.

De senaste två veckorna känns det som jag gång på gång tänkt eller sagt det högt,

 

"Du måste skämta..."

 

Slutar aldrig att förvånas.

Igår på jobbet satt en av mina fina kollegor och skrev ihop en infolapp om att vi kommer ha två tillfällen när det 

ska göras polistester i grupp med en instruktör från oss i en av bassängerna.

 

Ett av antagningsproven när man söker polishögskolan är i vattnet och tydligen har många förfalskat sina prov och det har visat sig senare i utbildningen att eleverna inte behärskar vattenmomenten alls.

 

Därför vill polisrekryteringen att vi ska samarbeta med dem.

Jag började skratta när min kollega berättade det.

"Du skämtar?!" 

 

Inte nog med att en person tänker fullfölja en utbildning som går ut på att lära sig säkra människors trygghet med vetskapen av att han/hon inte fixar vattendelen så om någon drunknar är det bara att hoppas att den andra polisen kan simma.

 

Som att flyga och kunna starten och själva flygningen galant men aldrig fått grepp om landningen.

Ska man be sin andre pilot att ta över medan man går på toaletten då eller?

Funkar tills den dagen båda piloter kör samma trick och vill gå på toaletten inför landningen..

 

Jag förstår att man desperat kan vilja saker.

Speciellt om man drömt om det under en lång tid men ändå!

Det är fan inte okej att lura sig till en plats på en utbildning som någon annan förtjänar bättre.

 

Nu vet jag att alla poliser, läkare. brandmän osv inte är guds bästa barn alltid men jag vill ändå ha en bild av att det är bra människor som vill arbeta med andra människors säkerhet.

 

Jag sitter på min balkong.

Solen skiner. Skönt.

Det lättar upp. Alla blir lite gladare.

Vaknade imorse och log.

Sovit gott och har gjort det ett tag.

Kroppen mår bra av att slippa lägga energi på dåliga saker.

 

Få ett avslut kan ibland vara viktigare än något annat.

Känns lite naket på något vis.

Att förstå att jag faktiskt blev påverkad av att lägga så mycket energi på något som bara gjorde mig ledsen.

Trodde nog att jag hade koll.

Jag låter allt rinna av och inget komma åt mig.

Tydligen inte..

 

En morgon för några veckor sedan vaknade jag i sent.

Hade sovit många timmar men var helt trasig.

Kändes omöjligt att kliva upp.

Linnea fixade kaffe och var den här bästa vännen hon alltid är.

 

Så såg hon ut sådär som hon gör när hon vill säga något men inte gör det direkt.

Pressar ihop läpparna på något vis och är tyst.

 

Tillslut så sa hon allt jag inte ville höra.

Allt jag visste var sant.

Spelade ingen roll. 

Jobbigt att höra att man är helt utpumpad psykiskt för att en person tar all energi och kastar den i soptunnan.

 

Det funkar inte att komma i efterhand och slita i några trådar bara för att visa att man fortfarande existerar.

Då vill jag bara kräkas.

Åter igen

"Du måste skämta!?"

 

 

Har ni sett reklamen telenor har ute nu?

Att man ska få en ny mobil varje år utan att priset på abonnemanget ändras?

 

"Du MÅSTE skämta!?"

 

EFTERBLIVET!

Vem fan på det där bygget kom upp med den smarta idén?

Han eller hon har uppenbarligen inte hängt med det sista.

 

När ska alla förstå att vi inte behöver mer teknik för att bli lyckliga?

Vi mår ju bara sämre av allt sånt.

Miljön mår verkligen sämst av all teknik, allt vi producerar och kastar.

 

Ska alla barn växa upp och tycka det är fullt vettigt och rimligt att man får en ny mobil och dator varje år?

 

"Du måste skämta!?"

 

Om jag får barn kommer jag garanterat bli den där jobbiga mamman som vill att barnen leker ute, grillar korv och badar i alla väder. Ingen kommer vilja leka hos oss för det skulle kanske innebära att de faktiskt ska leka med varandra och inte smsa med någon som inte är där eller spela spel i varsin mobil.

 

Nu tänker du säkert

"Du måste skämta?!"

 

Jag vet. Det är en typ omöjlig uppgift men jag skaffar jag barn så tänker jag iallafall försöka.

 

"It always seems impossible until it´s done."