Träna sig gul och blå

I augusti förra året när en kollega och jag sprang Tough Viking hade vi en hejarklack från
jobbet som kom och stöttade oss. Sjukt nice och peppande!
 
Jag brukar alltid köra mina race på egen hand, ialla fall när det handlar om ren och
skär löpning. Då är jag så fokuserad på mitt mål att jag bara skulle vara ett tråkigt sällskap.
 
Viking är något annat. Då är det peppande att ha en lagkompis intill. I grund och botten är jag en
lagsportare och det är så jäkla roligt.
Vi är ett gäng från jobbet som ska springa den 14 maj.
 
Igår va jag och Therese på Extremfabriken här i Kallhäll. Jag köpte årskort så nu kommer jag alltid ha sjukt
snygga lår och armar med blåmärken i alla storlekar.
"Alla kommer ju tro att jag slår dig!" 
 
Det var Martins respons imorse när jag visade honom mina blåmärken från
gårdagens pass.
Jag vet att det låter illa men på något vis så gillar jag att få blåmärken av att träna.
Jag gillar inte att skada mig eller gå runt och ha ont men just känslan av att där och då bara köra
100% rakt fram. Över alla hinder med hjälp av konstens alla regler.
 
När muskelstyrkan avtar får huvudet ta över och då är det bara ett envist kravlande som tar mig
över och fram. Det är det som sätter spår dagen efter.
 
Jag älskar att stanna efter ett varv i fabriken och känna mig slut i kroppen, svettig och allmänt slut.
Ändå har vi bara "lekt"
Det är verkligen en lekstuga för vuxna.
 
När vi var klara frågade Therese om min rygg.
 
Tänkte en sekund och sedan svarade jag så ärligt jag kan.
 
"Den gör ont men jag är glad."
 
Det låter ju knasigt men efter att oroa sig för skelettcancer, blodcancer och annan skit
så kan jag absolut leva med ont i ryggen.
Oftast. Vissa dagar, när jag tycker att jag inte gjort knappt något och ändå har
ganska så ont kan jag bli lite trött. Lite "Vafan!" känns det då.
 
Och då får det kännas så en stund.
Det är okej.
Jag försöker bara förlika mig med tanken.
Alla har något och min akilleshäl är ryggen.
Jag kan fortfarande träna mig gul och blå.
 
Jag har aldrig haft som mål att bli bäst i världen.
Stolt ändå.
Jag har vunnit hindertimmen och sitter fortfarande på rekordtiden.
Kom topp 10 på vårruset när jag inte ens startade med eliten.
Jag slog min måltid på halvmaran för ett par år sedan när jag trodde min bästa löpartid
var förbi.
 
För att inte tala om allt annat kroppen gjort för mig.
Är tacksam över allt min kropp har gjort och fortfarande gör för mig.
 
Det är inte konstigt att kroppen känns och jag känner inte
att det är orättvist.
Jag antar att jag ska vara glad att jag inte har mer ont än vad jag har.
 
 
Snart fyller jag år.
Det känns inte lika roligt längre.
För ett tag sedan gladde jag mig som tusan.
Längtade!
Fest med alla mina bästa.
Nu är jag mest ledsen.
Det är dumt.
Jättedumt.
Man ska ju släppa saker som gör en ledsen.
Det är mitt bästa tips till alla.
Ska försöka lyssna på mitt egna råd.
 
Det är ju bättre att vara glad åt allt som kommer bli bra med festen!
Fick tillslut tag på ett band och de ska tydligen vara grymma.
Min familj och mina vänner kommer att vara där.
I underbara körstugan.
Det är inte så mycket att det handlar om mig.
Mer att alla som är där kommer vara människor som betyder mycket
för mig.
På samma plats för att dela viktiga ögonblick.
 
Min 25 års fest var den roligaste kvällen i mitt liv.
Hittills.
Den känslan sitter fortfarande kvar. Så stark och tydlig som att det var nyss.
Dansa och skratta.
Jag hoppas att 30 års festen kommer bli lika underbar.
 
Födelsedagar är inte så viktigt för mig.
Jag glömmer ofta bort såväl andras som min egen.
Det är inte att vi ska fira mig som är grejen med festen.
Utan att umgås och skapa minnen som verkligen stannar kvar.
 
Det blir en lugn lördag.
Alla ömma kroppsdelar och blåmärken talar för sig själv.
En termos med kaffe.
En lång promenad och bara vara.
 
Trevlig helg.





 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0