Vikten av att vara duktig
Ja att vara duktig måste väl vara en av de största uppgifterna vi ger till oss själva, varje dag.
I allt vi gör, tänker eller tycker så vill vi vara just DUKTIGA
Vi jobbar alla stenhårt för att prestera maximalt, ibland blir kanske priset lite väl högt eller vad tror ni?
Jag kan ju bara svara för mig själv och mina egna krav på mej själv. Jag vet med mej att jag ibland ställer
orimliga krav på mej själv, vill helst vara bäst på allt jag tar mej för och är jag inte "top of the league" känns det inte lika kul längre och jag kan störa mej på det länge.. Det lixom ligger och mal precis under ytan..
Jättedumt och onödigt, jag vet!!
För det är ju inte så att mina nära och kära värderar mej efter vad jag presterar, även om jag ibland får för mej det så vet jag innerst inne att så är inte fallet.
Men säg då att jag PRESTERAR!! Vi leker lite med tanken att jag är "bäst". Det är ju inte så att jag i såna fall går runt och känner mej vare sej bäst eller jättemycket lyckligare. För stunden kanske jag gör det, eller är det kanske bara en lättnad jag känner, en tillfällig ro. "å, jag klarade detta"
Men underbart är kort, nu höjer vi ribban för att nästa gång prestera lite bättre... Och såhär håller vi på, hela tiden utan att någon egentligen begär det, chefen vill ha resultat, föräldrar vill vara stolta såklart och vänner vill skratta åt dej, att du ska vara rolig. Javisst är säkert svaret på alla dessa frågor ja men den enda som begär mirakel, det är förmodligen du själv...
För tro mej, din chef tror inte att du är Gud, dina föräldrar är ALLTID stolta och dina vänner älskar väl dej för att du är du eller hur?
Så kan vi inte bara älska oss själva och sluta vara så jävla DUKTIGA????
//Antz
I allt vi gör, tänker eller tycker så vill vi vara just DUKTIGA
Vi jobbar alla stenhårt för att prestera maximalt, ibland blir kanske priset lite väl högt eller vad tror ni?
Jag kan ju bara svara för mig själv och mina egna krav på mej själv. Jag vet med mej att jag ibland ställer
orimliga krav på mej själv, vill helst vara bäst på allt jag tar mej för och är jag inte "top of the league" känns det inte lika kul längre och jag kan störa mej på det länge.. Det lixom ligger och mal precis under ytan..
Jättedumt och onödigt, jag vet!!
För det är ju inte så att mina nära och kära värderar mej efter vad jag presterar, även om jag ibland får för mej det så vet jag innerst inne att så är inte fallet.
Men säg då att jag PRESTERAR!! Vi leker lite med tanken att jag är "bäst". Det är ju inte så att jag i såna fall går runt och känner mej vare sej bäst eller jättemycket lyckligare. För stunden kanske jag gör det, eller är det kanske bara en lättnad jag känner, en tillfällig ro. "å, jag klarade detta"
Men underbart är kort, nu höjer vi ribban för att nästa gång prestera lite bättre... Och såhär håller vi på, hela tiden utan att någon egentligen begär det, chefen vill ha resultat, föräldrar vill vara stolta såklart och vänner vill skratta åt dej, att du ska vara rolig. Javisst är säkert svaret på alla dessa frågor ja men den enda som begär mirakel, det är förmodligen du själv...
För tro mej, din chef tror inte att du är Gud, dina föräldrar är ALLTID stolta och dina vänner älskar väl dej för att du är du eller hur?
Så kan vi inte bara älska oss själva och sluta vara så jävla DUKTIGA????
//Antz
Kommentarer
Trackback
