.

Det känns som att det var igår jag bodde här. Satt här på en kudde under snedtaket i Sköndal.

Det var inte igår, det var absolut inte igår. Då var det mitt hem, mina kuddar och ett liv jag hade valt. Nu är det "min" lägenhet som är Linnéa och Konkes. Det är Linnéas dator, kudde och temuggar.

Jag är så himla glad att jag är här med mina underbart fina vänner men jag skulle ljuga om jag valt omständigheterna själv...
Nu spelar det ingen roll längre.

Allt som varit är historia och jag vaknar varje dag och ser framåt. Ler och tänker på allt kul jag vill göra och alla härliga människor jag har i mitt liv. Men när jag går där på stan och ler för mig själv är det precis som den där jävla skuggan bakom mig sätter krokben eller knuffar mig framåt, rakt ner i asfalten. Jag hatar skrapsåren man får av grus och asfalt. Trots att jag vet att Rom inte byggdes på en dag blir jag så frustrerad varje gång jag faller fastän det var väntat.

Det sköna är att fallen blir mindre och mindre och gör inte alls lika ont längre. Jag blir mer och mer hårdhudad och jag är starkare än allt.

Starkare än jag trodde.

Mitt fysiska jag har inte varit bättre. Jag har mitt efterlängtade 6-pack, =) (nördigt jag vet men damn it feels good) jag klättrar bättre än någonsin. Jag vågar mycket mer än innan. Jag tar i för att jag tänker inte låta någon få förstöra hela mig. Insidan fick sig en riktig smäll. Jag har fått många sår som ska läkas men mitt yttre kan ingen annan än jag påverka och jag trivs bättre än någonsin med den. Det är en bra början.

Jag är påväg och jag har gott sällskap.

"Frankly my dear, I don´t give a damn"