När allt bara rasar
Att gå härinne på avdelningen ger en del tid att reflektera och få perspektiv på lite olika saker. Inte så mkt som jag kanske trodde att jag skulle göra men en del blir det såklart.
Majoriteten av den här avdelningens patienter är pensionärer och inte för att det är mindre tragiskt om de är skadade, absolut inte men deras handikapp är lite lättare att acceptera på något vis. Jag tycker det är ganska skönt att det är så, annars hade jag nog mått ganska dåligt, kännt mej lite skyldig över mina två fungerande ben tex, ja vet att det är fel att tänka så men jag hade nog inte kunnat styra de känslorna.
En av sakerna om avgjorde att jag ville ge mej den på att klara att sköta Danne, lära mig allt som jag inte hade en susning om mm var när jag andra dagen på Danderyd satt och höll honom sällskap efter ett ep-anfall. Jag tog hans hand och läste på hans armband: 86-11-09... Shit...
Vi är lika gamla, men han har blivit så snuvad på det underbara livet kan ge. Jag kände att jag bara måste försöka hjälpa honom. Finns det något jag kan göra för att hans vardag ska bli lite bättre så måste jag göra det!
Igår skulle jag värma en bit pizza i allrummet och mötte då en kvinna jag sett sedan vi kom hit för snart 3 v sedan. Först trodde jag att hon jobbade här men nu vet jag bättre. Hennes man var med om en olycka i början av Jan. Exakt vad som hänt spelar ingen roll men de bor nära Gävle och har två små pojkar. Hon kör 15 mil enkel resa varje dag för att vara med sin man. Han är förlamad i både armar och ben tror jag. Första tanken för alla måste vara:
"Men vilken tur att han klarade sej!"
Jo absolut, inget snack om saken!! Men ändå.. han kommer vara här i MINST 3 mån o sedan på ett annat rehab hem närmre Gävle. Inte nog med det, hela deras liv är upponer vänt. Hur får man ett äktenskap att överleva en sådan olycka?
Hur får man kärleken att segra, räcker det verkligen att "bara" älska? Kommer man kväva varandra med alla känslor eller hjälper man varandra att andas och leva, dag för dag, minut för minut?
Vart gör man av all ilska? All sorg och all frustration?
Boxas kanske? Nej det går inte, springa sej helslut i skogen? nej inte det heller..
Tänk att inte kunna leka med sina barn, att inte kunna springa när första snön faller eller när första vårluften spirar.. Fy, det knyter sej i magen bara jag tänker på det, nej det går inte ens att föreställa sej..
Mina ben är typ det bästa jag har. Inte ur skönhetssynpunkt men rent funktionellt! Hela kroppen har en viktig uppgift men mina ben alltså, jag springer, går, simmar. Jag vet att jag skulle vara fruktansvärd att umgås med, jag skulle vara arg, bitter, frustrerad ja ALLT utom glad. Jag kan knappt vara still ett par timmar och jag skulle säkert tycka synd om mej själv, tveklöst..
Mina vänner och familj skulle få ta så mkt skit så jag beundrar dessa starka människor så otroligt mkt, de är helt fantastiska!
All heder och all beundran..
//Antz
Majoriteten av den här avdelningens patienter är pensionärer och inte för att det är mindre tragiskt om de är skadade, absolut inte men deras handikapp är lite lättare att acceptera på något vis. Jag tycker det är ganska skönt att det är så, annars hade jag nog mått ganska dåligt, kännt mej lite skyldig över mina två fungerande ben tex, ja vet att det är fel att tänka så men jag hade nog inte kunnat styra de känslorna.
En av sakerna om avgjorde att jag ville ge mej den på att klara att sköta Danne, lära mig allt som jag inte hade en susning om mm var när jag andra dagen på Danderyd satt och höll honom sällskap efter ett ep-anfall. Jag tog hans hand och läste på hans armband: 86-11-09... Shit...
Vi är lika gamla, men han har blivit så snuvad på det underbara livet kan ge. Jag kände att jag bara måste försöka hjälpa honom. Finns det något jag kan göra för att hans vardag ska bli lite bättre så måste jag göra det!
Igår skulle jag värma en bit pizza i allrummet och mötte då en kvinna jag sett sedan vi kom hit för snart 3 v sedan. Först trodde jag att hon jobbade här men nu vet jag bättre. Hennes man var med om en olycka i början av Jan. Exakt vad som hänt spelar ingen roll men de bor nära Gävle och har två små pojkar. Hon kör 15 mil enkel resa varje dag för att vara med sin man. Han är förlamad i både armar och ben tror jag. Första tanken för alla måste vara:
"Men vilken tur att han klarade sej!"
Jo absolut, inget snack om saken!! Men ändå.. han kommer vara här i MINST 3 mån o sedan på ett annat rehab hem närmre Gävle. Inte nog med det, hela deras liv är upponer vänt. Hur får man ett äktenskap att överleva en sådan olycka?
Hur får man kärleken att segra, räcker det verkligen att "bara" älska? Kommer man kväva varandra med alla känslor eller hjälper man varandra att andas och leva, dag för dag, minut för minut?
Vart gör man av all ilska? All sorg och all frustration?
Boxas kanske? Nej det går inte, springa sej helslut i skogen? nej inte det heller..
Tänk att inte kunna leka med sina barn, att inte kunna springa när första snön faller eller när första vårluften spirar.. Fy, det knyter sej i magen bara jag tänker på det, nej det går inte ens att föreställa sej..
Mina ben är typ det bästa jag har. Inte ur skönhetssynpunkt men rent funktionellt! Hela kroppen har en viktig uppgift men mina ben alltså, jag springer, går, simmar. Jag vet att jag skulle vara fruktansvärd att umgås med, jag skulle vara arg, bitter, frustrerad ja ALLT utom glad. Jag kan knappt vara still ett par timmar och jag skulle säkert tycka synd om mej själv, tveklöst..
Mina vänner och familj skulle få ta så mkt skit så jag beundrar dessa starka människor så otroligt mkt, de är helt fantastiska!
All heder och all beundran..
//Antz
Kommentarer
Trackback
