.

Det finns nyanser av allt.

Det finns en miljon olika förklaringar av något jag kanske enklast skulle kalla beige. Kaffe latte, pärlemo, cappuccino OCH SÅ VIDARE.

"Nej nej pärlemo o latte är absolut inte samma färg." Okej men ni förstår vad jag menar.

Som ni många vet så jobbar jag med hälsa. Jag jobbar mycket för att hjälpa mina tonårsgrupper med att hitta styrka i sig själv utan att vara beroende av andras bekräftelse.

Jag tycker att vi ska jobba mindre och vara lediga mer. För jag tror på att det ger friskare personal och bättre kvalitet.

Jag är helt med på tåget där alla ska lyssna på sig själv och sin kropp, för det mesta.

För det mesta?! Vadå?!

"Man ska alltid göra det som är bäst för sig själv!!"

Okej.. Även om det sker på bekostnad av någon annan? Till och med någon vi påstår oss bry oss om?

Jag är kanske ensam om att tycka det jag precis ska säga men fan vad jag står för det i såfall.

Ibland tror jag att vi lyssnar lite väl mycket på oss själva. Det daltas lite väl mycket tycker jag.

Ibland kan jag känna att det är lite mycket i livet. Så känner alla. 

Däremot så kanske man ibland kan bita ihop för att det betyder mycket för vännen som behöver och önskar att du vore där för hen i det önskade ögonblicket.

Det kanske får svida lite att göra en annan människa väldigt glad. Man kan inte göra det här jämt i alla lägen men kom igen. 

Jag är så jävla trött just nu på att höra "det blir lite mkt just då så JAG behöver vara hemma." 

Jag vill kräkas på alla ursäkter och bortförklaringar." 

Är det en uppoffring du inte vill göra så är det okej. Men då kanske du inte kan förvänta dig stödet tillbaka.

Ja vänskap ska vara villkorslös, men den kommer inte utan krav.

Om jag skulle dissa min sambo varje gång han vill hitta på något eller vill att jag ställer upp skulle han med största sannolikhet lämna mig för någon som kan ge honom det han behöver och likadant är det med vänskap.

Man kan inte prioritera allt annat bara för att man alltid varit vänner.

Inte med mig ialla fall.

Igår var det sista dagen på CXWORX utbildningen. Vi fick en utmaning att stå i plankan på tå med perfekt teknik i 5 min efter att vi redan kört två hårda pass på rad.

Efter tre minuter ville jag ge upp.

Då sved det såpass mycket att jag tänkte "jag skiter i det här nu"

Precis då säger en kille på utbildningen till mig

"Det är bara DU som orkar det här!"

Tävlingsmänniskan i mig väcktes

"Det som svider och bränner nu kommer försvinna såfort det är över och det är bara att bita ihop"

Jag klarade fem minuter.

Perfekt teknik på tå.

Det var mer mentalt än fysiskt och det var värt att kliva över mig själv för känslan efter.

Samma sak med att ställa upp.

Att ibland sätta sitt jävla ego åt sidan för att göra någon annan glad.

Vi kan leva som ett lag eller så kör vi eget race.

Väljer du laget kommer du märka att det finns tid och utrymme för att sätta både dig själv och andra först.

Fundera på saken.

Inga bortförklaringar.

Jag vill inte höra dem.

Jag kan faktiskt tillägga att ofta när man kör över sig själv lite så känns det värt det när man ser hur viktigt det var för den som verkligen behövde dig och din tid.

Annars önskar jag dig lycka till i enmanna laget. Det kan behövas den dagen du behöver någon vid din sida. Kanske någon annan än din partner.

Idag är jag bara nöjd.

Klarade utbildningen och en av våra

kursledare avslutade med att säga 

"Grymt jobbat ironwoman, jag har spanat in dig hela helgen o tänkt "helvete vad stark hon är!" 

Pricken över i:et igår.