.

Jag har inte skrivit på ett bra tag. 

Det brukar gå ganska lång tid mellan varven just för att det bara är när jag blir riktigt förbannad eller om jag är väldigt glad för något som jag känner behovet av att skriva av mig och låta er alla läsa. Igår var ett sådant tillfälle.

Jävligt arg.Minst sagt.

 

Min fina pappa och extramamma Milli har varit på besök i helgen och igår kväll var vi inne i stan. Åt god middag och såg på oscarsrevyn på Oscarsteatern. En väldigt trevlig eftermiddag och kväll som fick en ganska så kraftfull vändning. 

Vi tog 22.28 tåget från centralen och det är väldigt fullt på tåget så pappa och jag sitter mittimot varandra på ett fyrasäte och Martin och Milli mittimot varandra på fyrsätet intill. Jag var ganska trött så jag satt i min egen värld och kikade ut genom fönstret och småpratade lite med min pappa. 

 

Samtidigt så hör jag några tjejer gapskratta snett bakom mig och jag vet att jag tänkte att det störde mig lite samtidigt som jag helt medvetet vet att det lika gärna kunde varit jag och några av mina kompisarså jag släpper det där. 

 

Då säger pappa som sitter så han ser dem 

"Det där är verkligen vuxenmobbing som vi pratade om innan" säger han

 

Vi hade under dagen pratat lite om barn som retar barn för dels deras eventuella tillkortakommande som vi alla har och även fysiska förutsättningar som inte en stackars människa rår på. Vi pratade om hur ont det gör i kroppen av att se någon fara illa av mobbing eller utanförskap och jag sa att det även händer vuxna och att det är fruktansvärt oavsett. Det är en fråga som alltid berör alla på något vis.

Jag hade en lyckosam barndom fri från mobbing och jag tycker det är hemskt att det inte är en självklarhet.

 

Skulle jag få ett erbjudande om att jobba i skolor med klasser som har problem med mobbing och där eleverna lider av dålig självkänsla skulle jag säga upp mig imorgon. Inte för att jag vill sluta på mitt jobb utan för att jag verkligen skulle vilja röra om i de klasserna där de har delat upp sig och är elaka mot varandra och där många barn mår dåligt. Jag tror att det skulle vara en investering för skolorna idag att anställa en person som inte är lärare utan bara jobbar med grupputveckling, kamratskap och självkänsla.

 

Så för att gå tillbaka till ämnet..

När pappa sa de där orden vände jag på mig direkt och ser att det sitter tre tjejer och asgarvar på ett fyrsäte. Två sitter intill varandra och den tredje mittimot. I Sundbyberg hade det klivit på en kvinna som i mina ögon såg lite ensam ut, hon kanske kom från en middag med hela sitt kompisgäng eller med sin partner det vet jag inget om men när hon klev på så såg hon just lite ensam ut.

Hon satt på det sista sätet hos tjejerna med sin mobiltelefon i handen.

 

Då lutar sig tjejen intill kvinnan mot henne och ser ner i hennes telefon och kommenterar allt hon ser på skärmen. Kvinnan sitter orörlig och fortsätter med sitt medan de andra två tonårstjejerna går sönder av högt skratt.

Det ger ju såklart tjejen vatten på sin kvarn och hon lutar sig ännu mer och kommenterar ännu mer och högre varpå tjejerna garvar ännu mer och det är SÅ tydligt att de garvar åt den ensamma kvinnan och de visar henne NOLL respekt. Nu lägger tjejen kinden mot kvinnans axel, fortsatt med att fälla dryga kommentarer och skratta högre och högre.

Kvinnan med mobilen är cool, visar inte tjejerna att hon tar åt sig ett dyft att vad de gör. Hon bara fortsätter med sitt. Hon ger dem inte en blick, inte en min och absolut ingen kommentar.

Jag kokar inombords. Glor på tjejen som sitter intill och kommenterar för att få möta hennes blick.

 

Det gör så ont att se kvinnan sitta själv i den här fullsmockade vagnen och bli hånad av tre jävla skitungar.

Tre tjejer i den kanske värsta åldern.

Ont i magen hela tiden medan jag tittade på dem.

Jag sitter ju vänd i en lite onaturlig vinkel då jag stirrar på dem så tillslut vänder sig en av de asgarvande tjejerna och ser rakt på mig.

 

"Har ni roligt?"

frågar jag henne så lungt jag kan men jag känner att min röst darrar då jag är så arg att jag skakar och det är alltid lite obekvämt att starta en konflikt i en fullsatt vagn.

"Ja det har vi, hurså?" svarar hon kaxigt

"Jag hoppas ni skulle tycka att det var lika roligt om det var någon som gjorde sådär mot er." svarade jag

"Vadå får man inte skratta eller?!" svarar hon med högre röst och ännu kaxigare

"Nej inte om man gör det på någon annans bekostnad, och det är precis det ni gör!" svarade jag och nu har även jag höjt rösten och blivit ännu lite mer förbannad.

 

Först nu tittar kvinnan upp från sin mobil och ser på mig.

"Tack så mycket."

 

Då blir tjejen som sitter intill kvinnan förbannad och menar på att om kvinnan blivit upprörd skulle hon säga till själv och inte jag. Som att kvinnan inte alls brydde sig.

 

"Jag  sa ju tack till henne precis! Jag ger inte sådana som er någon uppmärksamhet för ni beter er illa och visar ingen respekt." svarar kvinnan

 

Hon som har pratat mest med mig har nu höjt rösten och skriker mot mig. Frågar hur gammal jag är, säger att jag inte ska lägga mig i mm och jag fortsätter att säga exakt allt jag tycker.

Att de beter sig vidrigt illa och att jag aldrig tänker hålla käften när någon hånar en annan människa precis som de gjort. Nu har ännu fler människor kommit närmre in i vagnen och följer nyfiket vad som händer. 

 

Nästa gång tjejen skriker något till mig svarar Martin mot tjejen med liknade argument som jag och det eldar upp tjejerna ännu mer. Snart har alla börjat prata mot tjejerna och en man intill Milli reser sig upp och skriker.

 

"Ni ska hålla käften nu! Ni visar INGEN respekt, inte för någon och ni har behandlat någon illa!" 

Tjejerna fortsätter käfta och han skriker på ett språk som bare han och en av tjejerna förstår men inte heller det har någon effekt. 

 

Det sitter några kvinnor bakom mig och de frågar om de skulle betett sig likadant om deras mammor var med.

"Vafan är det du har med min mamma att göra!?"

"Ingenting men era mammor skulle skämmas!" svarar hon tillbaka.

 

Nu har jag backat lite eftersom att alla andra trädde in, Milli sa ifrån, en kvinna intill Martin sa ifrån och det kändes så skönt att alla i vagnen reagerade och stod upp, framför allt för kvinnan men även för mig.

 

Jag kände verkligen att jag hade allas stöd i ryggen. 

Tyvärr visade tjejrna inte ett uns ånger eller att de skämdes. De gick bara till attack mot allt som alla sa. 

Vid något tillfälle kallades de för jävla snorungar och det kan ha varit jag som sa det eller så var det någon annan. Kanske både ock. 

Det mesta som jag sa kunde jag säga lugnt och sansat även om jag höjde rösten en del när de skrek åt mig men att kalla dem jävla snorungar var nog en följd av att jag faktiskt tappade det där ett tag.

 

Så jävla arg var jag. 

 

Tillslut reste de sig och gick längre bak i vagnen och jag tror inte att de igår, idag eller imorgon kommer ta åt sig av vad jag eller någon annan sa men jag hoppas av hela mitt hjärta att poletten trillar ner en vacker dag.

Att de inser hur illa de betedde sig och hur mycket det sårar en annan människa när man gör så.

 

Det var som att de inte insåg att det satt en människa med känslor på sätet intill dem, och det skrämmer mig.

Den verkligheten skrämmer mig. 

 

Sen var inte mitt största fokus att läxa upp dem heller utan att visa kvinnan på tåget att det hon blev utsatt för inte var okej. Att jag såg det och att jag står på hennes sida.

 

Jag tror någonstans att hon kunde gå av lite rakare i ryggen av att känna att alla på tåget stod upp för henne. Jag hoppas även att alla som satt eller stod i samma vagn som oss vågar säga ifrån direkt nästa gång. Nu när de märkte att andra stöttar dig om du säger ifrån.

 

Vi kan inte bara sitta och tycka att det är illa att folk beter sig som stora svin. Det hjälper inte att vi bara tänker att det är synd om hen som sitter där och blir offentligt hånad av främlingar.

 

Vi måste säga ifrån. På riktigt.

Först då kan den mobbade känna sig sedd och viktig och mobbarna får förhoppningsvis skämmas eller om inte annat så fick de sitt nöje förstört. Från att jag öppnade käften garvade ingen mer i den där vagnen.

 

 

Så snälla. Säg ifrån.

Det är läskigt men det är ingenting mot vad den stackars personen som blir utsatt känner.

DÄR har vi det verkliga offret och den personen måste vi hjälpas åt att stötta och finnas för.

 

Svårare än så är det inte.

Imorse när jag vaknade var jag fortfarande jäkligt förbannad och nu när jag skriver om det brinner det i mig.

Tänker på kvinnan och hoppas hon mår bra.

 

Trevlig söndagskväll på er kära vänner.