.

Jag var på bio igår. Jag och Sara var och tittade på "Hämnden".

Det var den bästa filmen jag har sett iår. Lätt.

Men det var längesedan jag mådde så dåligt efter att ha sett en film. Tårarna trillade vid nåt tillfälle och det är inget ovanligt i sig men när jag satt på tunnelbanan hem ville klumpen inte lämna och tårarna satt nära hela vägen hem.

Ändå var det inget olyckligt slut!

Men hela filmen var bara så jäkla jobbig. Grej efter grej som händer och byggs på så man tillslut bara håller på att kvävas där man sitter i biofåtöljen.

Micke P spelar en man som jobbar för läkare utan gränser i Afrika.

Filmen börjar där. I Afrika.

Redan där känner jag att det kommer bli tufft. Afrika ligger mig så nära att jag nästan är där.
Deras lidande får mig att må lite illa över att sitta där i min sköna biostol m nöt och fruktmix och en flaska smaksatt bubbelvatten.

Jag vet att det inte blir bättre i världen om jag har dåligt samvete men det blir ändå så automatiskt.

Men det är inte Afrika som är det största i den här filmen.
Livet hemma i Danmark är ganska omtumlande för "Anton" (Micke P)

Det handlar om barns sätt att överleva i skolan, utan att få stryk eller bli mobbade. Det handlar om missförstånd och en himla massa ilska som egentligen bygger på en stor sorg.

Det enda man kan göra för att få respekt eller ta bort sorg det är att slå.

I alla lägen så vinner våldet. Våldet är lösningen och det största.

Jag är ingen känslig tittare. Jag är ganska härdad så det är inte det.
Det som är så hemskt och känns så jobbigt är hur de hela vägen bara ser en utväg från alla problem.
Att slå.

Slå tills de lär sig, slå tills du vunnit respekt eller tills de andra känslorna avtagit.

Det spelar ingen roll i vilket land man befinner sig i heller. Eller i vilken världsdel. De bara slår ändå.

En scen är bra, så jävla bra.
"Anton" tar med sina söner och älste sonens kompis till en verkstad. Till en man som gett Anton en käftsmäll. Efter käftsmällen ville grabbarna att Anton skulle ge igen, slå tillbaka. För att lära honom.
De tar reda på vart han jobbar och de åker dit. För att Anton ska visa att det inte hjälper att slå. Han vill visa att han inte är rädd för den där idioten men utan att slå honom.

Visa att inget blir bättre av våldet. Ingen vinner på det, världen blir bara sämre.

Det går sådär att övertyga killarna. De tycker fortfarande att våld är bästa medicinen för det mesta. 

Jag vill bara dra ett djupt andetag och säga. "Det är ju bara en film"

Men det är inte bara en film. Det är vår vardag.

De slår i skolan, för att vinna respekt. 
 Vuxna arga människor slår för att de kan, de tror de har makt över andra människor.
Man slår när man vill hämnas för att det är det värsta man kan komma på.

Sen går man ut från biosalongen.
Telefonen ringer och jag pratar med någon hemifrån.

"Har du läst om Afganistan?"
Men JA! Det är ju fan det enda alla pratar om. Eller skriver om.
Jag orkar inte höra mer, jag vill inte se, inte höra och jag vill fan inte behöva ta ställning mer.
Inte för att det handlar om mig för det gör det inte.
Vad jag tycker eller inte tycker spelar ingen roll, jag vet det.

Det blir inte bättre att skicka hem soldaterna. Det är inte det jag menar.

Men våldet står mig upp till halsen just nu, just nu och alltid.
Ska det vara så jävla svårt att bara sluta slå?

Jävligt svårt tydligen.

Nu ska jag springa.
Springa tills världen inte känns lika mörk.
Det är mitt sätt.

//Antz