.

En dag kan passera utan att det egentligen märks.

En precis lika lång eller kort stund kan kännas som en evighet, en dag när något händer. 

En dag när vi träffas av ett jobbigt besked eller en overklig händelse, en händelse som bara inte får lov att hända men som vi ändå står maktlösa att hindra.

 

En vecka.

5 arbetsdagar med mycket rutin, förhoppningsvis en del skratt och sedan en helg med sovmorgon, god frukost

med en kopp kaffe och morgontidningen där vi försöker förstå vad som händer i världen, bortom vårt eget trygga kvarter.

 

En vecka kan vara raka motsatsen för någon annan.

Sex kalla nätter på gatan och kanske en natt under tak med ett täcke och en kudde.

En helg där man kanske är med i just den morgontidningen någon annan just läser.

Läser om "missären" du lever i och hoppet som aldrig riktigt slocknar.

 

Livet ser olika ut för alla, vi har alla olika förutsättningar och den här veckan har varit konstig.

Tycker jag.

Mitt liv har rullat på.

Gått till jobbet som jag älskar, träffat arbetskamrater som jag verkligen trivs med, tränat själv och med mina vänner.

Igår fikade jag och en vän. Vi satt vid vattnet i solen och hade roliga och lite knasiga samtalsämnen. 

Det var skönt. Enkelt.

 

Till och från jobbet har jag läst Kristian Gidlunds blogg.

Hans kamp mot sin cancer.

 

Tårarna bara rann på pendeltåget och jag minns när jag satt förra sommaren på pendeltåget och argt torkade tårar för att jag låtit mig såras.

Nu var det annorlunda.

Det var inte mina tårar, inte jag som var ledsen egentligen utan mer att jag kände så för honom, att livet är galet orättvist och hans smärta gick att läsa i texterna han skrivit.

 

Det värsta var när jag läste hans friskförklarande inlägg.

För ett par år sedan hade han bekämpat sin sjukdom och tackade för allt stöd, skrev att han skulle lägga ner bloggen nu och leva sitt liv och uppfylla sina drömmar.

Det går ett år eller så..

 

Sedan kommer cancern tillbaka.

Som ett slag i magen som tar andan ur en.

Den är argare och mer bestämd än tidigare och det känns så hemskt!

Att få ett så tufft besked, jobba bort det, bli lycklig.

Fira.

För att sedan börja om på ruta ett och inte klara det.

 

Brutalt.

 

Lördag morgon.

Nyhetsmorgon och en interjuv med en man som även han kommer dö i cancer.

Om några månader.

Han planerar max 3 månader framåt.

Mer går inte.

Vad är tre månader?

Ingenting.

En sommar.

En sommar kommer och går innan vi ens hinner fatta att den startat.

 

På den tiden ska han göra allt han vill, säga det han vill och ta avsked av människor han älskar.

Fy fan.

 

Jag har nog lite dödsångest för jag tycker det är jobbigt att tänka så.

Jag är rätt känslig.

Nära till skratt, nära till tårar.

En dikt från honom och mina kinder blir fuktiga av salta tårar.

 

Livet är värdefullt.

Går inte att påminna sig nog mycket om det.

Solen skiner idag.

Jag ska ta tillvara på dagen. 

 

Kärlek.