På ålderns höst

Vi åldras.
Med stil, givetvis. ALLTID =)

Men ändå, vi blir faktiskt äldre. Det är inget jag grubblar över egentligen. Tvärtom, jag tror nog snarare att jag är yngre än vad jag faktiskt är! Det gör vi väl alla iför sej..

Jag tycker tex fortfarande att det är jättekul att skoja om att jag är gravid till vissa vänner, de som vet att det absolut inte är något jag vill. Jag är van att få deras chockade reaktion, att det ska bli ett himla liv och medlidande blickar och åsikter om hur UNG jag är. Tills jag spricker upp i ett leende och bara,

"-mäh ja skojar juh!! kom igen!!"


Nu... reaktionen är inte alls densamma. Folk blir inte paffa på samma sätt. Lite kanske just för att det är jag men inget annars. De tycker snarare att det ärt helt logiskt. Jag är ju ändå 24.
Det blir snarare så att skämtet studsar tillbaka till mig själv. Jag både skämtar och blir den som chockas!

Dålig kombo..
Sen får man faktiskt frågan "Har du barn?" oftare och oftare.
Jag ser road ut och frustar skrattande fram, "nej VERKLIGEN inte"

Sen tror jag hela tiden att jag inte förändras. Det jag tyckte förr tycker jag även idag.
Det jag drömde om då drömmer jag fortfarande om.
Det jag stod för igår står jag även upp för idag.

Till stor del stämmer det nog.
Jag är medveten om att jag inte är samma person jag var när jag var 18.
Tack gode gud och mamma för det <3

Men jag ändras även nu, sedan ifjol och året innan till och med.
Men jag har inte fattat förens nu.

Förr ville jag alltid vara omtyckt, av alla. Det kändes jobbigt om jag trodde att jag inte gick ihop med precis alla.
Skit samma om personen för mig var ointressant, jag ville inte vara ointressant för någon!!
Idag.. fan skit samma. man kan inte älska alla eller vara älskad av alla.
Det är något jag inte orkar lägga energi på längre.

Förr trodde jag att orsaken till att jag alltid ville vinna i spel och tävlingar var att jag var så dålig förlorare.
Det är inte där det sitter.
Egenligen bryr jag mig inte om mitt lag kammar hem segern eller ej. Men jag står inte ut med att vara dålig, eller sämre än resten.
Jag hatar att folk tycker att jag har svaga sidor.
Jag vet att jag har svaga sidor. Men fan vad dåligt jag mår när det märks.
Då känner jag mig mindre än minst.
DÅ bryr jag mig.

Jag har alltid fått panik för vissa specifika saker.
Närhet, ömhet, kärlek och att behöva saker. Det har gett mig känslan att vara inburad, låst och för sårbar för att det någonsin ska kunna vara värt det.

Jag väntar fortfarande på attacken. Känslan att jag måste fly. Den bekanta känslan av rädsla.
Men den kommer inte.
"Hallå, bekanta panik.. vart är du?"
Jag känner ett lugn jag inte gjort innan. I mig själv, i min närhet och i min livsstil. Vartän jag befinner mig, för jag har ju alltid mig själv inom en arms räckhåll och där är jag lugn.

Fortfarande sjukt rastlös och lite stressad att missa livet men ändå lugn på ett annat sätt.
Det är ju jättebra men lite ovant.


Det kanske är dags att inse att även jag förändras. Om inte mycket så ändå lite.

Vissa gånger kanske så lite att det inte syns med blotta ögat men i själen gett en så stor förändring att man ändå kan kalla det stort.
Det lilla som blir det stora.

Osorterat, ärligt och väldigt mycket jag!

Väldigt mycket kärlek

//Antz


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0