.

Igår kväll satt vi i bastun, väl förtjänta efter ett svinjobbigt intervall-pass som jag och Julia ledde tillsammans. Vi drog med våra tappra klasskompisar ut i skogen efter middagen. Vi körde en ordentlig uppvärmning för att sedan köra elva intervaller varav sex var på 20 sek och fem var på 40 sek. Det låter inte alls jobbigt, jag vet. 

Vi höll på att dö hela bunten tror jag men vi var satan så bra vill jag lova! =) Pyttipannan satt högre upp än vad den borde men vad gör väl det när allting kommer kring? 

Helt slut och genomblöta joggade vi tillbaka till skolan för att köra styrketräning och lite box. =)
Belöningen i form av bastu är inte dålig. Vi satt därinne och skrattade på som vanligt. Rätt som det är säger Julia: "Det är måndag idag va?"

I vanliga fall när någon frågar så, kommer ett stönande svar från alla i kör, jaaaaa... tyvärr! Eller något i den stilen men här på skolan är det verkligen tvärtom.

Svaret på måndagen är "Ja! skönt va, hela veckan framför oss!"
På torsdag är det lite mer dystert.. "Jaa.."

Haha.. Jag tycker det är helt ljuvligt. Men det har nog alla förstått vid det här laget, att jag trivs som fisken, äter som hästen och skrattar hela tiden!

Jag är mig själv till 110% här, att jag skrattar HELA TIDEN är ingen spelad glädje för att alla ska tycka att jag är skön eller så. Det bara blir. Det och att jag hela tiden kramas med mina klasskompisar.
Alla kramas hela tidenv den fysiska klassen helt enkelt.

Vi körde lite acroyoga, kullerbyttor och stod på händerna på gräset förut. Jättekul!
Kramades med Felix och sedan kom Kim. Båda bara "Jag älskar dina kramar!"
och jag fattar vad han menade, för jag kramar allihop från hela mitt hjärta och jag mår bara så bra i hela mig när jag är här.

Missuppfatta mig inte nu snälla, jag saknar alla mina vänner hemma också. Att veta hur lite tid jag har för allt hemma skapar en viss stress, det är aldrig kul att känna så och det är nog där problemet ligger. Här är allt så enkelt, det är ingen konst att alltid vara på topp!

Imorse kom jag till frukosten. La mina nycklar på bordet. Log mot Jocke och gick för att hämta gröt. Surrade lite med de andra i kön och när jag satte mig igen tittade halva bordet på mig, "pigg och glad?"

Då log jag ännu mer och bara, "Jaaa.. haha, vadå?"

"Klockan är kvart i åtta, hur kan du alltid vara så jävla GLAD!?"
"Förlåt! säger jag, håller för munnen, böjer huvudet bakåt och skrattar ännu mer.
Det bara blir så..

Detta är jag. Gamla, riktiga Annie som ibland bara försvinner eller tänker för mycket på fel saker eller jag vet inte..
Jag blir ledsen för att jag inte kan visa mamma samma glada jag jämt, eller den jag älskar mer än jag egentligen vågar.
Varför är jag kort mot dem? Varför får inte de se och höra denna sprudlande tjejen hela tiden?

De får inte veta att de har den typ skönaste, spralligaste, gladaste och mest energiska dotter/tjej som 
finns här på skolan!

Varför vet jag inte, men jag ska göra mitt bästa för att behålla sinnesstämmningen jag hamnar i när jag landar här på måndag morgon och inte lämna den på Väddö på fredag eftermiddag. Jag förtjänar att vara såhär glad jämt, mina nära förtjänar det ännu mer.

Nu är det snart kvällsfika! Mys!!

Puss och kram från soliga Väddö