.

Jag har ett stort behov av egentid.

Har även ett stort behov av att vara nära.

 

Är det konstigt?

Att verkligen behöva två så olika saker för att vara lycklig.

Det känns inte speciellt konstigt.

Jag är expert på att drömma mig tillbaka till lyckliga stunder.

 

Inte att jag är bitter för nuet. Tycker jag tar vara på stunden men jag ser faktiskt inte framåt så mycket.

Har inget behov av stora planer eller att bestämma vart jag ska vara om tre år.

 

Det går aldrig bestämma vad livet kommer ge.

Tur är väl det. Jag skulle bli sjukt bitter om jag idag sa fem saker som ska ha hänt om fem år och allt stämmer.

 

Fy satan vad tråkigt!

Det måste ju betyda att jag sagt nej till alla spontana händelser som skulle kunna komma att förändra min framtid.

 

Jag kan ha en bild av vad jag vill ha i mitt liv om fem år. 

Det är inte samma sak som att ha hela livet planerat.

 

Jag vet att jag vill ha roligt om fem år. 

Vet att jag vill ha min familj och mina vänner i mitt liv.

Precis där, nära hjärtat.

Vet vad jag önskar på det sättet.

 

Det räcker så. 

Det andra tar jag när det kommer.

 

Jag är livrädd att glömma.

Vill aldrig glömma alla knasiga saker som hänt när jag rest, vill inte glömma alla galna utekvällar med Sandra och Anna.

 

All min tid med Linnéa vill jag alltid ha närmast hjärtat.

 

Vill alltid minnas känslan efter en kväll av ändlöst skrattade.

Krampen i magen och glädjen i hjärtat.

 

Vill alltid minnas hur det känns att cykla ut till Pannberget, dyka i det ljummna salta och sedan låta kliporna värma kroppen och njuta av hur tyst det faktiskt är.

 

Det är därför jag har alla mina fotoalbum.

 

Alla resor.

Somrar.

Viktiga människor i mitt liv.

 

Jag kan sitta härute på balkongen en hel kväll och bara bläddra i alla album.

Helt ensam.

Tackat nej till världens partykväll eller hemma för jag inte blev bjuden på middagen till en kompis.

 

Bryr mig inte.

Kan sitta här ute och bara drömma mig tillbaka.

Njuta igen.

Le med hela ansiktet när minnen kommer tillbaka och kanske bli lite ledsen för något annat.

 

Jag vet att många idag lägger alla foton på sin dator.

Vet att det är smidigt och allt det där.

 

Vet att man slipper mecket med att skicka efter bilder. Behöver aldrig klippa och klistra.

 

Behöver inte slita sitt hår när bilderna kommer i fel ordning.

 

Det spelar ingen roll hur arg jag kan vara när jag sitter på golvet mitt bland alla foton och önskar att jag aldrig hade börjat.

 

För jag vet.

Jag vet att jag kommer titta tillbaka i albumet och minnas.

Minnas skratten, kärleken och allt det där som var bra.

 

Behöver inte minnas dåliga saker i onödan.

Det som gör ont behöver ingen uppmuntran.

 

Har fastnat helt för Ed Sheeran nu.

"Photograph"

 

Lyssna om du inte redan gjort det.

 

Jag tycker om att ha foton på personer jag älskar med mig överallt.

Har en bild på Linnéa i min bussficka.

Alltid med.

Foton påminner om det bästa med någon jag tycker om.

Blir jag sårad av någon kan bilden göra att det känns bättre.

För jag vet att det går över, att du gör mig lycklig på fler sätt än du sårar.

 

Imorgon sitter jag på tåget till västkusten.

Lycka.