En del av min hjärna kommer aldrig släppa Dig

Nu när jag sitter här och har bestämt mig för att jag ska skriva det här känner jag att det fan är det svåraste jag skrivit på länge.
Ni vet hur man brukar säga
"Det är inte sant fören du sagt det högt" ? 
Lite så känner jag nu. 
 
Ni som följt min blogg och eller mitt liv vet ganska mycket om mig.
Det jag valt att berätta och dela med mig om såklart. Det har ju varit mest för min egen skull men även för att någon annan ska kunna känna igen sig, bli road eller berörd lite beroende på agendan.
 
När jag blev gravid hade jag hela tiden i bakhuvudet att jag skulle kunna trilla tillbaka i min Anorexi.
(Andas mamma, få inte panik nu)
Det var min mardröm och jag var så inställd på att må dåligt över min kropp att jag på något vis hade räknat med det.
 
Det blev aldrig så. Jag mådde ju däremot sjukt illa och kräktes genom hela graviditeten så min viktökning var inte i fokus. I början gick jag bara ner i vikt men jag kände mig faktiskt helt obrydd om min vikt då.
I efterhand berättade en vän att hon hört att personer som haft en ätstörning typ kan framkala ett konstant illamående under graviditeten. Det fanns inga belägg för den teorin tror jag och hon ville inte säga något när jag var gravid såklart men jag tyckte det var en intressant teori oavsett. 
 
Jag aldrig varit en människa av rutiner.
Jag HATAR tanken på att allt i livet ska vara samma. 
Jobba samma tider, äta samma tider, sova samma tider osv
 
Det enda som varit samma i mitt liv har varit träningen. Alltid varit noga med att prioritera min träning. (På ett hälsosamt och bra sätt de senaste 5 åren)
 
Under graviditeten jobbade jag med tanken på att ha extra vikt efter förlossningen. (Självklart kommer kroppen inte se ut som innan) Jag tycker att det är dumt och helt sjukt att det ska finnas någon hets alls över att komma i form efter en graviditet så det är verkligen inte så att jag tänker så om andra som är gravida. Alla mina tankar rör bara mig och min kropp. Fattade att min kropp skulle ändras från hur den var innan och jag jobbade med hur jag skulle KÄNNA för det.
 
Så kom förlossningen och direkt efter när jag gick till duschen va hela magen borta och jag stod chockad och tittade i spegeln. Förstod inte vart allt tagit vägen..
Ropade på Martin som satt med Ronja att magen va borta. Nästan som jag blivit bestulen på den!
 
En barnmorska som va kvar i rummet skrattade o sa "ja du blev platt såfort hon kom ut)
 
Mjukare om magen såklart. Benen taniga när svullnaden lagt sig och rumpan hade försvunnit. Alla muskler borta efter en tid av mindre hård träning såklart.
 
Min återhämtning gick bra. Framför allt mentalt som varit min värsta rädsla.
 
Allt har varit bra. Jag är snäll mot min kropp. Jag matar den inte med elaka tankar som förut. 
Jag är tacksam över min kropp och allt den gjort och gör för mig.
Jag älskar min lilla mini här hemma och vill lära henne att älska sin kropp för ALLT den är.
 
Så vad är då problemet...?
 
Jo..
För några månader sedan satt jag här i köket med någon i min närhet. 
Vi pratade om lite och varje..
 
Så fick jag frågan.
"Känner du dig helt frisk?"
 
Spontant ville jag bara säga "Ja absolut!"
 
Hejdade mig mitt i andetaget och gav mig själv en minut att fundera.
 
"Nej." 
Det visste jag ju sedan innan att anorexin aldrig riktigt släpper taget. Inte om mig ialla fall. Jag kan ju inte tala för någon annan.
 
Jag berättade att jag lätt blir tvångsberoende av motion. 
Som nu när jag är mammaledig. Går jag tre timmar ena dagen har jag svårt (skitsvårt) att gå en timme nästa dag. Jag har hittat ursäkter för det hela tiden. Hur jag älskar att vara ute osv.
 
Det är svårt eftersom det är sant. Jag vill ju vara ute! Men jag vill också inte gå upp i vikt.
Fan. 
Det känns som jag lyfter på ett lock nu som jag bara borde låta ligga på.
 
För jag vill inte göra en grej av detta. Jag vill inte att mina nära ska panika när jag är ute o går eller tränar.
 
Samtidigt så känner jag att det är så jävla viktigt att prata om detta. Det är inte bara en friskförklaring och ett bra liv som gör allt bra igen. Det är ett livslångt arbete att hålla sig från den där jävla sjukdomen och det kommer alltid vara ett aktivt val att stänga ute den där demonen när den bankar på.
För den bankar. Helvete vad den bankar ibland.
 
Maten är inget problem för mig. Jag kan äta vadsom och hursom.
Där är jag starkare att hålla demonen borta.
För jag vet att gläntar jag på den dörren så kommer den förstöra hela mitt liv.
Mitt och min familjs. 
Aldrig igen.  
Jag var rädd att förlora mina muskler när jag blev höggravid o inte kunde träna som innan och nu är jag rädd att få tillbaka dem. För att de ska göra mig större. För blir jag större ser jag inte ut som nu och nu är det enda som jag kan tänka nu. För ändras min kropp kanske jag inte kan ha min klänning jag vill ha när vi gifter oss. 
 
Hör ni hur det låter? 
Jag hör. Jag hör och jag hör alla logiska svar på mina dumma tankar. 
 
När jag var som sjukast sa min pappa att det kändes som att en djävul satt på min ena axel och viskade saker till mig och gjorde alla val åt mig.
Ibland ser jag det så och ibland är det som en stor skugga som bara växer över mig. Det är väl kanske ångesten. Den skuggan vill jag bara trycka bort och på ett sätt försvinner den när jag lyder men samtidigt så växer den.
 
Varje dag som jag känner att jag "måste" gå längre, går jag kortare för att inte ge bränsle till skuggan.
Snart ska Martin vara pappaledig och tror det är bra för mig att gå tillbaka till jobbet och jobba oregelbundet och bryta lite i hur livet är just nu även om det känns hemskt att inte vara med Ronja hela tiden.
 
Nu vaknade Lillskrållan så det är dags att avrunda här.
Jag vill bara avsluta med att påminna om att det inte är något fel på dig eller den du har i din närhet som fortfarande kämpar med detta fast du anser att det borde vara ett avslutat kapitel. 
 
Jag tror att man eller i alla fall JAG måste se boken som ett livsprojekt där målet är att alltid vinna över sjukdomen. Varje gång. 
En fight i taget.
 
Tack för att ni finns. 
KÄRLEK.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0