.

Lämnade vinterlandet för kalla bästkusten igår morse..

Tåget lite försenat till Göteborg men vad gjorde väl det när världens bästa pappa mötte upp mig på stationen?

Vi strosade runt i kyliga Göteborg, lunchade på ett mysigt café.

Träffade några "goa göteborgare" och allmänt myste.

Utan mål blir allt lugnare och vi satt på ett fik, värmde oss och drack chailatte innan vi åkte hem och käkade tacos med brorsan.

Jättemysigt och alldeles lagom!

 

Vaknade tidigt imorse och det var jättejättemörkt. :)

Man tänker inte på all belysning vi har hemma i Stockholm överallt så här blir det sån skillnad. Man tror det är mitt i natten när man ger sig ut och tränar. ;)

 

Ni vet ju min kärlek till havet. Som jag alltid påminner om, så ni inte glömmer!

Älskar det på våren, får inte nog av det på sommaren, faccineras av det på hösten och sen nu, nu när det är så kallt att det biter i kinderna, isen börjar lägga sig och himlen börjar ljusna.. Fan va fint det är då.

 

Det nästan gör ont i mig. Men fast det är så kallt att det svider så känns hjärtat varmt. Stugorna lyser mysigt, havet är så stort, mörkt men ändå vackert varmt. Snön yr lite o kobbarna är lite snötäckta.

Jag vill förmedla en känsla här men det går inge vidare. Hur jag än försöker, vilka ord jag än väljer så räcker det inte till.

Jag kan ändå inte förklara men det gör ingenting. Jag känner det i mig, det finns där jag lämnade det sist och det är aldrig långt borta även om det var längesen jag var här.

Det är skönt att veta.

 

Nu ska jag ut i kylan o solen igen. Ner till havet ni vet.

Det blir nog en bra dag. Ganska tung men bra.

Jag ska hälsa på min farmor. Farfar oxå givetvis, de ligger ju vid samma sten men jag vet inte vad jag ska säga till honom, jag kände honom inte. Men jag ska prata med farmor.

Tända ett ljus och säga att jag saknar henne. Att julen och ljusen minner om henne.

Jag bakade pepparkakshus i söndags.

Eller, jag var med och tittade på ialla fall ;)

Har inte gjort det sedan vi gjorde det, jag och farmor.

Det kändes bra. Jag saknade henne mer men det kändes bra.

Men nu måste jag få prata med henne för jag fan saknar henne så.

Jag behöver lite kraft från henne för mötet med mitt förflutna väntar i eftermiddag.
Shit vad det låter! ;)
"möte med mitt förflutna"

Men jag ska träffa någon jag inte sett på över 4 år. När en person påverkat en så starkt och varit en så viktig del i ens liv blir den en del av mig. En del jag förträngt, lärt mig att leva utan och inte längre behövt.

Idag ska vi ses, jag har en klump i magen. Det kommer gå bra jag vet det.
Jag minns vem jag var, minns alltför väl vem jag blev men jag vet också vem jag är idag. Även om man vacklar så ligger grunden stadigt. Det gäller bara att lita på mina båda fötter så kommer det kännas bra.

Jag har nog säkert saknat, det trodde jag aldrig.
Men mycket i livet blir inte som man trodde. Det vet vi ju alla.

När tiden fått sin gång, ja då ser vi allt ur ett annat perspektiv.
Så idag.
Ja, jag nästan ser fram emot mötet, även om det känns i magen så ska det bli roligt.

Konstigt...
Det trodde jag aldrig.


//Antz