.

"Har du tittat på nyhetsmorgon idag?"

Mamma ringde igår när jag satt och åt min frukost.

"Nej, jag har varit ute o sprungit. Kom nyss hem. Hurså?"

 

"Det handlade om anorexi. En kvinna som berättade att hon fick det som åttaåring."

 

Stackars mamma.

Det är hennes värsta tror jag.

Om du skulle fråga henne vad hennes värsta är så ligger Anorexi högt upp på hennes lista.

Om vi är ute någonstans så ser hon direkt om någon är sjuk.

Jag kanske inte ens ser eller så tänker jag bara "oj vad smal."

Mamma ser rakt igenom.

Hon ser det i ögonen och känner det i kroppen.

Frisk eller sjuk.

Hon ser skillnaden på en sekund.

Jag önskar att hon inte skulle behöva kunna det.

Blir väl så när man slitit så många år för att anorexin inte ska få ta över sitt barn.

 

Vi pratade om den här tjejen som blev sjuk när hon var åtta.

Eller tankarna om att hon var tjock väcktes redan då för hennes familj sa att hon var tjock.

 

Jag vet.

Jag har inga barn.

Inte ett enda.

Jag vet ingenting om hur det är att uppfostra barn.

Jag är rädd för just det.

 

Rädd för att jag skulle förstöra det finaste jag någonsin haft.

 

Så jag vet att jag tar mig rättigheter här.

Men hur ska jag säga det här så att det inte låter illa...?

 

KALLA ALDRIG DITT BARN TJOCKIS!!!

Fan!

 

"Men hon är ju det"

Det spelar ingen som helst jävla roll om hen är tjock, smal eller prinsessan av Zamunda.

Du ska ändå aldrig säga att ditt barn är tjockt eller inte får äta ditt eller datt!

 

Vi pratar om barn här.

Barn som lyssnar och tittar på vuxna.

Gör som du gör och minns vad du säger.

 

Föräldrar, lärare, tränare och andra förebilder.

De tar in och glömmer aldrig.

Jag är verkligen inte en förespråkare för att skämma bort eller dalta med barn.

Det har jag aldrig varit.

Barn behöver gränser.

 

Det handlar inte om det längre.

Barn som växer ska inte få höra vad de får äta eller inte.

Om det skulle vara så att du oroar dig för att ditt barn kommer bli en vuxen individ med övervikt eller undervikt så behöver du som förälder absolut tänka till och ta ditt ansvar.

 

Med det menas inte att kalla barnet fet och framför barnet säga att hen inte borde äta så mycket.

Då borde du lägga upp en hälsosam kost för hela familjen.

Hela familjen äter hälsosamt. För att kroppen behöver den typen av mat för att må bra oavsett om du tränar tre pass om dagen eller inte. 

Hälsosam mat tar vi inte till för att ditt barn har gått upp i vikt.

Det ska vara det mest naturliga valet.

Alltid.

Gällande godis är det samma för hela familjen.

Absolut någon gång ibland men annars är det nej och det gäller hela familjen.

 

Tjock som smal, låg som hög förbränning, för godis är inte en belöning för att du är smal, ätit hälsosamt under veckan, tränat bra eller gått ner i vikt.

Godis är kanske gott men saknar näring och det är det jag tycker man kan säga till barnen.

"Vår kropp behöver inte alls det här för att växa, bli stark o må bra så därför äter vi det bara ibland"

 

Det är sanningen så varför måste ens tjock eller smal vara med i sammanhanget?

 

Mamma och hennes sambo har umgåtts med en familj sedan flera år tillbaka. Mammas sambo blev en slags fadersgestalt för pappan i familjen när hans pappa tragiskt nog gick bort för några år sedan.

 

Det här paret har separerat. De har två flickor varpå den ena är just i åldern kring åtta.

Hon tränar konståkning och här gäller det samma för henne som för ALLA barn som växer och tränar.

 

Hon måste äta ordentligt varje dag.

Hon måste äta ordentligt så hennes kropp fixar att träna och för att hon ska växa ordentligt.

För ett tag sedan ville hon inte äta efter sin träning.

Hon petade i maten vid middagsbordet.

Mamma ringde mig när jag klättrade.

Hon berättade vad som hänt.

Klump i magen hos mig.

Hennes pappa hade sagt att hon var knubbig och behövde äta mindre.

"Får jag ringa honom?! Jag skulle kunna slå sönder honom."

Han såg mig när jag var sjuk.

De kom hem till oss de där dagarna när jag vägrade visa mig. Dagarna när mamma suttit med mig hela natten. Hållit i mig hårt när jag försökte banka sönder skallen mot väggen för att känna smärta någon annanstans.

Han såg allt.

Trots det. 

Trots att han vet hur anorexi förstör en familj kallar han sin lilla tjej tjock.

Fan vad arg jag blir.

När jag reser brukar jag gå ner i vikt.

Tränar mindre och äter mindre för det alltid händer massa saker och rutinerna rubbas.

"Vad fit du är!"

"Snygg kropp"

Brukar jag få höra när jag kommer hem.

"Jaha. Jag har tränat dåligt och ätit mat med lite näring."

Personligen så tycker jag inte det är värt att uppmuntra.

Nu borde jag få beröm.

Nu när jag haft en bra löpsäsong, lyfter tungt på passen och är hyfsat skadefri.

Jag får lämna blod om jag vill för mina värden är bra.

Jag äter bra mat och tar hand om mig.

Snyggast möjliga kropp?

Absolut inte.

Men jag är stolt över den.

Förra veckan la min underbara kusin upp en bild på oss o hon skrev att jag var hennes förebild.

Precis så som jag är vill jag vara om jag ska vara någons förebild.

Sund, stark kropp.

Alltid osminkad.

Känslig och envis.

Svag när jag behöver.

Stark när jag måste.

Så snälla, tänk på vad du säger till barnen och fundera på vad som är viktigt egentligen.

Tycker du att jag är en komplett idiot och vill kalla ditt barn tjockis så absolut.

Kör på det.

Ring mig eller min mamma när ni sitter på hjärtintensiven och undrar vad fan som hände så kan vi prata då.

Jag är tacksam över att min familj aldrig kallade mig tjock.

Tacksam att de bestämde sig för att jag skulle överleva den här jävla sjukdomen.