.

Linnéa var på besök förra veckan.

Fick en kväll och en morgon tillsammans. Sedan hon flyttade i somras.

Det är det jag får vänja mig vid nu.

Måttligt bitter för det.

 

Svårt att vänja sig vid att sakna hela tiden men jag antar att det blir lättare.

Inte lättare kanske, men jag hittar kanske ett sätt att förhålla mig till det.

Viktigast är ändå att hon är lycklig.

 

Jag frågade hur det var att bo med Jerry.

Konstigt att vi varit bästa vänner hur länge som helst utan att jag ens träffat mannen i hennes liv.

 

Vi pratar i telefon ibland, Jerry och jag. Jag ringer och säger grattis fast han inte alls fyller år eller så.

Att jag tror att jag tycker bra om honom är enbart baserat på Linneas kroppsspråk och ögon när hon berättar om honom.

 

Vi pratade lite om utseende när hon var här.

Vi kan båda få nog av all hets kring allt vad utseende, perfektion, bekräftelse och vad duga är och heter så samtalet kommer ofta upp.

För det är alltid ett moment 22.

 

Vi kommer alltid tillbaka till ruta ett,

Oavsett vad vi kommer fram till ska vara viktigt så finns den "riktiga" världen kvar på utsidan när vi är klara.

Hur mycket vi än förändrade världen när vi pratade så är den ändå lika oförändrad när vi pratat klart.

 

Den finns kvar med sina regler, knasiga åsikter, krav och ouppnårliga drömmar för att vi fokuserar på fel saker.

 

Vi pratade om komplimanger och att tycka om villkorslöst.

Jag tänker att jag ger en bra komplimang om jag säger "Snygg musklig rygg du har" eller säger "åh vilken fin hårfärg du har".

 

Missförstå inte nu, jag tycker det är fina komplimanger och jag tycker vi ska vara generösa med komplimanger till varandra. 

Däremot sa Linnéa en fin sak.

 

"Det borde inte handla om att jag är fin på grund av något alls i mitt utseende.

Varken av mina muskler, min hårfärg eller vilket som. Borde vara fint för vad det är. Oavsett färg, längd eller volym."

 

Så tog hon i mitt hår, min arm och i sidan på mig för att visa hur hon menade när vi stod där i bussen påväg från klättringen.

"Jag älskar det här, jag älskar det här och jag älskar det här."

 

Det handlade inte om perfektion, muskler, volym eller färg längre utan bara om mig.

Det är så det borde vara.

Vi borde älska varandra och oss själva varje dag för att vi är exakt som vi är och inte bara när håret är fint, fräknarna närvarande eller ryggen är musklig.

 

Att man sedan får sträva efter olika saker och vilja ha sin kropp som man vill, det är självklart.

Men vore det inte underbart om personerna runt omkring dig älskar dig och hela dig för exakt allt du är?

 

Framför allt att du själv älskar dig själv lika mycket varje dag. Oavsett yttre förutsättningar.

 

Tror inte jag behöver oroa mig för den där Jerry.

Han älskar min bästa vän för precis allt hon är.

 

Blir du älskad för den du är? 

Den du är på riktigt. 

Vad finns under alla kläder? 

Visar du dina riktiga sidor utan att vara rädd för följderna?

 

Vi prövar andra sidan.

Älskar du "det här, det här och det här"?

Villkorslöst utan att förändra, förbättra eller förminska personen i fråga?

 

P.A.J (Paulina Annie Julia)

Cyklade o tältade på Gotland i helgen.

Tänkte mycket då.

Hinner med att både tänka o prata när man cyklar 10 mil om dagen o dricker massa kaffe.

 

Ibland cyklade vi ihop alla tre.

Ibland två tillsammans och någon kom en bit efter. 

Stundvis cyklade vi en och en men ändå med ett behagligt avstånd.

 

I lördags kom Julia upp intill mig och bara spontant kastade ur sig 

"Annie! Vad är meningen med livet?"

 

"Haha, Fan Julia. Bra jäkla fråga du.

Nä men åh vad jobbig du är. Du vet att jag måste svara seriöst på sånt här.."

 

Tänkte en kort stund. Hon väckte mig ur mina dagdrömmar. Tog mig lite på sängen som hon så ofta gör.

 

"Jag vet inte hur det är för alla andra. Tror du kan få tusen svar på den frågan men för mig är det egentligen ganska enkelt. Även om det är en av de svåraste frågorna jag vet.

Meningen med livet är att samla på goda ögonblick.

Det kommer jobbiga stunder. Dagar när allt känns sådär riktigt jäkla illa och tårarna aldrig verkar ta slut.

Sedan kommer övergången. Skrattet och glädjen.

 

När jag skrattar sådär på riktigt.

Du vet när man kiknar av skratt, magen gör ont och det knappt går att få luft?

Då känns det som att jag är på pricken där.

Meningen med livet.

Det är då.

Jag tycker om en himla massa saker.

Men att skratta är det bästa jag vet.

Den bästa känslan. 

Min bästa och ärligaste stund.

Den går liksom inte att fejka.

Det låter kanske för enkelt för att vara meningen med livet men för mig behöver det inte vara mer än så." 

 

 

 "Tack Annie, det var ett bra svar tycker jag!" säger hon och skrattar.

 

 Vet inte om det var mitt bästa svar men det var ärligt.

 

Den där helgen innehöll allt det som jag har skrivit om här idag.

 

Att älska allt hos sina vänner bara för att de är exakt allt de är,

känna mig älskad för allt jag säger och gör trots att jag vet att vi inte alltid tänker lika.

Skrattade massor varje dag.

 

Där har vi det.

Meningen med livet.

För mig iallafall.

 

Hur är det för dig?

Det kan bara du svara på.

 

L