.

Jag och Puff var och simmade igår.

Vi pratar alltid om allt mellan himmel och ja.. om allt helt enkelt!

Vi kom in på hur intressant det är att jobba ihop med människor från andra länder och kultuerer. Speciellt kul eller intressant är våra olika synsätt på relationer och familj.

Ni vet ju hur jag är. Jag har inga strikta planer hur mitt liv ska se ut. Jag vill bara vara lycklig! Jag är lycklig nu, säger inget annat. Jag är tacksam och mår bra men jag vill alltid ha mer. Jag och Puff är lika där. Vi är inte missnöjda vi vill bara ha mer.
Är det otacksamt?
ja kanske lite.. Jag vet inte. Andra nöjer sig med sina liv som de är. Eller så vill de bara inte ha mer. Kommer jag alltid att vara så här? Fortsätta leta och springa mot nya utmaningar i sökandet att bli NÖJD?

Vet fan inte..
Det jobbar en arabisk kvinna på en skola i Fittja som Puff träffat där.

Hon sa en rätt kul grej en dag

"Ni svenskar är roliga. När ni gör slut och flyttar isär så ska ni dela på allt. Hundar, barn, bilar och hus. Ni bråkar om möbler och olika skitsaker i huset. Ni har förlorat er livs kärlek och ni slåss om en möbel?! Den som bor kvar i huset får grejerna helt enkelt.."

KLART!!
Det var hennes åsikt.. Intressant och helt skevt i våra ögon egentligen men ändå kan jag tycka att hon hade en poäng.

Vi slåss om oviktiga saker i ett sårat ögonblick. Kanske vill vi hålla oss kvar men vet inte hur så då börjar vi gorma om helt menlösa saker. För det är lättare att bli arg än vara sårad. Det gör mindre ont att vara arg än att vara ledsen. Vi styr känslorna i den riktningen där vi kan hantera dem. Men allvarligt, känslorna sitter ju inte i nåt jäkla köksbord!!

Ändå tror vi att det vi håller på med kommer få allt att bli enklare fast det bara kommer sluta med ännu mer gråt och onödigt hårda ord.

Och allt vi ville ha var kärlek.
Men det var mer än vi kunde hantera.

Jag menar inte att ena parten ska få allt, givetvis inte men just detta att flytta tillbaka fokus till det viktiga, det vi förlorat. Till det vi vill få ut av livet.
Ge oss själva och varann chansen att bli lyckliga igen.

Läk och gå vidare och sluta bråka.

Vi kan aldrig veta, aldrig garantera men ska vi för den orsaken vara rädda att försöka? Vi lever idag och imorn eller nästa år är vi kanske borta. Då kommer man banna sig själv för att man sköt upp sitt liv.

Eller jag vet inte hur det är med er, jag kan bara tala för mig. Min skräck i livet har varit att behöva människor i min närhet.

Jag älskar människor men jag vill inte behöva någon.

Varje gång en äkta och bra relation har börjat leda till ett behov. Att jag vid nåt tillfälle tänkt ordet behöver i samma mening som namnet på personen dykt upp har jag drabbats av panik. Dragit mej ur utan förklaring. bort bort och ännu längre bort för jag behöver ingen!!

Nu känns det inte lika hemskt att behöva människor. Jag har ju inte mig själv mindre för det.

Jag delar bara med mig lite mer.. Däremot är jag rädd att jag ska sätta mitt liv åt sidan. Flacka runt utan att det egentligen kommer något bra ur det.

Hur länge ska man göra det? Känna sig rotlös är inget jag har önskat mig.
Det var längesen jag bestämde mig för att aldrig låta något annat förstöra min tillvaro. Jag vill inte ödsla fler år av mitt liv till att stå intill och se på medan livets dagar bara flyger förbi.

Det räcker nu. Där satte jag punkten för ett par år sedan och där sätter jag punkten idag.

Ha en riktigt snöig, ljuvlig och DUNDERBAR 22:e december!!

KÄRLEK //Antz