.

Den här helgen har jag verkligen övat på att säga nej.

Till en och samma person flera gånger.

Inte utan att jag är lite faccinerad av hur stark någons vilja för något eller o detta fallet "någon" kan vara. 

Jag har alltid haft svårast för att göra någon besviken.

Jag är bättre på det andra. Att bli ledsen eller att känna mig otillräcklig.

Det kan jag hantera.

Må galet dåligt o vara ledsen. 

Det är nästan så jag föredrar det på det viset. 

Nu till det intressanta.

Jag hade inte alls tänkt att nämna det här. Inte något av det. 

MEN..

Grejen är att hade jag varit kille nu så skulle allt låtit på ett annat sätt. 

Tror jag.

"Men skit i henne! Hon är ju galen! Svara inte på hennes sms."

Nu är det mer 

"Oj han har nog misstolkat dig helt.

Är du säker på att du varit tydlig?"

"Jag har varken ignorerat honom eller kallat honom galen" så tydligen inte..

Men jag har på ett klart, tydligt och trevligt sätt sagt att det är nu vi sätter punkt.

Men vill man något gärna nog så kör vi gärna radion över huvudet och satsar friskt fastän att någon sagt nej.

Nu är dock alla överens.

Jag är tydlig. Han är galen. 

(I mig alltså, inte på riktigt :D )

Det måste man ju få vara, jag är ju svinskön. 

Lyssnade på Veronica Maggios "Nöjd?"

och tänkte att jag kunde skrivit den låten själv. 

"Bara genomsnittsskräp, inte tillräckligt tät och vart är hans sinne för humor?! Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå men herregud jag kan få bättre än så."

Sanna skrattade så hon gick av på mitten. "Det är ju på pricken"

Jag är faktiskt inte en elak person.

Jag tycker bara det har varit intressant att följa mina o andras tankar i det här.

Idag kom jag tillsammans med mina vänner fram till att jag är som en kille.

Att jag kanske gav fel signaler när jag ville ta reda på vad jag ville och när jag sedan visste talade jag om det.

Där skulle jag sluta svara o sluta bry mig så hade mina skills i att vara kille varit fulländade. 

Det intressanta här är huruvida det faktiskt är grabbigt att bete sig som jag gjorde och tjejigt att bete sig som honom eller är det bara något jag och de som jag umgås och ventilerar med tycker?

Nu jobbar vi ju för att vara jämställda. Blått och rosa i en härlig harmoni och jag tycker det är så det ska vara.

I första hand är vi väl ändå människor?

Alla oavsett kön, jobb eller hudfärg.

Vi pratade om det förra veckan över en frukost jag och en av mina bästa.

Hur tydligen inte vissa (killar?) förstår när de behöver visa vad de känner. Inte bara när man är nykär o säker utan kanske när allt svajar lite.

Som tjej känns det självklart.

Eller är det som tjej? 

Som människa känns det självklart.

Då finns det bara olika sätt att tänka som människor eller?

Jag vet inte. 

Jag vill inte säga att killar är si och tjejer är så.

Men hur det nu är så känner jag mig som en kille i mina handlingar nu och som en tjej för att jag hoppas att han som sitter med mina sms inte mår alltför dåligt nu..

Livet alltså..

Hur fungerar du?

Finns det ens något som borde heta manligt o kvinnligt? 

Idag sa jag ialla fall ja till att fika med fina vänner efter klättringen och passade på att mysa med en av mina favoritgrabbar!

Puss!