.

Nu längtar jag.

Ni vet när det känns så tydligt i hela kroppen. Blir värre bara för att jag vet.

Snart.

 

Jag älskar alltid västkusten men den här längtan varje sommar är något särskilt.

Den är konstant och den gör mig glad.

Glad att kroppen längtar hem.

Det var just det som gjorde att jag flyttade hit från början.

Att jag inte kunde se nog med positivt för att bo kvar.

 

Nu är det inte bristen av positiva faktorer på som hindrar mig från att flytta tillbaka till västkusten.

Nu handlar det mer om att jag inte klarar att ge upp allt jag byggt upp här med vänner, boende, jobb,träning och livet i allmänhet.

Det betyder inte att det är lätt ändå.

Ni ska veta hur det snurrar under allt det här ruffsiga håret.

 

När mina två bästa barndomsvänner fyllde 25 hade de stor fest i Körstugan.

Vet att jag pratat om den lokalen innan. Trähuset med stora balkar i hela lokalen. Högt i tak.

Gamla fina huset med alla minnen.

Fester från att jag var liten och sprang runt på dansgolvet bland alla dansade ben för att hitta just mina föräldrar.

För att de skulle sluta bugga, lyfta upp mig och dansa foxtrot med mig i famnen istället.

 

Känslan av fullkomlig trygghet.

 

När jag stod och höll de där talen kom jag på hur mycket jag saknar att ha dem i mitt liv.

Vi har alltid varandra ändå men ni vet den där närheten och enkelheten man missar när man bor i olika delar av Sverige.

 

Hur gör man då?

Vet att många med mig slåss med samma känslor.

Kluvna och vill egentligen att någon bara ska bestämma allt åt en.

 

Kan inte bara pappa och mamma komma med en flyttbil?

"Nu har du lekt färdigt och måste komma hem och äta."

Så kan jag stampa i golvet och säga att jag inte är hungrig fast jag vet att mat är precis det jag behöver egentligen.

 

Eller att någon av mina vänner här kommer och ber mig skriva på kontraktet på att jag alltid ska stanna här.

Att jag har byggt upp mitt liv nu och att det inte är okej att bara sticka.

Jag hade blivit sur för jag hatar allt vad avtal är och heter.

 

Vill inte att någon ska kunna hålla det emot mig sedan.

"Men du skrev ju på! Samma sak som att lova!"

 

Därför jag aldrig vill lova.

Däremot vill jag ändå få en garanti för att vara lycklig.

"Lova att det alltid kommer vara såhär"

Nej, jag vet att det inte går! Men ljug då...

Behöver bara ha något att tro på.

 

 

Jag tänker mer i detalj på vad det är jag längtar till just nu.

 

Havet.

Saltvattnet.

Fiska makrill på kvällen.

Där det inte handlar om fisken egentligen utan bara om att åka båt, känns saltstänket, dricka kaffe, äta ballerina kex och bryta ner varandras psyke totalt när vi fiskar.

 

Det är kärlek det. 

 

Varför sitter jag och skriver allt det här egentligen?

Längtar ju inte mindre nu precis..

 

Jag är ganska kaxig.

Till vardags liksom. 

På jobbet brukar Steffi och jag skoja om att platser och personer behöver oss.

Trasiga åkte vi till Köpenhamn och skämtade glatt "Köpenhamn behöver oss."

När vi båda visste att det i själva verket var tvärtom.

 

För några veckor sedan pratade vi på jobbet.

"Västkusten behöver oss Steffi!" 

"Nej, jag tror fan det är vi som behöver västkusten nu Annie."

 

Hon hade helt rätt.

Man behöver inte alltid vara så jäkla hård och obrydd.

Det är okej att erkänna och be om något när man behöver.

 

Jag gör det nu.

Längtar efter västkusten och allt som finns där.

 

"Kom igen då tiden. Västkusten, jag behöver dig."