.

För någon vecka sedan såg jag en film någon hade länkat på facebook.

Det är inte ofta jag går in och tittar på länkade klipp men den här lockade mig.

 

Produktionen hette "Comfortable".

 

"Vi samlade 50 personer, vuxna och barn och ställde dem en och samma fråga:"

 

"Om du fick ändra EN sak med ditt utseende, vad skulle det vara?"

 

De vuxna fick börja med att svara.

De sätter sig på pallen framför kameran och tänker en stund.

Alla är hur fina som helst i mina ögon.

Det hade de varit i dina också.

Kan inte förstå hur de ska vilja ändra på något alls.

Men så kommer svaren.

 

"Bara EN sak? haha"

"Min panna. Jag har en jättestor panna. Blev retad för den som liten"

"Jag skulle vilja vara längre."

"Jag skulle vilja att mina öron var mindre, blev kallad dumbo när jag var liten."

"Skulle vilja ha en rak fot för min ena fot är väldigt skev."

"Ta bort sviterna på kroppen efter min graviditet"

 

Jag ville bara skrika rakt ut.

Ville vara där och skaka om dessa underbara människor.

 

Jag såg inga stora öron, pannor, skeva fötter eller för korta människor."

Jag såg bara människor som inte tycker att de duger.

 

Hur kommer det sig?

Att alla vuxna kunde hitta något de ville ändra?

Har alla blivit retade någon gång och sedan sparat orden för evigt?

Eller är det bara inte okej att säga "Hej, vet du jag vill inte ändra något alls tack." ?

 

Bästa i klippet var när det var barnens tur.

In kommer den här underbart söta lintotten som inte ens räcker upp till pallen de ska sitta på.

De filmar en massa barn och ställer exakt samma fråga.

 

De tänker länge och väl innan de svarar.

 

"Jag vill ha en större mun, för då skulle jag kunna äta mer."

"Jag skulle vilja ha vingar, så jag kan flyga."

"Jag skulle vilja ha längre ben så jag skulle kunna springa supersnabbt."

 

Den lilla lintotten bara log och ryckte på axlarna. Fanns inget att ändra där inte.

 

En av tjejerna sa bara enkelt

"Jag tycker om min kropp faktiskt."

 

Fantastiska barn.

Tyvärr kommer de förmodligen växa upp och växa in i exakt samma tankemönster som resten av oss.

Hitta saker de kan tycka illa om hos sig själva.

 

Om jag skulle sitta på den där pallen skulle jag nog utbrista en stor suck och säga

 

 

"Oj.. Svår fråga.

Jag har faktiskt fått den här frågan en gång och helt ärligt så vill jag inte ändra något speciellt med min kropp.

 

Den är bra som den är, för den är min. Bara min."

 

Visst är jag mer och mindre nöjd olika tider på året, olika stunder i livet. Jag tycker inte att jag är en 10:a.

Absolut inte.

Men det gör mig ingenting att jag inte är perfekt eller vad man nu ska vilja vara.

För jag vet att oavsett hur jag skulle ändra mig är det inte där det sitter.

Tro mig, Ni frågar någon som var timmar från att svälta sig själv till döds just för att bli nöjd.

Inte värt det på något vis.

 

Så nej tack. Jag vill inte ändra på något.

 

Jag är lagom lång, tycker om att säga godmorgon till mig själv i spegeln varje dag. Ruffsig och morgontrött.

Min panna är lagom stor, mina ögon perfekta för att vara mina och mina fötter är precis så skeva som de ska vara.

 

Alla ska vi jobba på något och det jag jobbar med är att släppa taget.

Jag måste inte alltid prestera perfekt.

 

Mamma säger det ofta när vi pratar,

"Du måste inte vara bäst på allt! Kan du inte bara förstå det?!"

 

Jag behöver sluta att klandra mig och kalla mig idiot såfort jag gör fel på ett pass eller liknande.

Jag behöver inte bryta av mig själv på mitten för att alla ska tycka om mig.

Idag kan jag klandra mig själv flera dagar om jag missar något på en klass. 

Beroende på vad det är för miss och klass men ändå.

 

Tänker att jag är en dålig instruktör och att alla måste tycka det.

Att resten av passet var bra, nej det spelar ingen roll. 

Det har jag redan glömt bort.

 

Här måste jag träna på att bli bättre.

Skaka av mig och ärligt känna att det är okej.

Det var en miss och det gör ingenting.

Det är kanske inte bara jag som gör fel ibland. Även om det känns så.

 

Om en person blir sur på mig eller tycker att jag tänker konstigt eller vad det nu handlar om så känner jag direkt behov av att övertyga om hur fel personen har.

Försöker lägga av med det också. 

Släppa taget bara.

 

Jag tror på kommunikation. 

Alltid.

Mamma kan bli galen på mormor och morfar ibland. För de har aldrig kunnat prata 

om saker. De lägger locket på.

När jag var sjuk och morfar ringde och frågade hur det var kunde mamma börja gråta.

Säga att det var skit och att hon inte orkade mer.

Då avslutade han samtalet eller bytte ämne.

Inte för att han inte var orolig eller brydde sig utan för att han inte visste hur han skulle bete sig.

 

Jag har rätt att känna det jag känner och vill en person tycka att jag är korkad som gör det så absolut.

Då har du ändå inget i mitt liv att göra. 

Jag har plats för många i mitt liv och i mitt hjärta.

Men det får inte bara kosta.

Det får absolut inte bara göra ont för det är inte rättvist.

 

Är jag personen som bara kostar i ditt liv?

Då är jag ledsen för det men då förtjänar jag kanske inte dig?

 

Jag tror på att slåss för viktiga relationer men att stånga sig blodig för att vara den

som gråter ensam i slutändan?

Nej då är det dags att släppa taget.

 

Ed Sheeran spelade i Globen i onsdags.

Fantastisk konsert.

Han charmade sönder mig med sin gitarr.

 

Satan vilken kille.

Du som får hans kärlek, Grattis fyfan. :)

 

Han har så många bra låtar med fina texter.

 

"You look so wonderful in that dress, I love your hair like that.

Should this be the last thing I see, I want you to know it´s enough for me. Cause all that you are is all that I´ll ever need."

 

Fin text. Det är det allt handlar om.

Att det som ÄR alltid räcker.

Behöver inte ändra och vara om sig och kring sig om du verkligen tycker om någon.

 

Det ska alltid räcka att vara du. 

Gör det inte det så är det dags att släppa taget.