.

Ja vädret suger lite i sommar.

Det har regnat massor och ja det är svinkallt.

Men.

Det är långtifrån det viktigaste.

Min vecka på västkusten bestod av massa regn men framför allt väldigt mycket kärlek.

Vaknade 05.00 o fiskade makrill m papps.

Ensamma på havet. Fikade och retades i vanlig ordning.

Kallt som tusan i slutet av juli men mysigt ändå.

Jag har umgåtts med fina vänner, brorsan och älskade Maximumsen.

Kom hem igår.

"Mår du bra?" Undrade mamma när hon ringde igår kväll.

Jag lät nog lite låg.

Blir alltid lite nedstämd när jag åker hem.

Som att vara bakis och sliten.

Fast i själen.

Fått så mycket kärlek och skratt så det blir jobbigt att lämna.

Påminns om det som finns några timmar från min vardag.

Morfar ligger på sjukhus nu.

Inget konstigt när man passerat 80.

Det är livet liksom.

Martin och jag var där i torsdags.

Parkeringen gav magont.

Näl's sjukhus.

Martin sa att han kände obehag av att svänga in dit.

Stackarn.

Han var den som fick komma med en väska kläder och tandborste den där kvällen för nästan exakt 11 år sedan.

Har det gått elva år?!

Hur kan det fortfarande kännas så jäkla mycket att komma dit.

Det var jag som tjatade om att åka dit. Trodde inte det skulle kännas sådär.

Morfar låg på hjärtavdelningen.

44:an

Hittade ingen personal så jag gick bort till 43:an 

Hjärtintensiven. 

Mycket välbekanta ljud och lukter.

Stannade utanför "endast personal" skylten tills en sköterska kom. Fick se allrummet och kunde inte andas riktigt. Såg platsen jag suttit på och stirrat på mitt hjärtas slag på skärmen.

"Fan det är ju här!"

Martin skakade på huvudet och gick.

De visade oss till morfar och vi satt och pratade en timme eller så.

Frågade om lite gamla saker så han fick tänka på lite annat. 

När vi gick hade jag en skum känsla i kroppen. Mådde bra. Det var bara konstigt.

Kroppen har inget smärtminne.

Det är därför allt gör lika mycket eller lite ont varje gång vi slår oss. Spelar ingen roll om du bröt benet förra sommaren, kommer ändå göra svinont att slå tån i sänggaveln om du gör det idag.

Känslor minns den.

Upplevelser.

Tydligt det.

På gott och ont.

Varje morgon när jag sprungit har jag känt ren och skär lycka och frid i hela kroppen.

Kaffet hemma hos pappa och Milli är det godaste som finns.

Fikade i Strömstad med mamma. Minnen om min underbara barndom.

Cyklade till Resö och åt glass med brorsan. Allt sånt som ligger som ett tryggt filter runt hjärtat.

Det är inte bara dåligt att kroppen minns.

Jag är glad att den gör det. 

Tacksam.

Livet är hemskt jobbigt på många sätt och det skrämmer skiten ur mig. 

Kanske blir rädd just för att jag älskar att leva.

Min kärlek till livet, min nyfikenhet på upplevelser gör mig rädd att förlora det som betyder något men jag tror att jag njuter på ett sätt som gör det värt det.

Försöker iallafall att göra det.

Njuta alltså.

Vill att kroppen ska glömma känslan av att bli så bränd att ärren aldrig försvinner. För det förstör.

Rädslan att bli sårad har gjort tilliten sämst. 

Väntar bara på ett tillfälle när jag får säga "vad var det jag sa?!"

Jäkligt trist inställning för någon som älskar livet, eller hur?

Medvetenhet är kanske ett steg i rätt riktning?

Behöver jobba på den där tilliten.

Kan nog må ännu bättre då.

Är du nöjd med din tillvaro?

Inga hjärnspöken?

Inga tvivel?

Grattis i så fall.

Bra jobbat.😀

Om inte..

Det är okej.

Du är perfekt som du är och du måste göra det du behöver för att inse att du räcker till precis som du är.

Du, solen skiner idag.

Messa eller ring någon du tycker om och berätta det.

Man vet aldrig.