Changeling
Japp det var vad som stod på kvällens bioschema. Changeling med Angelina Jolie.
Känns just nu som att någon håller en snara runt halsen på mej eller ni vet när man var liten och fick på sej nån hemsk polo som stramade åt som sjutton runt halsen och varje andetag kändes som ett dagsverk!
Jag låter fruktansvärt brutal nu men helt sanningsfullt så är det precis så jag känner, men varför plåga sej med det då? Jo, faktum att jag alltid efter jag sett en tung film tycker att mitt liv helt plötsligt är världens bästa och underbaraste. Jag trivs i för sej alltid med mitt liv och vill inte för allt guld i världen byta bort det men det finns ju en orsak till att man väljer att utsätta sig för den här typen av filmer.
Från att man satte sig i biofåtöljen väntade över 2 h underbart lidande, ja underbart var ordet. Underbart var det att så trovärdigt få se en mammas kamp för sitt barn, att det inte finns något annat i hela världen som spelar någon roll eller kan få henne att ge upp! Lidandet då undrar ni kanske... jo det får resten av filmen svara för!
Filmen utspelar sej tidigt 1900 tal, runt 1928 om jag inte minns fel.
En ung mamma, Fru Collins bor tillsammans med sin 9:årige son Walter i Los Angels. En dag, 10:e mars när hon kommer från jobbet är Walter borta. Självklart är detta ett jobbpass hon tvingades ta när ingen annan kunde..
Hon letar kvarteret runt efter Walter men han förblir borta och polisen vill inget göra. De säger att han kommer komma hem självmant, såklart! Inte förens morgonen därpå skickar de en bil och sökandet börjar, utan resultat. Walter är och förblir borta.
Inte förens 5 mån senare händer något, polisen dyker upp på Collins jobb med beskedet om att de hittat Walter vid liv. Men pojken som stiger av tåget är allt annat än hennes son. Det är nu kampen börjar på riktigt. Hon försöker förtvivlat få alla att förstå att pojken inte är hennes son men polisen är några riktiga as som istället för att erkänna sina misstag förvärrar allt och som att inte de gångna 5 månaderna varit djälvulska följs nu år av förnedring, misstroende och tappert kämpande för att få sin rätt, få sin son tillbaka...
Filmen berör, men inte såsom jag berörs av "mannen som kunde tala med hästar" , "a walk to remember" eller "american history x" tex (tog dessa tre pga av att de alla är så olika men har det lilla extra som gör det omöjligt för mej att inte gråta)
Nej den här skär rätt in, det kryper i mej när hon förtvivlat skriker på polisstationen o responsen de ger är att hon ljuger för att slippa ansvar eller när de tar över hennes liv och makten att bestämma över sig själv.
Det högg till i magen på mej när de tog henne för tvångsvård, mixen av att inte få styra själv över sitt liv eller känslan som infinner sig när all självrespekt rinner av en är fruktansvärt.. Man blir en robot, slutar känna slutar vilja, låter alla hunsa med en bäst de vill medans tårarna rinner utan att man ens vill känna efter varför...
Jag vill ju inte avsölja allt men hon ger inte upp och med lite hjälp och jävlarannamma får hon tillsist lite upprättelse men alla ärr sitter kvar, precis som filmen gör nu.. sitter i maggropen och jag sa till sara efter filmens slut att jag aldrig tänker skaffa barn! Varför skaffa sej ännu fler chanser att bli sårad eller få hjärtat krossat....?
Det kan man få på så många andra vis ändå.. Jag veeet! jag är hemsk och det e klart att jag överreagerar men nu direkt efteråt känner jag så..
Kanske är därför jag alltid drar så fort jag ev börjar känna minsta lilla för någon, INGA undantag... Oj, jag kanske känner nåt, bäst att dra. Man kan ju faktiskt bli sårad igen.. eller ännu värre, stoltheten kan få sej en törn!
Eller är det så att jag drar just för att jag inte känner så mycket som jag vill? Det är vad jag ständigt intalar mej själv och alla andra men jag vet fan inte...
Nej nu blev det lite väl djupt här..
Ska borsta gaddarna o kojsa istället, inte grubbla så mycket...
Känns just nu som att någon håller en snara runt halsen på mej eller ni vet när man var liten och fick på sej nån hemsk polo som stramade åt som sjutton runt halsen och varje andetag kändes som ett dagsverk!
Jag låter fruktansvärt brutal nu men helt sanningsfullt så är det precis så jag känner, men varför plåga sej med det då? Jo, faktum att jag alltid efter jag sett en tung film tycker att mitt liv helt plötsligt är världens bästa och underbaraste. Jag trivs i för sej alltid med mitt liv och vill inte för allt guld i världen byta bort det men det finns ju en orsak till att man väljer att utsätta sig för den här typen av filmer.
Från att man satte sig i biofåtöljen väntade över 2 h underbart lidande, ja underbart var ordet. Underbart var det att så trovärdigt få se en mammas kamp för sitt barn, att det inte finns något annat i hela världen som spelar någon roll eller kan få henne att ge upp! Lidandet då undrar ni kanske... jo det får resten av filmen svara för!
Filmen utspelar sej tidigt 1900 tal, runt 1928 om jag inte minns fel.
En ung mamma, Fru Collins bor tillsammans med sin 9:årige son Walter i Los Angels. En dag, 10:e mars när hon kommer från jobbet är Walter borta. Självklart är detta ett jobbpass hon tvingades ta när ingen annan kunde..
Hon letar kvarteret runt efter Walter men han förblir borta och polisen vill inget göra. De säger att han kommer komma hem självmant, såklart! Inte förens morgonen därpå skickar de en bil och sökandet börjar, utan resultat. Walter är och förblir borta.
Inte förens 5 mån senare händer något, polisen dyker upp på Collins jobb med beskedet om att de hittat Walter vid liv. Men pojken som stiger av tåget är allt annat än hennes son. Det är nu kampen börjar på riktigt. Hon försöker förtvivlat få alla att förstå att pojken inte är hennes son men polisen är några riktiga as som istället för att erkänna sina misstag förvärrar allt och som att inte de gångna 5 månaderna varit djälvulska följs nu år av förnedring, misstroende och tappert kämpande för att få sin rätt, få sin son tillbaka...
Filmen berör, men inte såsom jag berörs av "mannen som kunde tala med hästar" , "a walk to remember" eller "american history x" tex (tog dessa tre pga av att de alla är så olika men har det lilla extra som gör det omöjligt för mej att inte gråta)
Nej den här skär rätt in, det kryper i mej när hon förtvivlat skriker på polisstationen o responsen de ger är att hon ljuger för att slippa ansvar eller när de tar över hennes liv och makten att bestämma över sig själv.
Det högg till i magen på mej när de tog henne för tvångsvård, mixen av att inte få styra själv över sitt liv eller känslan som infinner sig när all självrespekt rinner av en är fruktansvärt.. Man blir en robot, slutar känna slutar vilja, låter alla hunsa med en bäst de vill medans tårarna rinner utan att man ens vill känna efter varför...
Jag vill ju inte avsölja allt men hon ger inte upp och med lite hjälp och jävlarannamma får hon tillsist lite upprättelse men alla ärr sitter kvar, precis som filmen gör nu.. sitter i maggropen och jag sa till sara efter filmens slut att jag aldrig tänker skaffa barn! Varför skaffa sej ännu fler chanser att bli sårad eller få hjärtat krossat....?
Det kan man få på så många andra vis ändå.. Jag veeet! jag är hemsk och det e klart att jag överreagerar men nu direkt efteråt känner jag så..
Kanske är därför jag alltid drar så fort jag ev börjar känna minsta lilla för någon, INGA undantag... Oj, jag kanske känner nåt, bäst att dra. Man kan ju faktiskt bli sårad igen.. eller ännu värre, stoltheten kan få sej en törn!
Eller är det så att jag drar just för att jag inte känner så mycket som jag vill? Det är vad jag ständigt intalar mej själv och alla andra men jag vet fan inte...
Nej nu blev det lite väl djupt här..
Ska borsta gaddarna o kojsa istället, inte grubbla så mycket...
Kommentarer
Postat av: mammabecka
WOW! Vilken beskrivning!! Jag älskar verkligen känsloladdade filmer, av samma anledning som dig.
Måste bara se den där!
kram
Trackback
