Smärtan att minnas eller inte minnas

Jag sitter och stirrar tomt på kaffekoppen framför mej, precis som om den helt plötsligt ska få alla minnen jag frenetiskt söker efter att komma tillbaka till mig. Inte för att jag inte minns alls, tvärtom.
Jag skulle vilja påstå att jag minns det mesta, det är i alla fall vad jag inbillar mej när jag sitter där och skriver.
Men precis som en vanlig "svensson" inte kommer ihåg om det var i onsdags eller torsdags hon var hos frisören eller om det var kl 9 eller 11 hon hade tvättid nästa tisdag har jag väl missat något här och där..

Bit för bit kommer saker och ting tillbaka till mej och det ofantliga pusslet jag började lägga många månader tillbaka byggs sakta men säkert på. Det jag inte minns tror jag som sagt är små obetydliga delar av mitt liv. För när jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att det finns många luckor. Det är en skum känsla eftersom det visserligen är några år sedan men ändå såpass nyligen att jag borde minnas allt.

Men som sagt, till en början lägger jag inte så stor vikt vid det jag inte minns. Jag skriver och skriver, allt som jag minns och allt som jag känner. Något jag däremot är och alltid har varit dålig på är att minnas vilka olika datum saker och ting hänt. Där är min mamma åter igen en pärla. Hon har alltid fört dagbok på det mesta och säkert har man retat henne och himlat med ögonen för att hon skriver upp allt "onödigt".

Jag tar tillbaka allt sånt och ringer henne för att få reda på lite olika datum för olika besök osv. Självklart har hon det mesta uppskrivet men medans vi sitter där och försöker minnas ihop kommer det fram mer och mer saker, saker som jag totalt tappat. Det var som att en smärta kom krypande inuti mej.

Så mycket saker, viktiga händelser min hjärna bara helt sållat bort. Vissa saker kom tillbaka medans vi pratade och hon berättade men vissa saker kändes fortfarande som att det inte gällde mej, detta hände inte mej, inte min familj, inte drabbade det alla dom jag älskar mest!

Det hände bara inte oss... Men det gjorde det och samtidigt som det är skönt att minnas och bearbeta skrämmer det mej. Hur mycket kan vår hjärna sålla bort, eller sålla bort och sålla bort, gömma snarare och lägga utom räckhåll för oss? 

Visst kroppen är underbar, den minns ofta bra saker och förminskar det som varit jobbigt men hur vet vi att det bara är så? Jag vill leva mitt liv fullt ut. Kommer med all säkerhet att fortsätta göra bra och dåliga val, men jag vill minnas dom! Jag vill inte bli fråntagen nåt som är mitt och då allra minst mina minnen och känslor.

Jag är precis livrädd att jag en dag (om 16 eller 60 år spelar ingen roll) ska sitta hand i hand och surra med en kär vän när hon plötsligt säger "-haha, minns du när vi gjorde det här och det här?"
Jag ser i hennes ögon att detta är något jag verkligen borde minnas, nåt som varit speciellt för oss men när hon berättar om det händer det ingenting. Jag minns saker innan och efter men just detta har bara försvunnit från mitt inre. 

Nu tänker ni säkert, "men kom igen, det som är viktigt kommer man minnas" 
Ja det är vad vi tror! Och så länge ingen berättar om det vi glömt vet vi ju inte om att vi glömt det men säg OM, OM vår hjärna slumpvis kommer sålla bort viktiga saker ur våra minnen... 
Nej fy jag vill inte ens tänka på det, ändå höll det mej vaken rätt länge inatt..

Men ja är inte bitter, Så nu tänker jag såhär.. Om hjärnan sållar bort bra och lyckliga moments är det bara för att det är slut på de dåliga. Då kan jag leva med det, nånstans skulle det då kunna vara värt det, eller hur?

"Collect all the good moments"
//Antz 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0