När rädslan tar överhand
Finns det någon värre känsla än rädsla egentligen? Tror fasen inte det. Just det där obehagliga som sitter som en knut runt bröstet, klump i halsen eller som ett slag i magen...
Man kan inte riktigt tänka på något annat, utom att man önskar sej någon annanstans eller förbannar sej att man inte varit tacksam nog för livet eller nåt!
Mest blir jag nog arg ändå.. Det stör mej att jag inte kan gå den 13 min korta promenaden från farsta och hem ensam en lördagsnatt som denna utan att vända mej om 100 ggr och tycka mej se eller höra konstiga saker överallt..
Det är verkligen inte så varje gång, oftast traskar ja bara på överallt utan att tänka tanken att nåt skulle kunna hända, inte mej...Alla andra kanske men inte mej...
Men så ibland av någon orsak känner jag mej vissa nätter lite rädd och sen räcker det med en okänd människa dyker upp från ingenstans eller att jag hör ett ljud så har fantasin skenat iväg fullständigt!!
När jag jobbade i hallen vet jag att tjejerna inte gillade att ja alltid gick ensam hem från krogen eller joggade efter det blivit mörkt. Jag garvade bara åt dom, för det första är jag inte alls rädd att gå hem från krogen och för det andra har jag alltid varit väldigt bestämd av mej att inte låta rädsla hindra mej från att leva mitt liv som ja vill! Då låter jag mej ju besegras av den!
ALDRIG...
Men det är helt klart läskigare att gå ute i förorten än i stan,,, man är på sin vakt och "beredd", fan det e ju helt sjukt att man går runt o förbereder sej mentalt på att bli våldtagen eller överfallen!
Fast i slutändan handlar nog detta mest om att jag blir fruktansvärt frustrerad de gånger jag blir rädd, att jag låter "dem" vinna. De som inte kan låta en tjej (eller kille) bara gå förbi och hem ifred utan måste göra nåt som kommer sätta livslånga sår i dem, ärr som förhoppningsvis bleknar men tyvärr aldrig riktigt försvinner..
Ja, visst är det en underbar värld?
Hrmf.. Snarare en "dingding" värld!!!
Natti
//Antz
Man kan inte riktigt tänka på något annat, utom att man önskar sej någon annanstans eller förbannar sej att man inte varit tacksam nog för livet eller nåt!
Mest blir jag nog arg ändå.. Det stör mej att jag inte kan gå den 13 min korta promenaden från farsta och hem ensam en lördagsnatt som denna utan att vända mej om 100 ggr och tycka mej se eller höra konstiga saker överallt..
Det är verkligen inte så varje gång, oftast traskar ja bara på överallt utan att tänka tanken att nåt skulle kunna hända, inte mej...Alla andra kanske men inte mej...
Men så ibland av någon orsak känner jag mej vissa nätter lite rädd och sen räcker det med en okänd människa dyker upp från ingenstans eller att jag hör ett ljud så har fantasin skenat iväg fullständigt!!
När jag jobbade i hallen vet jag att tjejerna inte gillade att ja alltid gick ensam hem från krogen eller joggade efter det blivit mörkt. Jag garvade bara åt dom, för det första är jag inte alls rädd att gå hem från krogen och för det andra har jag alltid varit väldigt bestämd av mej att inte låta rädsla hindra mej från att leva mitt liv som ja vill! Då låter jag mej ju besegras av den!
ALDRIG...
Men det är helt klart läskigare att gå ute i förorten än i stan,,, man är på sin vakt och "beredd", fan det e ju helt sjukt att man går runt o förbereder sej mentalt på att bli våldtagen eller överfallen!
Fast i slutändan handlar nog detta mest om att jag blir fruktansvärt frustrerad de gånger jag blir rädd, att jag låter "dem" vinna. De som inte kan låta en tjej (eller kille) bara gå förbi och hem ifred utan måste göra nåt som kommer sätta livslånga sår i dem, ärr som förhoppningsvis bleknar men tyvärr aldrig riktigt försvinner..
Ja, visst är det en underbar värld?
Hrmf.. Snarare en "dingding" värld!!!
Natti
//Antz
Kommentarer
Postat av: Emelie
Haller med dig Annie, det ar skrammande att vi lever i en varld dar man faktiskt ar radd for att ga ensam. Svart att avgora vart gransen gar mellan hur forsiktig man borde vara och hur bestamd man ska tillata sig sjalv att bli over att inte lata sig sjalv bli radd.
Trackback
