.

Söndag morgon.

Vaknade med lurarna i öronen och musiken som hade tystnat.

Play igen och lät musiken väcka mig långsamt.

 

Kikade ut och det regnade. Verkligen massor.

Ville springa men inte utan musiken och jag slår vad om att min telefon skulle checka ut för gott om den fått följa med ut i regnet. 

Så jag lät bli.

 

Som ett barn låg jag kvar en våning ovanför Sanna och väntade på att hon skulle vakna.

Magen kurrade lite efter lördagens dansande.

Var på "The World" i Kingscross som hade öppet till 07.00

Vi stängde INTE det stället. Det lovar jag..

 Men det var en bra klubb. Riktigt bra.

 Blev en lat dag i söndags.

Smygande träningsvärk.

 

Spenderade förmiddagen på Peddler´s, vårt favorit café/bar tvärsöver gatan.

Träbänkar under taket med varsin kaffe.

Mysigt med regn.

Personalen kommer ut och småpratar lite då och då.

Det skulle ju aldrig hända i Sverige, ledsen att säga det men det är sant.

 

Lördagen var AWESOME.

 

Vi körde 1.5 h söderut från Sydney, ner till "Farm beach".

Stranden ligger som i en dal. Omgiven av grönska och klippor.

Klev ur bilen och det var helt tyst.

Tills Tom började yla som en varg. Lätt speedad från kaffet.

 

Praktiskt taget folktom strand.

Skönt att slippa börja sin karriär på Bondi Beach. ;)

 

Stranden tillhörde tidigare en bonde som ägde marken runt stranden. Det var hans privata strand.

Han hade en tunna utanför huset där surfare och badgäster kom och la i pengar för att få vara på stranden.

Fick de tummen upp av bonden var det lugnt, fick de tummen ner så ville han av någon anledning inte låta dem använda hans strand.

 

Numera, efter hans död är det allmän bad/surfstrand så alla är välkomna men den är inte lika känd som många andra stränder vilket gör den lite speciell och framför allt väldigt trevlig.

 

Vi fick gå nerför en lång trätrappa för att komma ner till stranden.

Jag tröttnar aldrig på det här.

Verkar inte vara kapabel till att sluta se skönheten i varje ny naturupplevelse när jag reser.

Många känner kanske att det bara är ytterligare "en strand" men så känner inte jag.

Inte alls faktiskt.

 

Jag andas in helheten. Låter ögonen fota och hjärtat rama in bilden.

Om man blir otacksam och slutar se på riktigt tror jag att ödmjukheten försvinner.

 

Jag tar inte naturen för givet.

Inget av det.

Diset och molnen skingrade sig något när vi började gå ner till havet.

 

Pratade med Tom på vägen ner till vårt lilla "camp".

"It´s gonna be a Epic day.."

Om jag bara anat hur rätt han hade...

 

Det låter säkert korkat i dina öron men med handen på hjärtat så hoppades jag lite i smyg att jag inte

skulle fastna för det här.

Det vore så mycket bättre för plånboken och tidsoptimisten i mig om jag skulle känna att surfing absolut inte var min grej.

 

Det var en fin tanke men givetvis gick den planen fullständigt åt skogen.

En utomhusaktivitet som innefattar vatten, bräda och sköna människor.

Något annat än att falla handlöst var omöjligt.

 

Surfingen tog oss med storm - vi hade inte en chans.

 

Det var det roligaste och svåraste vi gjort på länge.

Första lektionen gick ut på att vi skulle lära oss att fånga vågorna i rätt ögonblick.

Paddla, resa upp överkroppen och sedan hoppa upp på brädan (pop up) 

 

Själva "pop up" delen kändes som ett skämt.

Trodde ärligt talat att jag aldrig skulle komma upp på brädan.

Hur tror ni att vi klarade oss?

Pop up succeed. :)

 

Annars skulle vi nog inte älskat det så mycket som vi gjorde. :)

Jag ledsnar snabbt om jag inte klarar av det jag ska göra.

Jag måste absolut inte vara bäst, inte ens bra men jag vill ändå känna att jag blir bättre och ser resultat relativt snabbt. Efter några misslyckade försök att ta sig upp på brädan så kom det.

 

En bra våg, paddlade på, kände trycket från vågen bak på brädan, paddla en-två-tre starka, upp i position, håll och UPP. 

Badass, Hell yeah!

 

Blev så paff första gången jag kom upp att jag trillade handlöst lika fort.

Hade ju liksom inte räknat med att komma upp överhuvudtaget.

 

Härligt gäng där alla visslade och tjoade till varandra när någon lyckades.

Kändes helt okej när man trillade som en elefant också.

Kämpade gjorde alla.

 

Vi hade med oss en fotograf hela dagen.

Anthony lyckades med det bästa av allt.

Han fångade allas bästa stunder.

(Och värsta. =D )

 

Han stod på stranden hela tiden.

 

Nog långt bort för att vi skulle glömma att han var där men nära nog för att kunna fånga allt.

Tänkte inte så mycket på honom då. Han smög mest runt som en snäll tomte.

 

Så inne i våra vågor och lyckorus att vi inte ens kände att vi började bli hungriga framåt lunch.

Maten bestod av stora mackor med kyckling, chili och koriander.

Koriander är djävulens påfund så den grävde vi ner.

Kände hungern först när vi började äta.

Det disiga vädret var perfekt för att surfa i. Brände oss på läpparna och på ovansidan händerna ändå.

Solen är så stark här att man bränner sig även när solen inte skiner.

 

Andra lektionen fick vi lära oss att svänga med vågorna.

Helt ärligt så hade jag fullt upp med att komma upp och stå kvar så det gick väl sådär med att ha koll på vilket håll vågorna gick men det var minst lika roligt andra lektionen.

 

"Två vågor till sen går vi upp!" ropade Tom

Efter tre vågor kikade jag på Tom

"En till?"

"Ja vad fan, en till" sa han med ett leende

 

Märktes att han älskade sitt jobb.

Vem kan klandra honom?

 

"Tjejer ber mig alltid att hjälpa dem med dragkedjorna på våtdräkterna" sa han ute i vattnet när han upptäckte att min dragkedja på ryggen åkt ner.

"Haha det tror jag säkert fast jag frågade faktiskt inte om hjälp."

 

Det är roligt när det finns lite humor och det bästa som finns är människor som gillar att slänga käft och kan ta att man gör det tillbaka.

 

På vägen tillbaka köpte vi kaffe på en mack. 1 NZ$ för riktigt gott kaffe istället för 3.50 som det kostar i stan.

Inte utan att vi kände oss lite lurade.

Anthony visade alla bilder i bussen.

Så mycket härliga bilder.

Han hade lyckats fånga allt.

Allt från beslutsamheten när vågen kom, koncentrationen i blicken när det var dags att hoppa upp på brädan, glädjen när det gick vägen och skrattet eller förvåningen när man handlöst trillade.

 Rubbet.

 

Kände att jag spontant ville krama honom.

För att han fotade med hjärtat.

Han visade mig en bild där jag gick från resningen till "pop up" och kort därefter hade jag ställt mig exakt samtidigt som två andra hade ställt sig.

"Jag var tvungen att välja en och då hade den andra killen en bättre vinkel, ledsen för det."

Precis som att han ville förklara varför han inte fick med allt på alla.

Det märktes att han verkligen ville få med allas guldglimtar.

Försäkrade honom att det absolut inte gjorde något.

 

Kollade klart på alla bilder och drack upp kaffet.

Trots den lyckliga känslan i magen och ruschen av kaffet slumrade vi till i bussen tillbaka till Sydney.

Tom sa att han varit nära på att fota oss när vi lutade oss och sov mot varandra Sanna och jag.

Synd att han inte gjorde det.

Vi hade lätt kunnat bjuda er på en het dregelbild dagen till ära men tyvärr så blir det inget denna gången.

 

Däremot bjuder vi gärna på några proffsiga och ÄNNU proffsigare bilder från vår premiärsurfing.

Ja alltså... När Anthony får tummen ur och skickar över dem.

Tills dess får ni nöja er med lite av varje. :)

 

Nästa steg är att köpa en egen bräda för kommande dagar på stranden här nere.

 

Puss och Kärlek på er fina människor.

 

Lekte på rastplatsen påväg 

till Farm beach.

 

Och partyparty på kvällen