.

Den här tiden på året vill jag bara frysa. Stanna för att hinna med. Våren och sommaren tycks alltid komma smygande, nästan lite långsamt men så säger det bara pang när syrénerna slår ut i blom och då vill jag bara stanna.

Jag ska börja plugga i höst.
Det ni.

Jag är jättetaggad. Lite ovan känsla. Men precis så som jag ville ha det. Jag har skolvägrat för lusten för att plugga har inte velat infinna sig. Jag har varit nöjd med allt jag gjort och inte vetat vad jag vill bli så varför ska jag då sitta i skolbänken och kosta pengar?

Me nu vill jag plugga och det ska bli jättekul. Ska plugga till hälsopedagog så det är väl ingen som kommer bli förvånad. =)

Apropå hälsa.. Sprang Göteborgsvarvet i lördags och jag satte personligt rekord.

1.48 h.

Jag behövde det där.

Verkligen.
Ibland känns det som jag slutat prestera.
Jag tävlar aldrig i någon sport längre.
För att jag är feg? Tiden räcker inte eller är jag inte bra nog att tävla längre?

Kanske en mix av allt men så i lördags med Emelies träningsklocka på armen blev jag som tokig när jag insåg att om jag höll tempot hela vägen skulle jag komma under två timmar.

Jag taggade till mer än jag gjort på länge! Jag sprang om löpare efter löpare och det kändes som jag kunde springa för alltid. Jag bara sprang.

Kände mig starkare än på länge och fick en känsla att "fan jag är ju fortfarande grym på att springa!" Det är inte borta som jag har trott.
Jag gav inte ens allt hela vägen i mål.

A visst tänker ni, det är lätt att säga nu i efterhand, "jag hade mer att ge" men det är sant.
Grejen är den att när jag blir så tävlingstaggad glömmer jag bort att känna efter hur jag mår.

Det känns som jag mår bra men jag har ju en förmåga att inte känna när mitt hjärta sackar efter. Det är jobbigt att jag inte kan lita på mig själv i alla lägen när det kommer till min kropp.
Jag känner inte alltid det jag borde känna och då måste jag ibland bromsa ner mig för att inte riskera något.

En tid i mitt liv hade det varit värt att springa tills det bara tog stopp men nu kan jag ändå tänka att jag borde stanna innan allt stannar utan att fråga. Jag säger inte att jag alltid kommer vara så klok för när jag väl springer och har ett mål. Nej då stannar jag inte i första taget men tanken på att jag borde tänka ett steg längre är väl en bra början i alla fall?

Vi kan inte begära för mycket av oss själva. Vi är ju faktiskt bara människor.

//Antz