.

 

 

En dag på jobbet förra veckan var jag inne och städade i föreningsomklädningsrummet och det stod ett gäng tjejer i duschrummet och snackade före sin träning.

 

En av tjejerna hade en sån baddräkt som är som en byxdräkt eller liknande. 

Precis när jag kom in slog hon sig på magen och i lite klagande ton så säger hon

 

"Jag ser smalare ut i bikini"

 

Hugg i magen på mig.

Sluta..

Ville bara gå fram och säga åt henne att sluta.

Att hon var typ max 8-9 år gjorde inte saken bättre.

Det var småtjejer hela bunten.

Småtjejer som ska prata om helt andra saker än om hur de ser ut. 

 

Säger hon samma sak till sin mamma hemma framför spegeln?

"Mamma jag ser smalare ut i bikini."

Stackars mamma i så fall.

 

Min mamma skulle få panik om jag skulle stå mer än 5 sekunder framför spegeln och skulle jag dessutom

utbrista en suck hade hon förmodligen tänkt på det resten av veckan.

För henne skulle det vara en mardröm som återupprepar sig så att ta henne som exempel kanske inte är riktigt rättvist.

 

Det måste vara så fruktansvärt jobbigt att inte kunna skydda sina barn från allt yttre.

För jag tror inte att det är föräldrarna som präntar in i sina barn att de ska se ut på visst sätt och att de

inte duger.

Nej, det är samhället.

 

Moment 22 är att samhället är vi.

Exakt samma människor som håller med mig och tycker att det är hemskt att barn inte får vara barn.

Samhället består av oroliga föräldrar vars högsta önskan är att deras barn ska må bra och tycka om

sig själva.

 

 Jag faccineras av hur vi fortsätter anstänga oss mer och hela tiden mår sämre.

Under en dag på jobbet ser jag mig själv i spegeln minst tjugo gånger.

När jag går från omklädningsrummet.

Uppe i salen när jag kör pass.

Ser mig i glaset från gymmet på vägen till och från salen.

Tillbaka ner i omklädningsrummet o där säger jag hej till min spegelbild igen.

De finns där hea tiden.

Överallt i hela samhället.

Speglar för att vi ska bedömma oss själva, bli medvetna om vad andra ser och

förstå vad vi behöver ändra.

 

Jag vet att jag inte kan ta bort alla problem genom att ta bort alla speglar.

Men problemen skulle garanterat reduceras.

 

Då tycker ni säkert att jag flyr från problemet.

Precis som när jag reser.

Då flyr jag från allt.

I vissas ögon.

Enligt mig så flyttar jag fokus till något viktigare.

Kanske till att bada ett föräldralöst barn vars enda önskan är att bli älskad.

Älskad av någon som menar det.

Det här barnet struntar i dina yttre brister.

För det är bara i ditt huvud de sitter.

 

Om vi flyttar fokus till något annat än att se så bra ut som möjligt eller från att vara så jävla bra på

allt hela tiden.

Inse att kärleken till varandra är viktigast.

Utan den spelar inget annat någon roll.

 

Nu kan jag tyvärr inte ta bort alla speglar i världen fast jag faktiskt tror att vi alla skulle bli mer

avslappnade utan.

Jag trivs med mig själv de flesta dagarna i veckan men jag föredrar ändå livet utan speglar. 

 

Men eftersom det inte verkar vara möjligt så kan vi ju göra det bästa av situationen.

 

Om vi skulle härma hundvalpar, kattungar eller bebisar som speglar sig istället.

Har ni sett en hundvalp framför spegeln någongång?

Jätteroligt!

De ser en kompis i spegeln.

Leker eller skäller för de tror det är någon annan där.

Någon som ser farligare, roligare eller snyggare ut.

De kan inte slita sig från sin nya kompis.

 

Om vi alla på riktigt skulle försöka bli bästa kompis med den där personen vi ser i spegeln.

 

Klumpen i magen sitter kvar när jag tänker på de där tjejerna..

Vet inte alls hur jag ska rädda världen där..

Kanske ska ta med dem till Afrika.

Lite perspektiv kan göra mycket.