.

Hur blir vi dom vi är egentligen?

Jag menar, handlar det bara om gener?

Gener eller uppfostran, grupptryck eller är det alla händelser i livet som formar oss? Hur formbara är vi egentligen och till hur stor del kan vi klandra (eller tacka) för egenskaperna vi ärver?

Jag har inte tänkt så mycket på det där förens någon vecka sedan.. När det händer att jag gör nåt konstigt eller så brukar jag skylla på pappa! Eller mormor... :)

Men om jag ska vara ärlig. Det är lite kul att fundera på vad jag fått från vem, tycker ni inte det? Att jag pratar mycket, älskar att vara pajas överallt och att jag oftast är positiv och väldigt glad. Det är från pappa.

Mina "bra" sidor är från pappa och mina "sämre" är från mamma. Förlåt, men jag menar inget dåligt med det. Mamma har lika många bra egenskaper som pappa men de tror jag brorsan fick och sedan fick han pappas "sämre" sidor.

Ibland har jag lite för kort stubin, i onödan. Det är mamma. Ibland borde jag lära mig att hålla tyst. Inte alltid säga vad man tycker bara för att följa hjärtat. Det kan mamma också göra. Jag är ett godismonster egentligen..Mammas fel IGEN   :)

Min envishet..farmor kanske? Fast hon var det nog på ett mer diskret sätt om ni förstår. Var det nåt hon inte kunde gav hon den på att lära sig. Jag gör detsamma men det hörs mer när jag misslyckas eller blir sinna. (arg)

Min reslust vet ja inte vart den kommer från.. Den och kärleken till Afrika och dess barn..

Att jag älskar att skriva, ja inte på det sättet jag gör här alla gånger kanske. När jag skriver här kan vadsomhelst komma. Jag sätter mig framför datorn och skriver det som hamnar hos mig.
Ibland funderar jag när jag springer eller promenerar. Då blir det lite mer arbetat, annars kan det bli hursom haver!
Huvudsaken är ju att jag står för det jag skriver och det gör jag alltid.


Bloggen är ett bra sätt att rensa ibland, visst jag skulle kunna köpa en dagbok på akademibokhandeln. Men det gör jag inte. Sen är det skönt att mina nära kan läsa bloggen, på så vis hänger de med i hur jag mår och hur jag lever mitt liv.
 Jag måste inte alltid prata om det. Eller så märker de att jag behöver prata och då kanske de ringer, för jag vill men orkar inte ringa.

Det är ganska enkelt egentligen.
Tycker du om min blogg så läs den, gör du det inte finns det ett x högst upp i högra hörnet.
TRYCK där.
Svårare än så är det inte. Det tycker jag är bra.

Men när jag skriver på "riktigt".. Då är det känsligare. Då får inte alla läsa. Då bryr jag mig verkligen om vad läsaren tycker och det är jag inte alltid redo för. 

MVG i Svenska. Speciellt när det handlade om längre uppsatser mm. Fantasi och flyt fanns det gott om.
Men det är här jag vacklar. Vågar inte riktigt lita på att det ska räcka till. När man lever ut helt i det man skriver blir man så blottad och då känns det farligare att visa upp det.

Här blir det som det blir och det gör ju ingenting..

Men vem kommer det ifrån? Ingen i min närhet tycker om att skriva så jag vet inte.
Bra sångröst finns i släkten. Men det fick jag ingen del av! hahaha..

Däremot min kärlek till träningen.. Den måste komma från min faster. Det är henne jag liknar i utseende också. Om min farmor fick säga sitt ialla fall.

Gud vad jag svamlar nu.. Detta inlägget kunde haft ett bra syfte men jag sjabblade bort det och det är just därför jag gillar bloggen. Jag rycker på axlarna och publicerar.

Hade det varit "på riktigt" skulle jag göra om tills jag var 100% nöjd och sedan skiträdd att det ändå inte skulle gå hem.

som sagt..
Ibland är det skönt att bara släppa

Gonatt
//Antz