.

Gula löv på träden.

Höst nu och när jag tittar ut ser det ut som det varit höst ett tag nu.

Missade övergången.

Oftast gör jag det.

Helt plötsligt är allt bara annorlunda.

Kanske bättre, skulle kunna vara sämre.

Kanske varken eller.

Bara annorlunda.

Vi satt på skybar igår och skojade om att vårt interna halv 8 skulle kunna öppna upp för eventuella partners men då först efter 20 års förhållande.

"Om vi nu fortfarande håller på då" skrattade Hanna

"Men lägg av! Jag hatar förändring när de är dåliga så det är klart vi håller på om 20 år."

Jag skämtade givetvis men det fanns en ton av allvar.

Jag tycker inte om att tänka på att sluta med saker jag mår bra av. svårt att se hur det skulle bli bra utan. 

Fast jag vet att det bara är en övergång.

I våras skrev jag om andra chansen.

Hur, när och varför jag tror på en andra chans och när jag inte gör det.

Det viktigaste är att den är ärlig.

Om man vill ha en andra chans ska man fan vara säker.

Då ska man mena det.

Det är fan spöstraff om man inte gör det.

Då är det radion över huvudet som gäller.

När jag var i Tanzania ledsnade Linnea en dag o utbrast

"Men om du ångrar dig, verkligen på riktigt så måste du ju kämpa!"

"Men om personen inte vill bli kämpad för då?"

"Det är det som är själva poängen. Att verkligen kämpa för någon som inte vill. Då visar du att du menar det. Jobbigt?

Ja absolut. Men det är det som är att kämpa på riktigt."

So I did.

Radion över huvudet och i flera månader gjorde jag det. Tills det hade tagit så mycket av mig att jag inte visste vad som var vad längre.

Tog vadsomhelst, gjorde allt för det var reglerna. Jag hade inte förlåtit mig själv o då förtjänade jag väl det. 

Det jag missade var att det finns vissa regler om man väljer att låta sig bli kämpad för också. Då måste man kunna bestämma sig för att mötas och fortsätta från där.

Det funkade inte så när jag kände att det bara fick mig att må dåligt la jag ner.

La mig för att skona mig själv.

För jag ville inte mer.

Precis som med löven nu missade jag min egen övergång då.

Tillslut orkade kroppen inte mer o hjärtat ville inte alls samma sak längre.

Det borde vara klart där.

Punkt.

Men nejnej.

Nu, åt helvete försent kan man tydligen kasta ur sig saker till höger o vänster som att det alltid varit så.

När man sagt nej och sårar utan hänsyn kan man inte komma tillbaka efter mer.

Det är förbjudet.

Det är inte rättvist att försöka starta en slänggunga jag äntligen fått stopp på.

Det är absolut inte okej att komma med tomma ord för att man vill ha bekräftelse eller testa om det funkar.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Henke blev förbannad.

"Skämtar du?!"

På jobbet blev ingen förvånad. 

Lite oroliga för en icke favorit i repris.

Ingen som behöver vara orolig.

Någonstans slutar chanser existera och ord slutar att betyda något.

När övergången skett och är konstant.

"No damage you can do now

I'm immune to you now"

Det går inte förstöra något som redan har gått sönder.

Jag hanterade det precis som jag önskade. Inget drama, utan action.

Bara ett tack men nej tack.

Vänd blad o andas.

Jag ångrar inte att jag kämpade då.

Lite häftigt att vara så modig.

Jag tror ju på kärlek egentligen.

Den undgår ingen tror jag.

Lite häftigt.

Alla människor har varit med om olika saker men en sak har vi nog alla gemensamt.

Tror alla någon gång fått hjärtat ordentligt krossat.

Ändå försöker vi igen, mer eller mindre men vi gör det tillslut.

För kanske.

Kanske kommer det kännas sådär bra i magen igen och då är det värt det. 

Åker tåg och njuter av hösten.

Sol och alla färger.

Kaffet har svalnat lite men det är okej.

Hoppas du får en underbar helg.

Kärlek på dig!