.

Igår kväll fick jag mej en tankeställare, eller jag började fundera lite kring vård vårdsystem mm.

Jag kom till Farsta igår kväll efter jobbet och skulle gå hem som vanligt, men i stentrappan ner trillade en man bakom mej med huvudet före och som vanligt tar det ett antal sekunder innan man reagerar eller nån annan gör det men först på  plats intill såg jag att han blödde en del från huvudet och han var mer borta än med om man säger så, två killar sprang och hämtade papper medans jag höll hans huvud stadigt och försökte få honom att lugnt ligga stilla medans en annan kvinna ringde ambulans. När jag fick papper kunde jag hålla ett stadigt tryck över såret som tack o lov inte var värre än ett spräckt ögonbryn men det blöder ju än del när man spräcker det.

Mest är man rädd för själva slaget mot huvudet och om det blivit inre skador mm så ambulansen skulle komma. Satt kanske en halvtimme med honom och fick emellanåt kontakt med honom och han kunde svara på tilltal ialla fall, kände ganska snabbt att han var berusad. Det var skönt att ha kvinnan och grabben där men det var ju ingen panik utan mest tröttande att ha hela hans tyngd i händerna, speciellt när man är full blir ju kroppen helt lealös men blödningen avtog och efter en halvtimme nästan kom ambulansen. 

Nu till min fundering.

När ambulanskillarna kom kände jag mej lite dum, jag skämdes nästan för att vi ringt dit dom. Jag menar han var ju inte dödligt skadad och hjälpa en alkis till sjukan för att sy igen ett ögonbryn när de kanske missar ett livsavgörande larm i samma sekund känns lite onödigt. Sekunden efter skämdes jag för att jag tänkte så oxå, för alkis eller inte. Han har ju ändå rätt till samma vård som du och jag.

Skulle jag festa till det en lördag och vurpa med en cykel på vägen hem vill ju jag såklart att någon ska stanna och sjukvården finnas tillgänglig vare sej jag har alkohol eller inte i kroppen.

Men så fort till blir "alkis-stämpeln" minskar det annars jämlika människovärdet och vi tvivlar på hurvida mycket hjälp de ska få. Kanske är jag ensam om att bära på dessa lite hemska tankarna men jag tror inte det.

Dubbelmoralen gjorde sej påmind x antal ggr när jag gick hem. Ambulanskillarna ställde sina frågor, ja svarade så gott jag kunde och sa att jag var medveten om att han druckit men att min oro legat i att huvudet faktiskt for först och att jag var rädd att han fått inre skador + att jag inte vet vad vi annars skulle gjort och de sa att allt ja gjort med honom och att ringa var rätt så dom var jätterara men ändå fick jag lite jobbiga känslor på vägen hem. Först för att jag ringt, sen för att jag kände som jag kände..

Tittade på mej själv i spegeln när jag kom hem och tvättade bort blodet från händerna, raderade bort alla tecken på vad som hänt en timme tidigare. Det jag såg var DÅLIGT samvete... Dåligt samvete för att jag dömmer ut människor i samhället utan att veta historien bakom, jag bestämde mej för att jag inte ångrade något jag gjort men jag hatar att jag ändå grubblat så mkt på hurvida jag handlat rätt eller fel. Om det varit en "vanlig svensson" som trillat hade jag aldrig ens tvivlat eller funderat på om jag gjort rätt eller fel..

Å vad det stör mej..

Hoppas ialla fall att han blev väl omhändertagen på sös. Han var rätt rolig, innan ambulansen kom försökte han vända sej mot mej och när jag sa åt honom att försöka ligga still mm fick han fram ett "tack" så han var nog tacksam att nån stannat. Sen när ambulanskillarna frågade vad som hänt sa han att nån hade "nitat" honom, då var det svårt att hålla sej allvarlig.. =) 

Nu har ja en rastlös kompis intill som vill ut och springa i skogen!
Jag och Valdez ska dra ut nuuuuu...

Tack för att ni orkat lyssna på mitt dravel!!

//Antz