.

Innan jag skaffade min iphone var jag helt anti allt som hette smartphone, pekskärm och internet på telefonen.

Verkligen bakåtsträvande och envis.

När jag insåg att det bästa sättet att alltid ha musiken till mina pass tillgänglig var via en smartphone gick jag motvilligt till telenor och köpte min iphone.

 

Fick erkänna att det var smidigt att ha musiken där.

Och att ha en helt okej kamera på samma plats som alla nummer var ju inte heller så dumt.

Faktiskt...

 

Tyckte fortfarande att det var överdrivet med allt den där telefonen kunde göra men jag behövde ju faktiskt inte ha 43 appar och alla nya inställningar så jag stannade där.

Spotify, en tabata app, mitt donationskort och allas vårat SL såklart.

 

Sa att jag aldrig skulle ha Facebook på telefonen. 

För jag tyckte det var sjukt att alltid vara tillgänglig på alla plan.

Några dagar senare satt jag där med Facebook på mobilen.

 

Alltid tillgänglig. 

Alltid med.

Tragiskt.

 

Tills för en vecka sedan.

Insåg att jag inte mindes när Facebook senast gjort mig glad eller gett mig något vettigt.

Kände motsatsen. Att det bara gör skada.

För mig ialla fall. Just nu.

Så jag loggade ut.

 

Har inte loggat in sedan dess.

 

Nu får jag mail från Facebook där de skriver att jag har notiser som väntar och att det var längesedan jag var inloggad. 

Klump i magen.

Ska vi verkligen redan efter en veckas skön frånvaro jagas rätt på för att bli påminda om vad vi missar när vi väljer verkliga livet istället för att se vad alla äter till frukost, tränar på gymmet eller i vilken park de solar just idag?

 

Blev lätt illamående.

Det värsta är att jag använder Facebook till att länka er till min blogg.

Dubbelmoral? Ja lite.

 

Det finns positiva sidor med Facebook.

Det är bara så tråkigt att det andra har tagit över.

 

Jag är ofta allt eller inget.

Gråzonen är inget ställe jag gillar att hänga i.

Nu får jag träna på det. Tagit bort Facebook från mobilen och mår jättebra av det.

 

Kan gå in och länka eller svara på ett meddelande när jag ändå är där inne.

Ta kommandot över Facebookhetsen.

Min egen alltså.

 

I lördags satt jag på tåget till jobbet.

Trött i huvudet, kroppen och själen.

Jobbig vecka. 

Längsta på länge.

En ihållande klump i magen.

Läste Svd och fastnade för en liten artikel

 

"Nu kan du be Google att glömma"

Stod att Google startat ett webbformulär där europeiska medborgare kan ansöka om att få sina personliga uppgifter borttagna från sökmotorn. 

 

Kände att jag ville ha en liknade funktion i min egen kropp.

Kunna ta bort en liten bit som gör ont eller inte ger mig någon som helst lycka.

Radera, gömma ja vilket som.

Så länge jag slipper känna det eller någon annan behöver se det är jag nöjd.

 

För det värsta när en sak gör mig ledsen är att jag glömmer resten på samma gång.

Att en sak är dålig och trettio saker är bra finns liksom inte då.

Att EN dålig känsla tar all plats i min mage och i mitt hjärta gör mig nästan rädd.

 

Det blev så tydligt för Julia gav mig i uppgift att skriva ett sms om dagen till henne med tre saker som var bra i mitt liv.

 

Satt hemma och glodde i telefonen.

Visste inte vart jag skulle göra av känslan i magen för den gav inte plats för något annat alls.

Fast jag vet att jag har många saker som är bra i mitt liv kunde jag inte komma på en enda just då..

 

Skrev tre dagar till henne och när hon läste mina tre punkter och mitt "förlåt för att jag är en dålig vän just nu"

skrev hon att jag inte behövde fortsätta de sista dagarna så jag slutade direkt.

 

Nu när allt känns bättre.

Klumpen mindre. Lättare att andas.

Ja då blir jag arg för att jag låter en sak styra mitt liv fullständigt.

Jag låter en dålig känsla få mig helt sänkt.

Alla bra citat blir som dåliga skämt.

 

"När livet ger dig flera orsaker att gråta, visa livet att du har tusen orsaker att le"

 

Jättebra men känns som en käftsmäll just då.

 

Jag vet att jag mår bättre när jag skriver. Skrev inget i min dagbok överhuvudtaget.

Jag undviker allt. Både det som jag vet skulle kunna få allt att kännas bättre.

För att energin inte finns eller för att jag bara vill isolera det dåliga till en plats?

 

Vet inte varför jag gör så och jag tror inte jag är ensam om att känna såhär.

Det är lättare att titta bakåt och tänka "Jag borde ha..."

 

Finns ingen mening att klanka ner på sig själv för att man är mänsklig.

Kom ihåg det snälla..

Var snäll mot dig själv.

 

Behöver du eget utrymme för att inte gå sönder fullständigt så ta det.

Gör vad du behöver för att kunna andas men inte på bekostnad på någon annan.

 

För om vi börjar såra andra för att vi själva är sårade har vi snart satt fart på en väldigt tråkig gunga som jag tror ingen vill gunga i.

 

Ta hand om dig själv och berätta för någon du tycker om hur viktig den personen är för dig idag.

Även om du inte alltid kan visa det.