Turn down for what

När jag vaknade i lördags var tanken på att springa 21 km inte jättelockande.
Vetskapen att jag skulle vara tvungen att hålla ett relativt högt tempo genom hela loppet för att komma nära min måltid gjorde inte saken bättre..

Skulle starta i första gruppen. 
Ta rygg på eliten.
15.30 skulle jag starta.
Gick till gymmet och körde ett ryggpass efter frukost.

Kändes som en bra idé. :)

Höll på att gå illa när tidsoptimisten i mig kom 7 min före start till Kungsträdgården o fick veta att starten skulle gå på andra sidan bron o förbi slottet.
Satan.
Kastade min tröja o började springa mot starten o min grupp. 
"5 minuter till start" hör jag speakern ropa.

En snäll funktionär lät mig hoppa över ett stängsel vid slottet o gena till min startfålla

Snustorr i mun o hals efter ruschen kändes det som min start inte kunde börja sämre.
Träffade en kille som bjöd på vatten, honom är jag evigt tacksam!

När jag väl kom fram till start hör jag åter igen speakern,
"En minut till start"

Bannade mig själv för att jag alltid,
ALLTID utsätter mig för sånt här.

Startskottet gick och jag höll tempo med min grupp. Tung första km.
Funderade på hur tusan jag skulle kunna slå något rekord när det känns såhär?

Van att springa om. 
Blev omsprungen o försökte hänga med.
"Vad tusan händer?!"

Började fokusera. 
Samlade mig.
"Andas. Du springer med eliten. De ska springa snabbare. Stark, stabil, snabb."

Jag vet att jag måste vara mentalt stabil om jag ska göra något vettigt av såna här tävlingar.
Vet att många ser det som en folkfest.
En utmaning o att själva loppet är motivationen för löpningen.

För mig är träningen motivationen för att palla tävla. En del av mig hatar själva tävlingen.
Pressen, jippot och rädslan för att misslyckas.
Då är jag mina prestationer.

Jag vet att jag aldrig kan vinna Stockholm halvmarathon.
Det hindrar mig inte för att jaga en bra placering.
Vet att de rankar de 250 bästa löparna efteråt.
Topp 250 är du liksom med och slåss om att vara bäst. Efter 250 hamnar du utanför listan.

Efter ett par km hittade jag tillbaka till mig själv. Kroppen kändes lätt, jag kände mig stark. 
Sjukt motiverad.

Efter 5 km såg jag tiden 23 min.
"Det här kan gå vägen"

Visste att jag var tvungen att springa lika snabbt hela loppet.
Aldrig 5 min per km. Då är jag ute.

Efter 15 km började det ta emot.
Glömmer alltid att den stunden kommer varje tävling.
När jag bara vill stanna o erkänna mig besegrad.

"Hit men inte längre"
Mötte segraren vid 13 km. Då var han nära upploppet. Applåderade honom framåt.

Sjukt vad fort han sprang. Såg knappt trött ut. 
Fattar inte hur det är möjligt ärligt talat.

Det är när kroppen börjar ge vika fighten börjar. Det är då jag bara fortsätter.

Vill stanna men skulle hellre dö innan.
Jag ger vika för många saker men här finns det inget annat än att köra.

Rakt in i kaklet.
Sista km brukar duktiga löpare öka.
Trycka ut det sista.

Jag är sämst på att spurta.
Kämpar för att hålla i, inte tappa och aldrig krascha.

Såg mållinjen o blundade. 
Lät benen göra sitt.
Över linjen på 1 timme, 39 minuter o 25 sekunder enligt chippet.

"Yes..."
Föll ihop o var så nära tårarna man kan vara. 
Stod några vid målet som berömde o skrattade åt mig. De förstod nog att jag lyckats med mitt omöjliga.

Fick min medalj, vatten.
Ingen att krama. 
Ville just då se ett bekant ansikte o få bli kramad.
Satte mig ner o andades ut.
"Andas, lugn. Det gick bra. Över nu.
Mig äger ingen."

Min kropp och jag.
Varken mer eller mindre.

Firade genom att dansa halva natten.

Sov några få timmar och åkte ut i skärgården med fina vänner.

Såg min placering på nätet.
232 av 5019 tjejer.
Med i topp 250.
Tack! :)

Satt på båten och lät allt bara vara. 
Kroppen, håret och känslorna.
Solen fick göra sitt och jag bara vara jag.

För varje dag räknas.










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0