.

Det är ofattbart, orättvist ja allt annat än rätt! Ibland önskar jag att jag visste varför saker och ting händer. Speciellt när något jobbigt eller hemskt händer, ja då vill vi ha svar, konkreta fakta om varför, vem kan klandra? Vi är ju bara människor. Människor vill inte bara rycka på axlarna och gilla läget. Vi döljer våra känslor med att leta orsaker, hitta skyldiga och göra allt förutom det vi borde, känna, sörja, prata och kanske skrika lite.

Om det hjälper..

Det är lätt att säga, svårt att genomföra när man själv är där. 
Just nu går tankarna främst till Fredriks familj och närmsta vänner. Flinta var en social och skön kille med många kompisar och han var fakiskt min första "pojkvän". Hur seriös man nu var när man gick i 6:an!! Inte alls, tror knappt vi pussades.. ;) Det magkittlande det gav räckte långt på den tiden..

Men även om jag inte stod honom nära efter högstadiet så gör det ont, det gör ont och det är orättvist. När man kommer från en liten håla känner alla alla och jag tänker mycket på alla som mår ännu mer skit just nu och saknar så det knappt går att andas...

Under högstadiet är alla som är födda samma år lite sammansvetsande, 86:orna kommer alltid betyda nåt speciellt såklart och Flinta är och kommer alltid vara saknad men med oss.. I allt man gör stannar minnena kvar. 

Jag glömmer inte den kvällen efter några öl och annat då vi klev på en badgästbåt och "lånade" deras fendrar  och gick bort till Mac olsson för att roa Flinta som jobbade. Vi gav han dom istället för blommor! Inte alls förvånad tog han emot dom, skakade på huvudet o bara "varför känns det inte konstigt att ni kommer me stulna fendrar av allt som man kan komma med?"
Eller när vi spelade monopol o Fredrik var tvungen att ALLTID vara bank, för att kunna fuska givetvis! 

Alla har vi våra minnen eller ögonblick. Förträng dom inte, känn dom bevara dom och du kommer alltid att ha honom med dej..

Tänder ett ljus för Flinta och tänker på hans nära och kära..

//Antz