Leendet som gjorde min dag

Som jag skrev igår är det samma kluvna känslor som hägrar när jag kommit hem, tror det beror på att jag älskar det kravlösa i mitt resande. Jag gör vad som än faller mej in och inget känns omöjligt. saker jag oroar mej för hemma eller som stör min självkänsla försvinner. Jag kan känna mej ofräsch och sliten,

inte konstigt efter 5 dar utomhus o utan dusch... ja vet nu kräks ni va??

Men kroppen jag lever i mår bra, den har ont men den känner att den lever. Jag har bara en kropp och jag vill älska den men det är nog mitt livs jobbigaste uppgift och det är inget jag hymlar med eller är stolt över. Önskar jag kunde säga med ärligheten i fokus att "jag är jag och jag älskar min kropp"
det kommer jag nog aldrig kunna säga förutom då när jag reser, för då är jag ensam eller om inte ensam väldigt liten i stora världen och då måste jag lita på min kropp, den är min enda räddning och min chans att leva och då älskar jag den för det.

Hemma ser jag mer hinder med min kropp och hittar hela tiden fel och andledningar att ogilla den för den begränsar mej och får mej att känna mej mindre värdig.

Tro inte att jag är bitter för det, hell no!! Jag kan ge mej kredd för andra saker, jag är optimist, nyfiken och hungrig på livet! Jag älskar mej själv för många av mina envisa egenskaper och min starka vilja till allt.

Jag dör trots allt ung men med massa galna upplevelser i bagaget än dör gammal och ovetande om allt livet faktiskt erbjuder om du bara öppnar dina vackra ögon!!

Igår åkte jag till Danne (killen jag jobbar med)
Hade hoppats på att han skulle känna igen mej lite men annars var det mest saknaden som drev mej dit på min lediga dag, när jag kom dit och hälsade tittade han som fan, jag skyndade runt för att "sprita" mina händer o sen rusade ja runt sängen o hela tiden följde de vackra bruna ögonen mej. Hans pappa log bara och jag rusade fram och kramade honom och jag svär, så mkt kontakt på känslomässigt plan har jag aldrig känt med honom. inte ens de bästa dagarna! Han log världens leende och jag visste inte vart jag skulle göra av den glädjen jag kände så jag kastade den på honom igen. Tog bort min hand och bad honom ta den om han kände igen mej och han tog den! Shit vad jag saknat denna underbara killen...

Jag stod hos honom och pratade o kramade honom ett tag och precis som med resan, det går inte att beskriva vare sej lyckan eller bilden men det gjorde mej lycklig och nu bara ler jag när jag tänker på det!

Så vart du än är eller gör, LE...
om än du inte gör nån glad (liten risk dock) så gör du världen lite vackrare och du gör dej själv en stor tjänst.
Detta är den billigaste men bästa investeringen, ever!!

Ska fika med Konke vännen sen och jag ska le sönder honom! haha..

Keep a smile
//Antz 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0