.

Fucking perfect.
Jag lyssnade sönder den låten när den först kom. Jag älskar den fortfarande men jag har inte kännt något behov av att höra den på ett tag nu men så idag kom det. Längtan efter den låten. Det kom mycket idag.
En bra dag.

Lång, känslofylld men härlig dag på många vis.

Hp2 ordnar frilufsdagar för oss titt som tätt, det är en av deras uppgifter andra året och idag var det dags igen.
Det skulle handla om känslor, vi skulle klä oss varmt och ta med oss fika.
Vi gick en mysig promenad till Sandviken och på vägen dit fick vi diskutera olika citat som handlade om känslor. Det var bra, man fick fundera lite extra och just det att man faktiskt kan öppna ögonen för att se saker ur ett nytt perspektiv.

Vi kom fram till Sandviken och delades in i grupper. Nu fick vi diskutera "rädsla" i gruppen för att senare under dagen få gestalta det på något vis. Vi pratade om rädsla och olika sorters rädsla mm. Vår grupp kom fram till att vi ville skriva om det. Vi gjorde även lite andra övningar med "ledarna", skrattövningar mm.

När vi skulle gestalta rädsla släckte vår grupp ner i Gullvivan. Vi ställde oss med ryggarna mot publiken och sedan sa en och en "Jag är rädd" När alla hade sagt började första personen med att vända sig mot publiken och åter igen säga "Jag är rädd FÖR......" och sedan gjorde vi det i tur och ordning. Sist läste Maria upp en dikt som kommit till av våra gemensamma ord för rädsla. Jag har den inte i huvudet men jag tänkte skriva ner den här senare för jag tycker den var bra. Det var ett mäktigt sätt att gestalta rädslan på. Det blev ärligt, intimt och känslofyllt. För mig ialla fall. Jag kan inte svara för någon annan men så kände jag ialla fall.

Hela dagen avslutades med en avslappningsövning.
Nice, tänkte jag. Det är skönt. Ligga och tänka på ingenting. Lagom.

Men, det blir ju aldrig som man tänkt sig.
Liggandes på rygg med händerna på magen som följde andningen skulle vi skulle se oss gå på en grusväg, en sån där grusväg där det växer gräs i mitten. Det är varmt och solen gassar. Jag brukar vara dålig på att sätta mig in i konstlade situationer men idag kände jag hur solen värmde på axlarna och jag såg gräset mitt i vägen. Längs vägen går en mur, en mur som en bit bort har en stor mörk port. Utanför porten står en kista. Jag går fram och öppnar kistan och lägger i något jag vill slippa bära på. Det kunde vara en känsla, ett problem eller vad man ville. Jag la ner det jag helst vill slippa bära på. Tog nyckeln som ledde till porten och gick in. 

Jag kom in i min trädgård. Fast min trädgård råkade vara Pannberget. Jag kunde känna hur jag gick över gräset där och gick barfota upp på klipporna till min favoritplats, utan det där jobbiga att kånka på. Det var svårt, jag minns inte ens hur det var när jag inte bar med på den där jäveln vart jag gick. Jag försökte bli bara jag. Det var skönt, jag hörde vågorna och måsarna. Nu skulle ett djur komma till oss och säga något. Jag försökte se en hund, funkade inte, försökte se ett rådjur men det kändes fel. Det mest logiska som kom var att en av måsarna landade hos mig och den sa till mig att jag nu kunde flyga. Lätt som en fjäder och utan tyngden blev jag viktlös så om jag ville kunde jag flyga nu. Sedan for han sin väg igen och kvar satt jag. Då kände jag hur tårarna började rinna längs kinden på mig, jag grät inte men tårarna gick inte att hejda.

Nu skulle vi gå tillbaka och ut genom porten. Låste den väl och la nyckeln innanför jackan för att platsen bara ska vara min. Nu skulle vi gå fram till våra kistor och här fick man göra ett val. Plocka upp känslan och bära den med sig igen eller lämna den i kistan och gå.

Jag ville gå, ville lämna skiten i kistan och bara gå!
Jag försökte men det gick inte. 
Jag ville inte bestämma mig för att gå och att den ändå skulle vara med mig utan mitt medgivande så jag gick tillbaka till kistan, öppnade den och tog med mig helvetet igen. Då kom tårarna på riktigt, ljusdlöst men rikligt. Jag vill inget hellre än att låsa kistan för gott men jag vet inte hur det skulle gå till, vet inte vem jag är utan den där skiten.

När vi gestaltade rädsla i vår grupp sa Julia att hon var rädd för att vara vilsen. 
Jag håller med. 
Jag är rädd för att det inte finns någon jag utan den där känslan och det är alltför osäkert att chansa.

Jag plockade upp vad jag stoppade ner och sedan gick jag tillbaka på grusvägen. När jag vaknade upp kändes det jättejobbigt. Vi skulle samlas i klassrummet efter och jag fick hålla ihop. När alla hade gått var jag, Hanna och Paulina kvar. Då kom Hanna och kramade mig, sedan vägrade hon släppa taget och de där jävla tårarna kom igen. Ingen fara, ingen scen, bara de där salta envisa satans tårarna. Sedan log jag och sa att det var en lite jobbig övning bara, det är allt. Det var ju sant.
Det var en övning som träffade mig idag och den sög musten ur mig på riktigt.

Vi körde ett långt yogapass efter, sedan rodde jag som en galning för att få ur mig något och kvällen avslutades skönt med bastu. Jag är totalt utpumpad men jag kanske lärde mig något om mig själv. Tänk att man fortfarande gör det. Lär sig om sig själv alltså. Fast man levt med bara sig själv i hela sitt liv.

Det är ganska fantastiskt ändå, tycker ni inte det?

Kärlek.