.

"Iiiihhhh skolaaan!!!"
Lyrisk satt jag och nästan hoppade i framsätet igår när jag och Marcos svängde upp till internatet på skolan.

Det var så himla fint där ute nu. Grönt är det visserligen överallt men det kändes grönare på något vis.
Tystare.

Det kändes inte som att komma hem, utan snarare som att komma tillbaka till något jag mår bra av. Åka nästan två timmar med fullpackad bil och sedan åka hem igen känns inte som det mest ultimata lördagsnöjet men det var det.
Jag behövde få dit mina prylar, det är sant men jag fick mycket annat bra på köpet.

Tänker inte lägga ner tid och energi på att fundera över vad jag gjort för bra som gör att jag tydligen förtjänar så fina människor i mitt liv som jag har. Kommer ändå inte komma fram till ett vettigt svar.

När jag stod vid bilen för att ta ut mina prylar gick en ny tjej och låste upp rummet. Min nya rumskamrat.... Sa lite tyst till Marcos:
"Fan ta henne om hon tar mitt rum."
"haha" vilket är ditt då?"
"Det till vänster..."

Givetvis hade hon tagit det vänstra.
Hon frågade om jag ville ha mitt gamla rum.

"Nej! Gud nej, det spelar ingen roll. Omväxling förnöjer"

Vi bar in alla grejer och la oss sedan i den fina underbara grässlänten på min fina fina skola! Skönt att sträcka på sig lite efter bilresan.

"Men varför sa du inte att du ville ha rummet? haha "omväxling förnöjer", skitsnack! haha"

Skrattade lite och tänkte en sekund.
"Nej men faktiskt, jag insåg det när hon frågade om jag ville ha rummet. Det var förra läsåret, förra terminen, i min boks förra kapitel. Inget är som det var för ett halvår sedan och nu har en ny tid börjat i mitt liv och varför inte starta det hela i ett nytt rum?"

Jag har ett nytt rum i men ändå samma hall och toalett som innan. Det är precis så det kommer bli i mitt liv. Stora förändringar betyder inte att allt måste försvinna, man tar bara bort de delarna i livet som tillhör det förflutna.
Minns dem men går vidare i något annat.

Konke kom in till mig precis.
Han sa häromdagen att han hade en present till mig men då hade jag bråttom iväg så nu kom han och satte sig hos mig.
Det var ett jättefint armband som ska föreställa ett klättertillbehör man har när man ledklättrar. Som gör att närman faller så faller man inte ända ner i backen.

Jag blev jätteglad.
Dels för att det var fint och dels för att han är så himla gullig som hittat det, tänkt på mig och köpt det.
Åter igen. Vad tusan har jag gjort för att förtjäna de här människorna?

När han hjälpt mig på med armbandet tittade jag leende på min högra handled. Där sitter nu två armband som jag aldrig tar av mig. Varken om jag simmar, klättrar, dansar eller sover. Det ena är blått och gjort av Marcos och det andra är detta nya. Konke sa en bra sak när han satt på det.

"För när du faller, så är det bara att klättra upp igen. Precis som när du klättrar."

Jag kommer gå runt med ett leende på läpparna hela dagen.
Kärlek/
Annie