.

"Har du barn? Varför inte?!"

 

När jag jobbade som personlig assistent var det frågor alla kände sig fullt bekväma med att kasta  

hur sig till höger och vänster.

Inte alla men majoriteten av de som jobbade med mig hade barn och för familjen jag jobbade hos fanns

det inte på världskartan att inte vilja ha barn.

 

Jag blev ofta irriterad över tjatet.

"Jag kanske bara inte vill!"

 

Utanför jobbet var det likadant.

"Har du barn?!"

Men det var då ett jävla tjat kunde jag tänka..

 

"NEJ. Frågan borde vara varför du har barn snarare än varför jag inte har några.."

"Öh..öh.. Ja men barn är ju allt. Man vill ju föra sina gener vidare. Det är ju liksom det livet går ut på."

 

"För dig kanske. För vissa kanske det är viktigt att föra sina gener vidare och för vissa kanske livet handlar om

att få barn. Jag är inte du. Jag kanske inte delar dina känslor ELLER så är det så att jag känner precis som du

men jag kanske inte KAN få barn av en eller annan orsak och då hjälper kanske inte ditt osmidiga snack jättemycket just nu."

 

Pinsam tystnad.

Log för mig själv.

Nöjd.

 

Kanske lärde sig personen i fråga något om finkänslighet nu.

 

Det hindrar inte nästa att fråga samma sak.

Det bästa är att det ofta är människor jag knappt känner som frågar.

 

Jag har slutat ta fighten.

Säger bara nej och ler.

Orkar liksom inte bråka mer.

Går inte igång på samma sätt av att bråka med alla jag möter.

Kanske börjar bli vuxen.

Lite tråkigt, men skönt på samma gång.

Tar fighten när den känns relevant.

 

Jag älskar barn.

Missförstå mig rätt här.

Det handlar inte om det.

Jag har bara aldrig känt behovet att föra mina gener vidare.

Med rätt person kan jag absolut tänka mig det men inte för min skull.

 

Jag har alltid velat adoptera.

Känns galet att sätta fler barn till den här galna världen när det finns många barn som behöver hjälp.

 

Blir glad när mina vänner skaffar barn.

Ser fram emot att vara "Tant Annie" som bara hittar på knasiga saker med dem.

Älskar att se mina vänner lyckliga för sina barn och stora magar.

 

Jag har alltid velat ge ett barn utan framtid ett bättre liv.

Låta det barnet visa mig en sida av världen jag inte känner till.

Få ett barn som alltid blivit bortvalt att känna sig utvald.

 

Alla berättar mer än gärna skräckhistorier om adoption för mig.

Tack för stödet.

Skulle ni göra samma sak om jag var gravid?

Berätta om hur barnet kommer växa upp och hata mig?

Känna sig rotlös och oälskad?

Nej det skulle ingen vettig människa göra!

 

Men det är okej att skrämmas om adoption för då kanske jag kommer på bättre tankar och låter bli.

 

För adoption är bara en sista urtväg när man inte kan få egna barn.

Det är ju ingen som faktiskt vill adoptera. Egentligen.

 

"Man kan aldrig älska ett adopterat barn som sitt eget."

Den älskar jag.

Idioterna som har sagt exakt de orden har egna barn och aldrig adopterat ett barn så hur fan kan de veta allt?

Att bli förälder gör inte någon till en person med svaret på alla frågor. Tyvärr.

 

"Du har inte barn så du förstår inte kärleken man känner."

 

Helt sant.

Jag har faktiskt ingen aning vad ni känner.

 

Tror verkligen att det är en superhäftig känsla att ha egna barn. 

Varför skulle ni ljuga om det?

 

En eftermiddag på barnhemmet i Tanzania sprang Nema runt i sitt rum och vägrade sova. Tog henne i famnen och la mig på sängen. Tio minuter senare sov hon tungt på mitt bröst. Hennes lilla svarta hand låg mot mitt vita skinn och hennes andning värmde mig sakta men säkert.

En tvååring lika liten som en sexmånaders bebis hemma i Sverige.

För att vara krass.

 

Nemas mamma dog strax efter Nemas födsel.

17 år gammal.

Pappan. 

Spårlöst försvunnen.

När jag låg där i sängen tänkte jag

"Hur går det till?"

Inte att dö ifrån, utan själva handlingen att överge någon.

Sitt barn.

Det här barnet.

Den där känslan ni snackar om.

Vart fanns den när Nemas pappa stack?

Precis som många andra föräldrar i alla länder gör samma sak.

 

Nema är inte mitt barn.

Kom inte dit för att adoptera henne.

Älskade henne redan när hon låg där och sov hos mig.

 

Några dagar efter hade jag badat henne och satt i sängen och klädde på henne efter.

Försökte få henne att göra som jag sa.

Skrattade åt den där lilla apan.

Tog upp henne i famnen och pussade henne överallt innan jag la ner henne i sängen.

Underbara unge. Kärlek rakt in i magen, hjärtat och hela kroppen.

 

Kanske bara inbillade mig? Hon är ju trots allt inte mitt eget kött och blod.

Kommer aldrig bli.

Säg vad ni vill men det kändes för mig.

 

"Om det här är att känna ingenting i jämförelse med att ha ett eget barn vill jag fan vara utan."

Jag tror inte jag vill känna mer.

Skulle aldrig orka känna mer.

Ni som säger att man inte kan älska ett adopterat barn.

Tänk om. 

Tänk om, eller ännu bättre, sluta bara uttala er.

 

För om ni åker till ett barnhem och får chansen att lära känna de där ungarna som har förlorat allt

men ända vaknar med ett leende varje dag.

Glada för allt de får. 

De vaknar inte och är arga en hel dag för att de försov sig eller spillde kaffe på sina nya kläder.

De är glada över att de får sova och vakna.

Glada att de har mat de kan spilla på sina gamla kläder.

 

Hungriga efter kärlek hela tiden.

Din kärlek.

Oavsett om ni hör ihop biologiskt eller inte.

 

Då kommer du nog förstå.

Förstå varför jag älskar de där barnen.

Varför jag bara vill gråta när jag tänker på dem.

Inte för att det är synd om dem eller för att jag vill rädda dem.

 

Utan för att de gör mig till en bättre människa.

När jag var på barnhemmet var jag en bättre version av mig själv.

 

I början skrev jag att jag inte bråkar lika mycket längre.

Det här är en fight jag alltid kommer ta.

 

Sluta se adoption som en god gärning för världen.

 

Se det för vad det är.

Kärlek rakt in i hjärtat.

Ha en fin onsdag.