med om en olycka på jobbet där han blev överkörd och fick amputera båda benen.

Jag rös när han berättade.

Hela hans liv förändrades på några sekunder.

Han löptränade före olyckan.

 

Jag fick hålla tillnbaka tårarna. Inte för att han berättade en snyfthistoria utan för att i min värld är det bland det värsta som kan hända. Mina ben är min livlina och utan dem skulle jag dö.

 

Han var så fantastisk. 

Han berättade att de första fem åren efter olyckan var jättebra, att han ville lära sig allt!

Han lärde sig simma igen, klä sig, köra bil, ja allt!

Han var så positiv och häftig.

Han berättade att krisen kom först efter fem år, när känslan att "nu kan jag inte lära mig mer" kom.

Då blev han deppig ett bra tag men han kom igen. 

Nu är han "PT" för andra rullstolsburna med MS, ryggmärgskador mm.

Han fick mig att känna att inget är omöjligt.

Jag vet att många som inte kan gå har ett bra och fungerande liv men han visade att det inte bara "funkar" utan att det kan bli jävligt bra om man är envis och inte ger sig.

Han gav mig en del att tänka på.

 

Jag sprang i snöfallet när jag kom hem idag.

Njöt av mina underbara ben som jag ibland är så elak emot.

Elak när jag tycker att de är fula eller stora.

Elak när jag tränar fast de behöver vila.

Arg på dem när de inte springer fort nog.

 

Jag ska vara snäll mot mina ben.

Jag älskar mina ben för allt de gör för mig varje dag.

Jag älskar mina ärr, de visar att jag levt.

Jag älskar mina muskler, de gör mig stark.

Klart jag älskar mina ben!

Vad skulle annars den här snygga rumpan vila på om inte mina fantastiska ben fanns? ;)

 

Älska era ben, Älska era kroppar, Älska er själva

 

 

 

 

Vet du Annie, din farfar kunde ibland ge beröm till andra flickor (läs "badgäster") för att vara sååå söta. Själv kände jag mest att jag dög till att springa och jaga kvigor:) DÅ blev jag väldigt ledsen, men jag tror inte han menade nåt illa och jag har precis som du kommit fram till, att det trots allt är VÄLDIGT PRAKTISKT att ha en kropp som fungerar. Minst sagt:)))Kram!